Retstickan Roy: ”Ingen annan förtjänar filmpriser bättre än jag”

En av Sveriges mest prisbelönade filmskapare är han, Roy Andersson. Internationellt en av filmens verkliga särlingar. Möt en man med ett självförtroende utöver det vanliga, men också med en stor insikt om livets smärtpunkter: cynism, forskarfusk och den egna alkoholismen.

Samtalet mellan Roy Andersson och mig börjar med en fråga jag inte brukar ställa, nämligen:

*Vad vill duinteprata om?*För en sekund är blicken tom.
Är han irriterad, rädd?

Roy Andersson svarar:
– Jag har inget att dölja.

Han inväntar min reaktion, upprepar sedan:
– Jag har faktiskt inget att dölja.

Snart ska vi tala om hans väg till filmen, pappans underfundiga humor, hans alkoholism, Roy Anderssons nästan hatiska förakt för pampar, hans övertygelse om att aids och ebola är konsekvenser av slarviga forskare. Döden bör vi också närma oss – karln är 76 år – men först ska vi ta oss högst levande till hans kontor.

Vi trasslar oss upp för den smala spiraltrappan innanför porten på en av Stockholms mer förnäma adresser, Sibyllegatan 24. I denna före detta telegrafstation och före detta pantbank har Roy Andersson sedan 1980 skapat sitt universum av grått och gråt.
Nej, det är orättvist. Fler har nog skrattat än snörvlat åt de anderssonska existenserna, de märkligt stilla figurer som ropar ut sin förundran inför världsalltet:

Hallå!
Varför är jag så ensam?
Hur hittar jag kärlek?
Vad är meningen med livet?

Roy Andersson äger hela fastigheten, han bor och arbetar här. Runt 300 reklamfilmer har gjort köpet möjligt, men även lagt grund till de långfilmer som i dag renderar honom stjärnstatus över filmvärlden.

I september tilldelades han Silverlejonet i Venedig för senaste filmenOm det oändliga. När vi träffas första gången har Svenska Filminstitutet skickat en bukett, på kortet står något om att ”det var på tiden att lejonet i guld fick en partner”.

För så är det; även det finaste priset är hans. År 2014 mottog Roy Andersson som förste svensk Guldlejonet för filmenEn duva satt på en gren och funderade på tillvaron.

Vad värderar du högst, priserna eller filmerna?
– Mest värdefullt för mig är att flera av scenerna blev så bra. Känslan av att ha lämnat ifrån sig något av det bästa man gjort är oöverträffbar. Jag vill inte skryta, men jag menar att ingen annan förtjänar priset bättre än jag.

Ingen annan? Jag undrar för mig själv om han behöver ta sats för att säga så. Inte särskilt många i det Janteland vi båda vuxit upp i har liknande formuleringar naturligt i sig. Jag ställer förstås frågan:

Behöver du ta sats för att kunna säga så?
– Nej, skrattar han. Det låter kanske kaxigt, men jag menar faktiskt att jag kan se mina kvaliteter – och
andras.

Jag vet inte hur jag ska bädda in citaten så att de läses som de faktiskt låter. De är nämligen långt ifrån så pompösa som de verkar i skrift. Ska jag vara uppriktig trodde jag att jag skulle möta en lite självgod Karlsson på taket-typ, men Roy Andersson åberopar den makalösa tur han begåvats med långt oftare än den egna genialiteten: ”Bo Widerberg behövde en regiassistent, det blev jag, filmbolaget stod plötsligt utan repertoar,*En kärlekshistoria *blev en superframgång, ett företag behövde en reklamfilm och den råkade belönas med det finaste priset … ”.

Bara tur alltså?
– Nja, lite list också men det behöver inte vara fel! Man bör ha en riktning – och så en jävla massa tur.

Turen har emellertid inte alltid stått honom bi. Efter fiaskot 1975 med andra långfilmen stängdes alla de dörrar som öppnats på vid gavel efter En kärlekshistoria fem år tidigare. Underbarnet hade gjort bort sig! Var han ens det minsta begåvad? Sågningen av Giliap fick konsekvenser; det skulle dröja 25 år innan Roy Andersson gav sig på en långfilm igen.

Ett kvarts sekel, en lång tid.
– Jag kände mig motarbetad. Nej, jag var motarbetad. Fick inga pengar, inga kontrakt, inga erbjudanden … men …
Nu kommer en harang om hans evinnerliga tur igen tänker jag, men han berättar i stället att den enda riktigt djupa depression han drabbats av märkligt nog kom efter framgången med En kärlekshistoria, en mörk förlamande förtvivlan. ”Det var vidrigt, bottenlöst. Tog mig över ett år att komma tillbaka.” Efter fiaskot med Giliap var han däremot närmast upprymd, revanschlysten.

– … så kanske floppen inte var så tokig ändå. Tack vare reklampengarna kunde jag senare göra mig självständig, fick möjlighet att köpa det här huset, starta produktionsbolag. Och viktigast av allt, jag hittade mitt filmiska språk.

Vad är då det språk han fann under samarbetet med Trygg Hansa, Estrella, Mum, Fazer och många andra företag, både svenska och internationella? På hans hemsida står: ”Vare sig man handskas med de konstnärliga uttrycksmedlen i säljandets tjänst eller
i totalt oberoende, så får verksamheten konsekvenser. De alster som skapas är uttryck för en värdering av tillvaron. Dessa uttryck är en del av det material med vilket människor skapar sin världsbild.”

Tablåer, till synes slumpartade men genomarbetade till vansinnets gräns, svart-vit-beige grundteman, tystnaden, det genomgråa men samtidigt hisnande absurda, den stillastående kameran, amatörerskådespelare och djupet i bilderna som byggs genom minutiöst planerade modeller. Hela städer, salar, rum, allt är konstruerat i den trollerilåda som Studio 24 utgör.

– Många hävdar att mina filmer är deprimerande, men jag tycker inte att jag är någon dysterkvist. Humor är viktigt och medkänsla. Vet du vad Einstein lär ha sagt när han fick frågan vad som var mest värdefullt i livet?

Nej.
– Att få se glädjen i en annan människas ögon. Jag kan titta på barn hur länge som helst, se dem leka, skratta, ta för sig av livet. Att se leendet hos ett barn som blivit väl behandlat – det finns inget finare.

Förstår jag dig rätt, du tvivlar aldrig när du gör dina filmer?
– Aldrig på djupet. Ja, förutom efter En kärlekshistoria men då tvivlade jag mer på själva livet än min förmåga. Visst kan jag tveka inför vissa scener, men i botten har jag kvar tron på att det ska bli något intressant. Min största skräck är att tappa orken, att veta att jag kunde ha gjort något bättre. Min pappa hatade slarv, jag är likadan.

Han fortsätter:
– Sedan får man ju jämföra sig med historien. Det räcker att titta på vad andra har skapat för att man kanske inte ska behöva skämmas hela tiden. Jag tycker nog att jag har gjort saker som håller högsta nivå.

Den unge Roy Andersson drömde om att bli författare. Hjalmar Söderberg, Stig Dagerman, Harry Martinson var några av idolerna. Han ville bli lika bra, minst. Men såg han en makalös tavla ville han i stället bli konstnär, och när filmen Cykeltjuven visades var det förstås filmskapare han skulle bli.

– Min skaparkraft utgår ofta från saker jag har sett andra göra men författare var urdrömmen – Resa till nattens ände av Louis-Ferdinand Céline är min absoluta favorit.

Varför?
– Den är både hänsynslös och inkännande, där finns humor och raseri samtidigt. Det riktigt fräser om honom ibland, bland annat hävdade han att vi inte andas för att få in syre utan att vi kämpar med att blåsa ut luft som tränger sig in i oss. Den typen av drastisk humor älskar jag.

Men varför skriver du inte?
– Att vara författare är ensamt, jag vill arbeta tillsammans med andra. Men kanske en dag … Jag tror att jag har tillräckligt med iakttagelser för att det ska räcka. Det låter ju inte klokt att säga så, men jag litar på att jag har förmågan.
Med en dåres envishet upprepar jag den fråga som förmodligen berättar mer om mig än min intervjuperson:

Du känner inte det minsta tvivel … ?
– Nja, skulle jag börja förtvivla tänker jag på min pappa. Även om han var deprimerad ibland hade han en väldigt speciell blick för det roliga, jag tackar gudarna för att jag har fått lite av den humorn. Den gör mig lite mindre rädd, tror jag.

Just humorn finns i den scen vi båda enas om är den bästa i Om det oändliga. Det ösregnar, på ett fält stretar en pappa och en liten dotter med varsitt paraply. Flickan är finklädd, ska på kalas. Så sträcker flickan fram foten, snöret på skon har gått upp. Pappan ställer ifrån sig sitt paraply, regnet forsar över honom när han böjer sig på knä.

– Jag älskar självsäkerheten hos flickan. Pappan skulle aldrig tillrättavisa henne eller strunta i hennes sko. Det finns en tendens till despotism hos flickan, en vitalitet i hennes egoism. Man måste vara glad över att ha fått göra en sådan scen!

… vitalitet?
– Ja, egoism har sin charm, särskilt i den åldern. Det här är inga lätta saker att tala om … men jag står på flickans sida.

Har du själv stått hukande som pappan i regnet när dina barn var små?
– Ja, herregud! Men det avtar förstås med åren. Man kan inte gå hur långt som helst i förståelse.

Entusiaster skulle sälja sin mamma för att få vara med i gänget kring Roy Andersson.

Det finns en person som känner Roy Andersson bättre än de flesta. Johan Carlsson har med två längre avbrott arbetat som projektledare, inspelningsledare, producent med mera i nästan 30 år på Studio 24, men har också varit regissör för dokumentären Det är en dag i morgon också, en film om Roy Andersson. Någon vecka före mitt möte med Roy Andersson visar Johan Carlsson runt i studion. Han har gjort det förr, talat om väggen mot grannbiografen Puck som de slog ut, golvet de sänkte, hur de bygger det djupseende som är så viktigt för Roy Andersson. Han har avslöjat mästerregissörens knep när energin sjunkit under inspelningen, problemen är olösta.

– Roy bryter för fika och räknar med att pausen ska räcka för nya idéer, vilket den ofta gör.

Johan Carlsson talar om det kollektiva arbetet.

– Det som är intressant och motsägelsefullt med Roy är att han har så starka idéer och att hans filmer har ett så personligt uttryck samtidigt som samarbetet med teamet är otroligt viktigt och känsligt. Roy har alltid en väldigt tydlig idé om vad han vill göra och i arbetet följer han sin egen kompass, men när det gäller scenografier, ljus, val av aktörer är alla i teamet delaktiga på ett viktigt och konkret sätt.

Inga grindvakter, inga särskilda krav från mästerregissören. Jo förresten, ett: att alla ska förstå hur utsatt en amatörskådespelare kan känna sig framför ett filmteam.

– Tänk dig själv, säger Johan Carlsson. En scen kan ha kostat nästan en miljon att bygga, det står 30 personer och stirrar på dig och du ska leverera en massa repliker trots att du aldrig jobbat med skådespeleri. Roy kräver att alla förstår den anspänningen. Jag tycker att han har rätt.

Jag har hört från filmhåll att unga entusiaster skulle sälja sin mamma för att få vara med i gänget kring Roy Andersson. ”Det är få som är över 25 i studion, många tas in som praktikanter”, säger en person med insikt i filmvärlden och fortsätter: ”De jobbar mycket och hårt för nästan inga pengar alls.” Sedan tillägger hen, att ”Vore jag ung skulle jag göra samma sak, det finns bara en Roy Andersson”.

Johan Carlsson tycker att min beskrivning är orättvis:
– Jag har hört den tidigare. Man kan säkert kalla vårt team för ungt, men ibland överdriver folk det där av någon anledning. Medelåldern för grundteamet som gjorde Om det oändliga är 35 år och då är inte Roy inräknad. Ofta har vi en praktikant och de är vanligtvis i 20-årsåldern. Att ”de jobbar mycket och hårt för nästan inga pengar alls” stämmer inte. Jag vet att det blir en bättre beskrivning av en ”mästare” men det är inte en sann bild. I arbetet med Om det oändliga hade vi en praktikant från Frankrike, en från Rumänien, Indien, England, Danmark och Sverige så klart. Studio24 har med åren blivit nästan som ett filmcentrum. Vi tycker det internationella sammanhanget är väldigt kul och försöka ställa upp så mycket vi kan med de resurser vi har.

Vad driver Roy Andersson?
– Att göra film är för Roy, tror jag, ett sätt att hantera och bearbeta verkligheten. Att se saker, reflektera och sedan komma med en egen tolkning. Vi har alla det behovet, att berätta om det vi sett och tänkt. Hos Roy är det oerhört starkt.
Jo men, innerst inne, denna besatthet och noggrannhet?
– Han är väl som många andra konstnärer rädd för att misslyckas.

Vi tar oss tillbaka till Roy Anderssons enorma arbetsrum. Han blickar ut mot älsklingsrestaurangen mittemot. Där har han ätit ofta och mycket, druckit likaså och studerat människan. Jag har ställt en nästintill naiv fråga, nämligen vad han vill berätta i sina filmer. Han svarar:

– Jag vill slåss för humanismen, respekten för människan, även för djuren. Det är vidrigt att se en människa utan empati. Det är rent av fult.

Han känner ett enormt förakt för dem han kallar pampar.

– Värsta typen är den politiska, den som fått makt med hjälp av andra och beter sig svinaktigt, som skor sig på medlemmars pengar, utnyttjar deras förtroende.

Vari bottnar detta hat?
– Jag kommer från en arbetarfamilj och vill verkligen inte romantisera den typen av uppväxt, men man fick tidigt lära sig att det fanns människor som bara tog för sig utan att skämmas. Jag såg dem som barn och ser dem som vuxen. De är vidriga!

En annan form av maktmissbruk är desinformation, girighet, dumhet, slarv. När Roy Andersson fick i uppdrag av Socialstyrelsen att ta fram en informationsfilm om hiv och aids, tog det hus i helsike. Den sanning Roy Andersson och hans team kommit fram till efter månader av research kunde Socialstyrelsen inte tolerera, varpå de drog sig ur, men teamet valde ändå att slutföra arbetet. I filmen Någonting har hänt hävdar Roy Andersson att epidemin är en konsekvens av slarv.

– Jag är fortfarande helt övertygad om att aidsepidemin handlar om forskning som gått snett. Och inte bara aids, ebola kan ha uppkommit på samma sätt. Jag är väldigt intresserad av naturvetenskap och har verkligen gått till botten med detta.

Är det inte lite foliehattvarning över en sådan teori, epidemier fanns ju långt innan människan började mixtra på laboratorierna.

Och om det är som du hävdar, hur har det kunnat fortgå? Någon med medicinska insikter borde väl ha slagit larm?
– I grunden handlar det om fega läkare, rädda forskare. De vågar helt enkelt inte berätta sanningen. Varför? För att de riskerar sina karriärer förstås. Rädsla är människans största svaghet. Man vill inte riskera sin sociala position, sitt anseende.

Är du inte rätt ensam om den här teorin?
– Inte alls, många håller med mig. Jag är till 100 procent säker. Ebola är jag riktigt orolig för, får den fäste kan den bli farlig för hela mänskligheten. Du drabbas av hemorragisk feber, blöder ur alla kroppsöppningar.

Tänker du aldrig att sådana här påståenden kan göra att folk tror att du är tokig?
– Nej.

Hur rädd är du för fortsättningen på det som du kallar slarv?
– Jag har snarare en aggressiv attityd, vill bekämpa lögnerna men kan inte göra det ensam.

Det låter som om du är ganska besviken på världen?
– Jag är besviken på att de som har kunskap inte gör mer, men annars tycker jag att världen är ganska fin att leva i.

Jag dricker för att orka filma, men nu börjar jag få kontroll på det.

En värld fin att leva i.
Humorn, glädjen, konsten. Det finns mycket att glädjas åt, enligt Roy Andersson. Just nu ser han emellertid trött ut, sliten. Ändå säger han att han nog vill göra en film till. Orkar han? Klarar han av det? Frågan är kanske snarare om han klarar av att inte arbeta.

– Hittills har jag litat på kroppen. Men nu, jag vet inte.

Första gången vi ses kommer han travande med en manshög stav. Axeln skickar smärtimpulser genom kroppen, gör det svårt att gå. ”Det heter något fint, men jag har glömt vad”, säger han om det onda. Han borde veta tänker jag, båda hans döttrar är läkare. Visserligen inom psykiatrin, men ändå. Han går med käpp, under filmfestivalen i Venedig ställdes intervjuer in och pristagaren fick skjutsas runt i rullstol.

När vi möts är han i dålig kondition, han uttrycker det så själv. Arbetet har tagit ut sin rätt. Det har blivit för få promenader, för långa arbetsdagar, för mycket alkohol.

– Jag dricker för att orka filma, men nu börjar jag få kontroll på det. Någorlunda i alla fall.

Är alkoholen en ångestdämpare?
– Nej, jag behöver den för att orka igenom dagen och smärtan. Men man får passa sig.

Roy Anderssons pappa var alkoholiserad fram till den dag då han gick med i nykterhetsrörelsen Länkarna. Då var han runt 40 år och fyrabarnsfar.

– Pappa var rättskaffens, hänsynsfull, generös, ömsint och hade en underbar humor. Han utnyttjade ingen, var förlåtande om någon hade begått ett misstag men spriten ställde förstås till det.

Det gick åt helvete?
– Ja. Den budfirma han startade gick omkull, han klarade det inte. Efter Länkarna blev det väl några få återfall. I övrigt höll han sig nykter resten av livet. Och mamma med, fånigt nog. Hon gillade att dricka lite vin, men var så jävla lojal att hon också blev helnykterist.

Föräldrarna investerade i en modern symaskin, mamma blev hemsömmerska för att klara ekonomin.

– Det var under plastens första storhetstid. Mamma sydde köksförkläden i plast, vaxdukar och annat. Och så tog hon hand om oss fyra bröder.

Jag har just frågat hur han var som barn, och han har svarat att han ägnade stor tid åt att reta småsyskonen.

Hur retades du?
– Med drastiska formuleringar om livet, om våra gemensamma strävanden. Jag är fortfarande en retsticka. Du, vilket roligt ord, va?

Flera gånger under intervjun ska han återkomma till just det: ”Tänk så många roliga ord det finns! Så många vackra, underliga uttryck.” Ett annat är uppenbarligen ”att vara sig själv närmast”, vi har kommit in på det vansinne som härjade under andra världskriget – utrotningen, förödelsen. Han säger: ”Jag är så jävla upprörd över historien.”

Kan det hända igen?
– Ja, fast det är svårare nu att bli så svinaktig, men jag tror dessvärre att det inte är helt slut med det beteendet. Du förstår, vi människor …  hos oss är det ett väldigt kort avstånd mellan empati och förakt för andra. Den egna vinningen kommer alltid i första rummet. Det är nog svårt att befria sig från den drivkraften, varje varelse på jorden känner nog så, men det måste finnas gränser.

Han funderar en stund, säger sedan:
– Så många fina formuleringar det finns va? ”Att vara sig själv närmast”. Det är vackert.

Vad menar du är det största hotet i dag?
– Bristen på empati och generositet, när man inte älskar sin nästa som man älskar sig själv. Det är ju inte så lätt att leva upp till, mycket kan komma i vägen, men man måste försöka.

Tiden går.
Roy Andersson längtar efter en öl med kollegorna, frågar om jag vill hänga med. Jag undrar, har ställt frågan till Johan Carlsson tidigare, och ställer nu samma till Roy Andersson:

Vad ska hända med det här huset när du är borta?
– Vi har folk som undersöker det just nu. Vet du, jag vill inte ha det längre! Det har funnits en stark lust i att skrapa ihop till huset, tillgångarna, filmrättigheterna. Men nu när allt är vunnet känner jag att det inte är värt något. Det räcker.

Är det verkligen sant? Vad vill du ska hända då? Eller inte?
– Värst vore om något företag eller en bank köpte hela fastigheten, blåste ur allt, inredde vinden med takvåningar. Du vet, money talks. I sådana sammanhang finns ingen hänsyn eller något samvete. Men jag ska göra allt för att undvika det.

Hur? Vad önskar du skulle hända?
– Kanske kunde huset bli ett museum? Det finns så mycket att se här, massor med material som aldrig visats. Det vore fint om det kunde få leva vidare. Framför allt vill jag att det inte ska skingras.

Och du själv då, hur mycket orkar du?
– Ja, det är ju det, det kostar att dra runt ett sånt här ställe. Nu hoppas jag att senaste filmen ska dra in rejält med pengar, det borde finnas möjligheter till det.

Jag menar dig personligen, vad hoppas du ska hända?
– Åldern är något man inte vill tänka på. Får jag bara vila lite nu … faktum är att jag känner att jag har en film kvar i mig. Jag vill arbeta, jag hoppas att kroppen också vill det. Skulle lusten att skapa försvinna … då vet jag inte.

Är du mest rädd för just det?
– Ja. Att tappa arbetslusten, att förlora retstickan i mig.

Jag inledde intervjun med en fråga, bad Roy Andersson berätta vad han inte ville tala om och han svarade att han inget hade att dölja, men det jag inte berättade inledningsvis är att jag pressade honom, uppmanade honom att tänka efter.
Jag insinuerar inte att du har något att dölja. Jag vill bara veta om det är något du är innerligt trött på.

Han tänker efter länge:
– Lena Andersson, hennes bok. Det blev så jävla tjatigt – och så totalt ointressant. Det var väl ingen hemlighet ens då att vi hade haft ett kort förhållande, att hon var missnöjd över att jag inte föll för henne. Jag har faktiskt inte ens läst boken …

Va?
– … men ska göra det.

Men om du inte gjort det redan, varför börja nu?
– Jag vill inte vara en arrogant skitstövel, men hittills har det känts fel. Men jag ska läsa, inte minst av respekt för henne och hennes författarskap. Men om boken … nej, som svar på din fråga. Den vill jag faktiskt inte tala om.