Richard Hobert slår tillbaka

  • 15 sep 2023
  • 24 min

// Foto: Daniel Nilsson

Richard Hobert slår tillbaka
Henrik Ekblom Ystén

// Foto: Daniel Nilsson

Lyssna på artikeln

Han har sågats som få andra regissörer, och pantsatt sitt hus för att kunna fortsätta göra filmer. Vad är det egentligen som driver Richard Hobert?

Hästsläpet var fullastat. Bilturen till Stockholm hade tagit närmare sju timmar, förarbetet på gården i Kivik tre månader. Richard Hobert hade skördat äpplen som blev till must, hällt upp allt i signerade och numrerade flaskor, etiketterade med ”R.H”. Nu var han framme vid slutdestinationen – några krogar av bättre snitt som alla hade lämnat beställning sedan dottern Nina, och bonussonen Edvin, vandrat huvudstaden runt och sålt in drycken.

– Idén kom när jag stod här på gården en dag och funderade på hur jag skulle försörja mig, berättar Richard Hobert.

Det här var några år efter medeltidsskildringen Tre solar. Filmen hade, när den lanserades 2004, mötts av frän kritik och exempelvis i Aftonbladet fått omdömet att det kändes ”som om ett gäng ur svenska skådespelareliten är på maskerad, några med illasittande peruker”. Resultatet av sågningarna var att nya filmer kändes avlägsna, de som tidigare hade varit villiga att finansiera Hobert-projekt lyssnade inte längre. Därför stod han där, med parkerat hästsläp utanför köksingången till restaurang Strandvägen 1, och noterade ironin. Bara några meter bort låg Dramaten.

– Folk såg mig: ”Vad kul! Ska du sätta upp något nytt?” Jag tittade ner på mina arbetskläder och sa: ”Nä, inte riktigt.”

Richard Hobert ser inte tiden som mustproducent som ett nedköp. Snarare som ett bevis på att Ingmar Bergman hade haft rätt.

Himlahav. Namnet på gården där Richard Hobert huserar permanent sedan 2009 är passande. Från höjden ovanför Kivik syns Hanöbukten breda ut sig – och himmel finns det som alltid gott om på Österlen. När regissören visar runt i trädgården framträder doften från de omgivande äppelodlingarna.

– Det där är Cortland, annars har jag mest Ingrid Marie, förklarar Richard Hobert.

Någon must blev det inte 2022, elpriserna innebar att varje producerad flaska skulle vara en förlustaffär på 20 kronor. Dessutom har han haft annat för sig. Filmen Kärleksbevis, som hade premiär förra året, blev en berg- och dalbanefärd han aldrig tidigare upplevt. Premiärvisningen på Haugesunds filmfestival i Norge slutade i sju minuters stående ovationer. Sedan följde lyckade visningar för biografägare, som gav många bokningar, samt ett antal mindre smygpremiärer med, som han påpekar, ”oerhört varmt mottagande, även på tillställningar där ingen brukar säga något”.

Så kom första recensionen – positiv. Liksom den andra. TT beskrev filmen som ”ett starkt koncentrerat psykologiskt skådespel som vi med spänning sakta följer mot en oviss upplösning”.

Tillvaron känns schizofren

Sedan förändrades tonläget. Dagens Nyheters recensent skrev att den innehöll ”en anemisk intrig, obegripliga karaktärer och en av svensk films sämsta actionscener”. Kollegan på Svenska Dagbladet ägnade å sin sida en del av recensionen åt att ifrågasätta om vildsvin, som hotar huvudpersonerna i filmen, verkligen är farliga: ”Är splatter-inslaget ett slags prank från Hoberts sida?”

– Det sa bara pang, pang, pang! Som i ett bakhåll. Tyvärr kvävde det filmen, säger Richard Hobert.

Han menar att Kärleksbevis en månad efter premiären borde ha nått upp till en biobesökssiffra på runt 100 000, att döma av de tidiga reaktionerna, men i stället landade på blygsamma 15 000.

– Tillvaron känns schizofren efter något sådant, konstaterar Richard Hobert. Vad några recensenter säger påverkar ju inte hur jag eller ensemblen känner för filmen, vi vet vad vi har gjort och att den här filmen funkar, men skadeeffekterna blir omfattande.

Att DN-recensenten ansåg att filmen har en så skruvad premiss att det verkar ”logiskt för kvinnan i detta scenario att underkasta sig mannen” tycker han säger mer om skribenten själv.

– Här har vi en jättemilitant kvinna som verkar avsky män i alla dess former. Hon är känd från sin blogg Feministisk filmfasta som rekommenderar kvinnor att avstå från alla filmer som innehåller, eller är gjorda av, män. Den beskrivning hon gör är inte alls filmens story.

Richard Hobert anar att recensentens egen uppfattning står i vägen för tolkningen och att det snarare handlar om att ”driva egen agenda” än om att recensera film. (DN:s recensent Wanda Bendjelloul har avstått från att kommentera detta, med hänvisning till principen att kritiker och filmare bör hålla armlängds avstånd.)

Richard Hobert har förståelse för att folk kan tycka olika om en film men säger att diskrepansen denna gång var ”så avgrundsdjup mellan vissa recensenter och publiken”. Han tror att mycket bottnar i oförståelse.

– För att förstå måste man ha någon sorts fotfäste i det reella livet. Om man lever väldigt långt ifrån det, i specifika små communitys, kan man säga ”Vi förstår inte de här människorna.” Nej, det gör ni inte. Men det är fan inte filmens fel! 

Han skakar på huvudet:

– Visst har det hänt förut att man gjort någon film som inte fungerat, men då har signalerna varit där. Här var det … ingenting. Tvärtom fick vi hela tiden signaler på det vi själva kände, att det här var en film om ett uppbrott som satte fingret på det mörkaste mörka i människor, där de gör hemska saker mot varandra men där de till slut också kan se allt i ett annat ljus. Till och med erkänna att de missat saker och se ett gemensamt ansvar.

Under en drygt 40 år lång karriär har Richard Hobert förstås upplevt både mot- och medgångar. 80-talet innebar stora steg in i branschvärmen med tv-pjäser och hyllade regissörsinsatser i tv-satsningen Skånska mord, samt med filmen Sommarens tolv månader som handlade om hotande klimatförändringar och utsågs till bästa långfilm på festivaler i Kanada och Italien.

– Plötsligt fick jag igenom allt, jag hade tre projekt igång samtidigt, säger han.

Det var när han gick i mål med ett av dessa projekt, den samiska skildringen Den femtonde hövdingen, som han kände att han nått vägs ände med samhällsskildringar. Han ville ta itu med människans inre i stället. Och det var då han snubblade över begreppet ”de sju dödssynderna”.

– Jag tänkte: Är dessa drivkrafter så starka att katolska kyrkan tyckte att de skulle ses som synder duger de nog att göra film av också.

Det blev helt tyst i rummet

De sju filmer som Richard Hobert gjorde under 90-talet väckte förundran. Flera av filmerna prisades – exempelvis utsågs Höst i paradiset (1995) till Bästa nordiska film på festivalen i Haugesund, medan samtliga fyra huvudroller i Spring för livet (1997) nominerades till guldbaggar.

Men projektet väckte också debatt. Än var det kritik för att sviten bara var, med DN-recensent Eva af Geijerstams ord, ”tidernas listigaste svenska marknadsföringstrick” eftersom det ändå inte gick att utläsa vilken synd som hörde till vilken film. Än attackerades Richard Hobert för att hålla alltför högt tempo och satsa på kvantitet i stället för kvalitet.

Och det var här bilden av honom som ”en pretentiös jävel” cementerades, menar han. Richard Hobert tror sig dessutom veta exakt när det skedde:

– Jag hade spelat in både Glädjekällan och andra filmen Händerna för tv när lilla Triangelfilm i ­Malmö sa: ”Detta ska upp på bio!” Så vi hade pressvisning av Glädjekällan i Stockholm någon gång 1992 med de fyra, fem största tidningarna närvarande. De hade förstås inte hört talas om filmen.

När Richard Hobert fick frågan vad det var för film replikerade han direkt med att det var ”den första i en svit på sju, andra filmen är redan klar”.

– Det blev helt tyst i rummet, minns Richard Hobert.

Han lutar sig framåt i soffan och berättar att alla på den där pressvisningen bara glodde på honom.

– Som om de tänkte: ”Vem fan är han som sitter där och säger att han ska göra sju filmer i rad?”

För att tala ditt eget filmspråk; det var högmodet de såg?

– Ja. Och det väckte flera reaktioner; några var förstås fascinerade men vissa kollegor i branschen blev avundsjuka och somliga av de som jobbade på Filmhuset kände bara irritation. Det var ju de som skulle bestämma vilka filmer som gjordes i Sverige!

Men Sven Lindberg fick en guldbagge för bästa manliga huvudroll efterGlädjekällan, Sven-Bertil Taube fick samma pris året därpå för insatsen iHänderna. Tystade inte det kritikerna?– Nej, de blev ännu argare. Jag hade skrivit klart tredje filmen,Höst i paradiset, när Sven-Bertil var nominerad. Innan galan åkte jag till Filmhuset för att tala med en konsulent om stöd för tredje filmen. Han sa helt iskallt: ”Det här projektet får du aldrig igenom, du får inte en krona.” Sedan åkte vi båda iväg till samma gala och Sven-Bertil vann priset. 

Och ni hann knappt jubla innan du fick Ingmar Bergman-priset för ”glädjerik och outtröttlig kreativitet”?

– Ja, där stod jag på scen och ingen av de andra visste att vi just fått nej från Filmhuset. Alla var glada men jag undrade mest hur vi skulle få projektet i land.

Vad betydde Bergman-priset?

– Det var förstås väldigt hedrande men innebar också att många kände: ”Ska den där satans Bergman nu pumpa in pengar i Hobert?” Där skapades ett narrativ som inte stämmer, att Bergman stod bakom finansieringen avDödssyndssviten. Så var det inte. Den tredje filmen fick vi söka sponsorer för, som Malmö Aviation och Telia, och så gick SVT in med stöd liksom de gjorde med hela sviten. Sedan pantsatte jag och producent Göran Lindström våra hus. Skådespelarna gick på halva gager. Bergman hade inte ett dugg med det att göra. Vår relation … den var av helt annat slag.

Richard Hobert

Richard Hobert säger inte mer än så. Men vid mitt andra besök på Himlahav några dagar senare har han rotat runt i sitt arkiv och hittat några klenoder för att förklara mer ingående. På vardagsrumsbordet ligger ett handskrivet brev daterat 16 juni 2002. I versaler berömmer Bergman kollegans arbete med Alla älskar Alice. Allt avslutas med: ”Jag tycker att du har gjort storverk!” Richard Hobert lyfter upp en minidisc-spelare.

– Nu ska vi lyssna på spöken.

Han trycker på play och ut strömmar pipet från en telefonsvarare innan Bergmans karaktäristiska röst undrar om han ”har kommit till den där Richard”. Sedan levererar han flera berömmande ord.

– Det här är inget jag plockar fram varje kväll men det är fint att ha, framför allt som påminnelse om en generositet som jag själv inte alltid visar mot kollegor.

Richard Hobert säger att relationen med Bergman stannade vid detta, något enstaka samtal eller brev från Fårö. Och det var alltid Bergman själv som hörde av sig efter att ha sett någon Hobert-film. Trots att de en period bodde i samma kvarter på Östermalm gick Richard Hobert aldrig upp för att säga hej. Närmast att mötas kom de en vardagskväll utanför den lokala matbutiken.

– I kassan slängde jag med en gräddkola som jag tog i munnen medan jag packade två tunga kassar och gick ut ur affären. Där ute var det helt folktomt, det enda jag hörde var en käpp som klapprade mot asfalten … Bergman.

Richard Hobert stod inför ett val – gräddkolan som satt fast i tänderna gjorde det omöjligt att prata och om han tog ut den skulle han stå med kola i händerna i samma stund som mästerregissören passerade.

– Jag borrade ner blicken, tog kassarna och gick. Bakom mig hörde jag käppen passera. Vi sa inget. Det var så nära vi kom att träffas. En gräddkola kom emellan.

Berömmet från Bergman är han glad över. Han är också tacksam för den varning han fick i början av 2000-talet om att hugget i ryggen lurade runt hörnet.

– Bergman sa: ”Se upp! Det är regissörens egen dramaturgi, jag har varit med om det många gånger.”

Det var en perfekt blandad cocktail: Richard Hobert hade slutfört sin sju filmer långa svit till mångas förtret, han hade följt upp med Alla älskar Alice som redan före premiären hösten 2002 vann Bästa europeiska film på Hollywood Film Festival, en tillställning som Hobert fick lämna i all hast med resultatet att han och Jennifer Aniston fick med sig varandras priser hem.

– Jag har hennes kvar än i dag och hon har väl mitt antar jag.

Som om framgången inte var nog hade Richard Hobert också inlett en omskriven relation med Lena Endre som tycktes reta omvärlden ytterligare. Det mest anmärkningsvärda utloppet för aversionen var när dokumentärfilmaren Mårten Nilsson åkte till Österlen för att fråga Richard Hobert varför han gör så dåliga filmer. Väl på plats vågade han inte. Men en dokumentärfilm blev det: Alla tycker dom som dom vill.

– Vi satt här en kväll och såg plötsligt vår bil på tv, och sedan våra barn filmade på avstånd, minns Richard Hobert. Då ringde jag upp chefen för SVT Dokumentär och undrade vad fan det handlade om, det började ju bli ren personförföljelse. Men han hade inte sett filmen, bad om ursäkt och ställde in alla repriser. Då vändes ju det emot mig i stället, att den där Hobert kunde censurera SVT.

Dokumentärfilmaren Mårten Nilsson själv minns händelsen väl. Han säger att hela idén med filmen var att hävda sin rätt att säga vad som helst och till och med ”tillåta sig att vara ogenomtänkt”.

– Som offentlig person borde Hobert kunna ta lite kritik från en obetydlig experimentell filmare, tyckte jag. I efterhand ångrar jag att jag bara sa okej när SVT-chefen inte ville sända reprisen. Om man inte är nöjd med något ska man väl anmäla till Granskningsnämnden, inte ringa dramachefen? Så på det sättet tycker jag än i dag att Hobert verkligen kunde censurera SVT.

Nu var inte Mårten Nilssons åtta minuter långa film ens i närheten av kulmen på kritiken mot ­Richard Hobert, den som nåddes efter lanseringen av nästa film – Tre solar. ”Vi slarvar ibland med kalkonuttrycket, frågan är om inte Richard Hobert denna gång gett vår filmfågel ett nytt läte”, skrev DN:s Johan Croneman.

Det var så mycket hat

Med facit i hand ser Richard Hobert att flera misstag begicks. För det första hade han inte en tanke på att det var minerad mark att göra historisk film i Sverige. För det andra strulade inspelningen; de första dagarnas arbete kom tillbaka med oskarp bild vilket ledde till att regissören ändrade hela visionen om att varva tajta närbilder med avståndsfoto. Men produktionen trampade också snett i kostymering.

– Jag hade jobbat framgångsrikt med Mikael Persbrandt tidigare och nu skulle han ha en liten men betydelsefull roll som soldat. Vi hade tänkt hålla allt modernt, med kortklippta frisyrer och så, men då sa Micke att han ville göra något annat. Han höll på med Beck och tyckte att om han nu skulle ha en så liten roll ville han ha det där långa håret. Så vi tittade på hur man hade lyckats med det i amerikanska filmer…

I biografin Mikael Persbrandt: så som jag minns det berättar skådespelaren att han aldrig har sett filmen eftersom allt bara kändes ”medeltidsvecka och lajv och jag hade en risig peruk och såg för jävlig ut”.

Frisyren var också det som publiken uppmärksammade när trailern började visas på biograferna.

– Micke var ju Gunvald Larsson för alla och nu hade han hårdrocksfrisyr. Folk började garva. Den reaktionen kom långt före premiären och det blev svårt att parera, säger Richard Hobert.

Han skakar på huvudet.

– Det är förstås tråkigt när sådant händer men samtidigt, vilken regissör har inte gjort en eller två jävligt dåliga filmer? Fast här var det som om helvetet bröt lös. Det var som om tolv schakaler hade suttit i buskarna och väntat på att få kasta sig över lejonet.

Tiden efter Tre solar satte djupa spår. Under flera år hade mycket energi lagts på att, efter tuffa separationer, få ihop en bonusfamilj på bästa sätt. Nu var det som om mattan drogs undan under fötterna på familjen. Om bara regissören hade drabbats kunde de nära och kära ha utgjort skydd och tröst mot omvärlden, men i och med att hustrun Lena Endre haft huvudrollen i filmen gick det inte att komma undan kritikens skadeverkningar ens i hemmet. Hennes karriär var lika kantstött som makens.

– Det blev kolossalt plågsamt för hela familjen, barnen förstod inte heller all den här uppmärksamheten. Det var så mycket hat, minns Richard Hobert.

Tre solar, 2004: ”Bottennapp med illasittande peruker.”Spring för livet”, 1997:Samtliga fyra huvudrollsinnehavare nominerades till guldbaggar.

Och ändå sitter han här 17 år senare med ytterligare fyra filmer på meritlistan. Han studsade tillbaka från Tre solar-fiaskot med rosade Harrys döttrar 2005 – en film som i Expressen beskrevs som ”en remarkabel återkomst” med scener då Hobert ligger ”nära Ingmar Bergman” – men sedan ströps finansieringslusten från Svenska filminstitutet i flera år. Inte förrän till En enkel till Antibes 2011 betalade institutet ut nytt stöd till honom.

– Fast då stängde konsulenten dörren och sa: ”Vi får tala tyst, det är inte populärt att ge pengar till vita, medelålders män här.”

Trots att En enkel till Antibes hyllades av recensenter, samtidigt som den var en publikframgång och renderade Sven-Bertil Taube en guldbagge för Bästa manliga huvudroll, blev det därefter kalla handen när Richard Hobert äskade pengar.

För en utomstående kan det låta olidligt att slita så hårt bara för att få göra ännu en film. Richard Hobert menar att han inte har mycket val, han skapar oavsett om han vill eller inte.

– Det finns ett basalt behov hos människor att förstå oss själva och varandra. Varför ritade grottmänniskor i Frankrike målningar på väggarna av saker som redan fanns? Jo, för att de inte var säkra på att de såg samma sak som grannen. Det var ett sätt att upphäva ensamhet.

Richard Hobert ler.

– På många sätt är jag nog som en sådan grottmålare. Drivkraften handlar om att beröra. Ägnar du dig åt detta, låt oss kalla det emotionell film, har du inga sociologiska modeller eller någon ironisk ­distans att gömma dig bakom. Du är helt naken. ”Detta är mitt inre. Vad tycker du om det?” I hela den långa kedjan är det öppna sinnet helt avgörande. Först för egen del, för att få fatt på historien, sedan för andra när de tar del av berättelsen. Förstår de detta? Ser de samma sak som jag? Det finns en enorm glädje i att upptäcka en berättelse tillsammans.

Men så är det de där som inte fattar. Richard Hobert har lärt sig leva med kritiken mot honom som pretentiös.

– En anspråkslös filmregissör, hur fan skulle det se ut? Att be någon lägga en och en halv timme av sitt liv på en film är ju anspråksfullt. Även en Marvel-film är anspråksfull på det sättet. Och det där med pretentiös kopplar jag till beröringsskräck, man vill inte ha sitt bekväma liv invaderat av en massa känslor, utan bara få sådant man gillar. Och det är klart, om folk är jävligt hungriga och du ställer fram en skål lösgodis och en hjortfilé så kastar sig många över lösgodiset.

Han konstaterar att det inte är svårare än att vissa recensenter helt enkelt inte gillar honom:

– Det spelar ingen roll hur stark sändaren är om mottagaren är avslagen, säger han.

Summerar han erfarenheterna är mottagarna oftare på än av. Att han är fortsatt verksam långfilmsregissör drygt 40 år efter debuten är ett bevis på det.

När allt såg som jävligast ut i slutet av 00-talet, och Richard Hobert på allvar funderade på hur familjen skulle försörjas, dök en 80-årige gubbe upp vid gården. En pensionerad pomolog som älskade Hoberts filmer och på ålderns höst ville betala tillbaka med det enda han hade – sin yrkeskunskap. Richard Hobert testade på sina egna äpplen. Till de mer etablerade musttillverkarnas häpnad vann han 2017 SM-guld för ”Himlahav 2016 Ingrid Marie”. Ett resultat av att den där äldre mannen hade sett det som regissören själv såg i sina filmer.

– Är det värt att hålla på med detta? frågar Richard Hobert. Ja, man kan bryta ner det till plus och minus och jag kommer alltid fram till att drivkrafterna och det bränsle som tillförs i processen att göra film överväger allt. Och jag kan ju inte gärna ändra mitt liv bara för att någon inte gillar min story. Så fler filmer blir det. Se upp. I’ll be back.

Han ler:

– Och nej, jag tänker inte bli anspråkslös heller.


Ur Tidningen Vi #9 2023.

Fler utvalda artiklar