Rickard, vad ville du mig?

I månader satt skolskjutaren Rickard Andersson i en kyrkbänk i Örebro och stirrade mot altartavlan. När kyrkguiden Jan-Eric Norman fick den första nyhetsflashen om Risbergska förstod han direkt. En tanke fortsätter att plåga Jan-Eric inför ettårsdagen av dådet: Kunde han ha förhindrat det?

Kvittot är handskrivet och sitter fast i gitarrsträngarna. Fyrtio kronor från Erikshjälpen. En secondhandbutik, ett stenkast från Campus Risbergska. 

Men det är inget Jan-Eric Norman reflekterar över förrän efteråt. 

Han och maken Peter noterar bara hur märkligt det är att gitarren står där i kyrkans kapprum. 

I dagar blir gitarren kvar. 

Jan-Eric förstår vems det är. Till slut måste Rickard Andersson ha varit förbi och hämtat den. Men Jan-Eric Norman vet inte säkert, för Rickard svarar aldrig på tilltal. Stum sitter han i kyrkbänken. Alltid på samma plats. Alltid med blicken rakt framför sig. Alltid i samma kläder. Svarta jeans, svarta skor, svart huvtröja. De har setts på bussen. De har setts på stan. Och nu i kyrkan. I vecka efter vecka, månad efter månad, hela sommaren och hösten. 

Varje gång Jan-Eric ska börja jobba sitter han där.

Jan-Eric börjar tro att Rickard följer efter honom. Han lyfter sin oro med kyrkoledningen, men har inget konkret att gå på. Och den svartklädde killen gör ju honom inget. Vem som helst har rätt att vara tyst och finna kraft i en kyrka. Jan-Eric brukar själv göra det istället för att äta lunch under socialnämndens långa möten där han sitter med som ledamot. 

Första gången Jan-Eric lade märke till killen i svart misstog han honom för en skolelev. Det var på bussen och då hade Rickard ögonen i mobilen. Hit till kyrkan har han ingenting med sig utan tittar bara tomt och rakt, i riktning mot altartavlan. Nu ser Jan-Eric Norman att han är äldre, inte en skolelev. Men huvan döljer delar av ansiktet och han vänder sig aldrig om när Jan-Eric tilltalar honom. Bara när Jan-Eric vänder ryggen till och börjar förbereda sin guidning genom att placera ut foton från tiden då kyrkan byggdes känner han ögonen i ryggen. 

Oftast är de ensamma i kyrkan. 

Ibland frågar Jan-Eric om han vill vara med och lyssna på historien om kyrkan. Jan-Eric försöker få kontakt. Han berättar att guidningen snart börjar. Att det kan bli lite högljutt. Han får ingen respons. Så fort folk kommer reser sig killen i svart och går utan ett ord. 

När sommar övergår i höst är han inte längre tomhänt. En stor väska, en trunk, vit med röda handtag, har han nu med sig in i kyrkan.

Nästa gång ett gitarrfodral. Det är platt och till synes tomt. Utom en dag då Jan-Eric ser att något sticker ut ur fodralet, något som Jan-Eric tror är fiskespön. 

Efteråt förstår han att det kan ha varit vapnen. 

Under året som gått har Jan-Eric försökt processa det han varit med om.

Han kommer aldrig att glömma tisdagen den 4 februari 2025. De äter lunch inne i stan, Jan-Eric och Peter. Calzone.

– Vi älskar calzone.

Mobilen plingar. En nyhetsflash från Nerikes Allehanda. Skjutning på Risbergska.

– Jag vet direkt. Det är han.

 Sedan kommer bilden. Han är inte täckt som i kyrkan, har ingen luva, men det är han. 

– Stackare, tänkte jag till skillnad från resten av Sveriges befolkning. Har det hunnit gå så långt?

Känslorna växlar. Skuld blandas med rädsla.

– Efterrädsla. Jag vet inte ens om det ordet finns, men jag drömde att han sökte upp mig hemma, att jag var jagad, att någon sköt efter mig på bussen och på stan.

På mötena med socialnämnden kan han inte fokusera. Tankarna går i spinn.
Varför gick jag inte fram och tog tag i dig? Hej, jag finns här för dig! Hade jag kunnat förhindra det då? Eller hade du tagit fram vapnen ur gitarrfodralet och skjutit mig? Om jag använt ett annat tonläge. Om jag inte inlett med ursäkta och talat till dig med låg röst? Om jag sagt – ta din väska och gå! Varför förföljde du mig? Vad ville du mig?

Kyrktornet sticker upp var han än är på stan. Han klarar inte av att se kyrktornet. Han kan inte jobba. I kyrkan är det locket på. Ingen ville prata med honom om hans obehagskänslor då. Ingen vill prata med honom om hans känslor nu. Så upplever Jan-Eric det. Han stänger in sig med Peter och Poppe. Hunden som en gång räddade livet på honom genom att trampa på hans bröstkorg. Han har överlevt en grov misshandel för sin sexuella läggning, han har varit med om hat, hot och våld, och klarat det på egen hand. Men den här gången går det inte. Han kräks i kommunens porslinshandfat innan han sätter sig på socialnämndens möte och försöker hålla masken. En representant från kommunens stödteam redovisar för socialnämnden vilken hjälp som erbjudits de drabbade på Risbergska. När det är dags att gå över till nästa punkt brister det för representanten och hon börjar gråta. Politikerna i rummet tystnar. Jan-Eric går fram till henne.

”Jag förstår att det här är jobbigt. Jag tycker också att det är jobbigt. Jag har haft honom omkring mig”, sa Jan-Eric. 

Han var bara omedvetet obehaglig att ha omkring sig. Jag tycker synd om honom. Är det okej att tycka synd om honom?

”Då går du hem och i morgon bitti ringer du vårdcentralen”, sa hon. 

– Det var så jag fick en kurator, berättar Jan-Eric. 

Under året som gått har Jan-Eric processat vad han varit med om. Han träffar kuratorn varannan vecka och han tvingas vända och vrida på sig själv för att komma underfund med vem han är, som svar på frågan varför gärningsmannen sökte upp just honom. Först ältar Jan-Eric:

Om, eventuellt, vad hade hänt?

Men han kan inte stanna där, för han märker att andra känslor pockar på, och under fjärde sessionen utbrister kuratorn: 

”Du sa hans namn!” 

– Jag hade inte tidigare en enda gång nämnt honom vid namn. Det tog fyra gånger innan jag klarade av att säga Rickard Andersson. Först då kunde vi börja nysta. Han gjorde mig ju inget. Han var bara omedvetet obehaglig att ha omkring sig. Jag tycker synd om honom. Jag tycker faktiskt synd om honom. Är det okej att tycka synd om honom? 

Kuratorn köpte det. Eller konstaterade bara att då får det vara så.

– Rickard är min vän, säger Jan-Eric.

Poppe gnyr vid hans ben. Peter kommer med nybakad äppelkaka och kaffe i små spröda porslinskoppar. På väggarna i vardagsrummet hänger Abba-affischer och skivomslag, en porträttbild av hunden Poppe och ett bröllopsfoto av Peter och Jan-Eric som Elisabeth Ohlson tog efter att Jan-Eric bjudit in henne att ställa ut sin kontroversiella fotokonst i Örebro.

Peter och Jan-Eric har inga egna barn, men på gården bredvid bor Farhad och Sadyiah med sin nyfödda bebis. Ansiktet lyser upp när Jan-Eric berättar:

– De kallar mig pappa, och numera farfar.

Av de 350 afghaner som han genom åren har jobbat med på uppdrag av Stadsmissionen har två stannat kvar i hans liv – Farid och Fahrad. Båda var svårt traumatiserade, och det dröjde innan han fick dem att öppna sig. Fahrad, som tillfångatagits av talibanerna, sa inte ett ord på tre månader. Och Farid var utmärglad efter att ha sovit i parker innan Jan-Eric ordnade tillfällig bostad åt dem som en del av det integrationsprojekt han var satt att sköta. Bägge har kommit att bli en del av Jan-Erics och Peters liv. 

– I framtiden vill jag bli journalist, berättar Farid när vi ses i vardagsrummet en månad senare.

Och:

– Jag skulle ha varit där den dagen. 

Farid är barnskötare och jobbar på en förskola, men har några få kurser kvar på Risbergska för att kunna ta sig vidare in på universitetet och uppnå sin dröm om att bli journalist. 

Den dagen var hans lärare sjuk. 

– Det var därför jag inte var på skolan, berättar han.

Sadyiah i grannhuset var gravid och skulle ha skrivit nationella prov på SFI inne på Campus Risbergska den dagen. Men hon hade inte varit i Sverige tillräckligt länge så hon fick kort inpå besked om att hon måste vänta lite.

Dagen när Jan-Eric äter calzone och nås av nyheten om skolskjutningen är Sadyiah och Farid de första han sms:ar för att ta reda på om de är i säkerhet. 

Efteråt när det börjar mala i honom frågar sig Jan-Eric: Hur kunde jag få Farid och Fahrad som i Afghanistan varit med om det värsta att öppna sig, men inte Rickard, en helsvensk kille som levt i fred?

Det var den senaste platsen han misslyckats på. Samhället svek honom. Det är så jag ser det.

Han tar med sig Fahrad och Sadyiah till minnesplatsen, tänker att de behöver det. 

De tänder ett ljus i bädden av blommor utanför skolan. 

En plats som mer än någon annanstans varit tryggheten.

De förstår inte, säger de till Jan-Eric.

Jan-Eric svarar att han inte heller förstår.

Varför just Risbergska? Bar Rickard på ett agg mot människor från andra kulturer? Hade han ett rasistiskt motiv? Jan-Eric har landat i nej. Han hade gått på Komvux. Han hade misslyckats på Komvux. 

– Det var den senaste platsen han misslyckats på. Ett i raden av misslyckanden. Samhället svek honom. Det är så jag ser det. Föräldrarna, hade de gett upp? Skolan? Har de inte använt sin plikt att anmäla om någonting inte är som det ska. Jag? Kyrkan? Borde vi ha anmält? De som gav honom vapenlicens? Vården? Arbetsförmedlingen? Socialtjänsten, Försäkringskassan, när de ströp hans ekonomiska bistånd och försörjningsstöd? 

– Det är ju den typen av samhällsinstanser som kan förhindra det här, och ytterst vi politiker. Men jag uppfattar det som att vi i den här kommunen har hamnat i chock. Vi klarar inte av att prata om det. Hur ska vi förebygga så att det inte sker igen? Det är locket på.

Medan skolskjutningen pågår spelar Teater Fryshuset i en annan del av Sverige en pjäs, Rov, som är kusligt lik vad som i realtid sker i Örebro, med en gärningsman i huvudrollen som påminner om Rickard Andersson. Publiken och skådespelarna vet inget. Det finns ingen mobiltäckning i lokalen. Först efteråt får de reda på vad som har hänt. 

Pjäsen är ambulerande och spelas i just förebyggande syfte. Teater som hjälp att förstå gärningsmännen och på så vis förhindra skolskjutningar. 

Polisen Maria Öhman hade precis hunnit börja på Center mot våldsbejakande extremism, CVE, och är en av experterna på scenen när pjäsen spelas på nytt inne på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm en vecka efter det ofattbara. Länge har hon arbetat inom ramen för ett underrättelsesamarbete mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen för att förhindra just våldsdåd utförda av ensamagerande. Riskfaktorerna liksom skyddsfaktorerna är tydliga. Medan stabila sociala relationer och utbildning skyddar är psykisk ohälsa, social isolering och en känsla av utanförskap risker. Nyckeln för att hinna identifiera och stoppa den ensamagerande är signaler från lärare, föräldrar och socialtjänst, egentligen alla som ser eller reagerar på att något är fel, förklarar hon. År av motgångar ligger bakom våldsdåd som i Örebro. Maria Öhman möter upp inne på Brottsförebyggande rådet, Brå, i centrala Stockholm dit CVE har flyttat. Hon är tydlig med att vi alla i samhället måste hjälpas åt. 

– Pusselbitar, säger hon.

Det handlar om pusselbitar. 

– Om alla sitter med sin lilla pusselbit och tänker att det inte räcker får vi inte in bitarna som behövs för att lägga pusslet.

Alla i samhället måste öppna ögonen, se varandra och reagera.

– Den lilla pusselbiten som just du sitter på som lärare när du haft samtalet med den här personen på en vuxenskola, i kassan på Ica eller på parkbänken vid en busshållplats. Den lilla pusselbiten kanske inte är helt avgörande, men låt oss göra den bedömningen. 

Maria Öhman uppmanar alla att skicka in sina iakttagelser, för någon annan kanske också skickar in, och en tredje och en fjärde. 

– Det är så vi på CVE och polisen kan lägga pusslet och hinna agera i tid. 

För det är den vanligaste frågan Maria Öhman får: Hur kan vi jobba förebyggande mot den här typen av våldsdåd? Hon brukar då omformulera frågan: 

– Hur arbetar samhället mot självmord? Det är enklare att tänka så. Radikaliserade individer och personer som överväger självmord har det gemensamt att de saknar framtidstro och stöd från omgivningen. Vi måste förstå att de inte ser någon annan utväg. Viktigast är därför att vi vuxna och yrkesverksamma fångar upp dessa individer innan det är för sent. 

Campus Risbergska är 17 500 kvadratmeter stort med bländande vita väggar, ommålade för att radera ut alla spår. Vid huvudentrén vaktar personal med sina ögon och med ett vänligt hej. Inga vakter i uniformer, inga vapen, men en kontroll så att inga obehöriga släpps in på skolan. SFI-rektorn Mattias Molin föste ut ett oräkneligt antal elever innan han satte sig själv i säkerhet i ett skyddsrum vid matsalen. Även en kollega som stod paralyserad med sin bricka i disken drog han med sig in. Sju larm gick ut via den kritiserade appen. Hans lärare fick i mobilen läsa: Utrym istället för Inrym, vilket ledde till det ödesdigra beslutet att lämna ett klassrum, vid fel tillfälle. Två elever sköts till döds och läraren som bara lydde vad appen sa måste leva med det. 

Svartån rinner utanför rektorsrummet. Mattias Molin ansvarar för de elever som har längst väg kvar till svenskan. För hans elever var skolan mer än en skola, berättar han. Det var en frizon där de vågade vara sig själva, kanske den plats i Sverige där de kände sig allra tryggast. Mattias Molin upplever att det skrivits alldeles för lite om hans elever, hur de ska kunna komma tillbaka till en vardag igen. 

När skolan öppnade inför höstterminen stoppade han en tanklös elev på parkeringsplatsen som var på väg in på skolan med en kontrabas i något som liknade ett stort gitarrfodral.

Skotthålen i väggarna är borta men ärren och fruktan sitter kvar. Korridorerna vindlar långa och förvirrande. Det är lätt att gå vilse. Klassrummen har dörrar med runda fönster som på en båt, numera försedda med en rullgardin. En del vill se ut, andra tycker att det hjälper att ha gardinen neddragen. 

Förmiddagen den 4 februari 2025 var det nationella prov och färre elever än normalt på skolan. I ett klassrum med en stor bild av ett ensamt platt träd i solnedgången läste Masoome svenska. Exempel på ordföljd i huvudsats, står det på tavlan som glidit ner på golvet. Subjekt, verb, objekt. Masoome överlevde inte tack vare svenska språket utan på grund av sin ingenjörskunskap om vapenteknik. Hon såg Rickard i ögonen och sprang när han laddade om. För att läka tittar Masoome på actionfilmer och tränar kung fu. Hon visar sparkar på en boxningskudde och det syns att hon är skicklig. Hon ber oss att inte publicera bilden av Rickard. Hon klarar inte av att se hans ögon.

I den stora kyrkan inne i stan förbereder Jan-Eric en ny guidning. Efter flera månader klarade han av att gå tillbaka igen. Han nämner inget om Rickard när han guidar. 

– Men han sitter på min axel. Det bara är så.

Med ett guldkors kring halsen, klädd i en neonfärgad Abba-tröja, berättar Jan-Eric att han brukar kallas Jenna. Hemma heter han det.

I kyrkan sitter en ensam kvinna. Jenna säger till henne, som till Rickard:

– Vi börjar en guidning snart. Det kan bli lite högljutt. Du får gärna vara med. 

Ofta funderar han över gitarren, vart den tog vägen.

Utredningsledaren Kristoffer Zickbauer svarar på tredje signalen. Han blir märkbart intresserad och frågar runt bland sina kollegor. Men någon gitarr har inte Örebropolisen hittat hemma hos Rickard. Däremot hos föräldrarna. Där är den gamla gitarren. Utan fodral.

Jan-Eric blir inte klokare av polisens svar. Men han och maken Peter vet vad de såg. Gitarren stod där i kapprummet samtidigt som Rickard satt inne i kyrkbänken med ett gitarrfodral intill sig.  

Läs mer:

Överlevarna i Örebro: ”Inga spacklade kulhål kan laga detta”

Tillbaka till Risbergska

Elinor Torp: Vad kostar utanförskapet?