Roald Dahl: Älskad skitgubbe

Nu uppdateras Roald Dahl-klassisker som Häxorna och Kalle och chokladfabriken för att anpassas till en mer modern publik. Ord som ”ful” och ”tjock” byts ut, och könsneutrala uttryck läggs till. Förändringarna väcker reaktioner både i Sverige och utomlands. Men vem var den världsberömde barnboksförfattaren Roald Dahl?

Ur Vi Läser nr 5 2015.

Roald Dahl (1916–1990)

”Vänta du bara!” skrek Fru Slusk….Högröd i ansiktet av ilska fäktade hon i luften… ”Jag ska nog drämma till dig, din drummel!…Jag ska drumla till dig, din drammel! Jag ska gnylta till dig, din gnältare! Jag ska gnälta till dig, din gnyltare!””

Vrål från en rasande kvinna som just, med hjälp av ett otal ballonger, skickats upp mot skyn av sin vidrige make. Han som besvarar hustruns bön om hjälp genom att belåtet mumla: ”Äntligen är jag av med den där gamla haggan för gott.”

Den föga idylliska scenen är hämtad ur Roald Dahls Herr och Fru Slusk, i original The Twits, vilken utkom 1980 efter det att villkoren i ett förlagskontrakt retat upp Dahl: ”Jag har känt hur det här jävla kontraktet har tagit struptag på mig som en blodsugande vampyr ända sedan det upprättades”.

Avtalet villkorade nyutgivningen av Min farbror Oswald med att Dahl då också presenterade tre nya titlar. Dahl, som drevs av ständigt vinstbegär, haltade därför svärande iväg till sin skrivarstuga och producerade i rasande tempo Herr och Fru Slusk, Jojjes ljuvliga medicin samt den samling texter som skulle bli Vådliga verser. Dahl gnisslade tänder, men eld i rumpan gjorde ändå gott för en författare som annars ägnade mycket tid åt att röka, supa och sprida oförskämdheter. Roald Dahl var, hur en än ser det, ingen särskilt sympatisk person. Snarare övergick hans i ungdomen charmiga excentricitet, till veritabel skitgubbe.

Samtidigt var Dahl en innovativ författare vars uppkäftigt frispråkiga barnböcker röjde ny mark för barnlitteraturen, skrev in sig i miljoner läsares hjärtan och med tiden genererade en förmögenhet. Dahl arbetade också engagerat för stöd åt barn med olika handikapp och stod konsekvent på barnens sida.

Roald Dahl var kontroversiell. Lika solidarisk, vidsynt, humoristisk och varmhjärtad som han var i förhållande till unga läsare, lika inskränkt, elak och reaktionär visade han upp sig i den vuxna offentligheten. Dahl gav fingret åt det mesta vilket var ganska okay i 60-talets USA, visade sig aningen svårare i hemlandet England, men småningom accepterades överallt, eftersom hypen var så stor att läsarnas ovationer genljöd ända bortifrån Kina.

Herr och Fru Slusk är inte Dahls mest framgångsrika bok, den står i skuggan av titlar som Kalle och chokladfabriken, SVJ och Matilda. Den är heller inte hans konstnärligt intressantaste, men som en snabbintroduktion till Dahls personlighet och vägran att underordna sig konventioner, ger berättelsen om de vedervärdiga makarna Slusk, en utmärkt introduktion. Berättelsen kan ses som en metafor för Dahls eget liv och åsikter. När Roald ”Slusk” Dahl till exempel hörde den uppburna författaren Iris Murdoch i ett tv-program ge barnlitteraturen sin hyllning, undrade han misslynt varför ”den dumma gamla haggan” inte skrev några barnböcker själv.

Dahls förlagsredaktörer hade den intrikata uppgiften att tvätta Dahls manus från de värsta utbrotten. Gjöt olja på vågorna gjorde även illustratören Quentin Blake vars bildsättning gav de mest groteska Dahls-historierna, som Den enorma krokodilen, varm komik.

De fåtal han verkligen gillade, dem omfamnade han helt.

Beskrivningen av Herr Slusk speglar Dahls syn på skäggiga män: ”Herr Slusk var en sådan där man med väldigt hårigt ansikte. Hela hans ansikte utom pannan, ögonen och näsan var täckt av tjockt hår. Det stack till och med ut äckliga hårtofsar ur näsborrarna och öronen… Herr Slusk tyckte att allt det här håret gjorde att han såg mycket klok och stilig ut. Men i själva verket var han ingetdera. Herr Slusk var en slusk. Han var född slusk. Och nu när han hade fyllt sextio var han mera slusk än någonsin.”

Något av ett Dahlskt självporträtt. Just fyllda 60 och helt renons på både självkritik och sinne för stil med säckiga brallor, hasande gång och stripigt hår. Ändå föll många, särskilt kvinnor, pladask. Kanske låg svaret i hans intensiva blick och det faktum att de fåtal han verkligen gillade, dem omfamnade han helt.

Roald Dahl hade sedan barnsben en förkärlek för det drastiskt absurda. Modern var norska varför Roald ofta kom att återvända till Norge – landet han föreställde sig var alla häxors hemvist. Både Roalds far och hans storasyster Astrid, avled då han bara var fyra. Många katastrofer skulle följa. Roald Dahl var flygare under andra världskriget även om hans självbild som krigshjälte var starkt överdriven. I sitt 30-åriga äktenskap med skådespelerskan Pat Neal föddes fem barn varav äldsta dottern Olivia dog i mässling och sonen Theo, då fyra månader, skadades för livet i en olycka. Hustrun, som i likhet med Dahl älskade glamour, rikedom, fina titlar och sprit, drabbades redan 38 år ung av en så allvarlig hjärnblödning att hon halvsidesförlamades och för lång tid förlorade talförmågan. Att hon mot alla odds återhämtade sig var till stor del Dahls förtjänst.

Som så ofta annars i livet gick han ”all in”; sökte läkarhjälp över världen, skaffade kunskap om rehabiliteringsprogram och ”piskade” hustrun framåt på ett sätt som kunde te sig grymt. Om Pat Neal då hade kunnat artikulera sig skulle hon säkert i likhet med Fru Slusk velat skrika ”Jag ska nog drämma till dig, din drummel!” till sin obeveklige make.

Det är från Pats kamp att återvinna språket många av Dahls litterära ordlekar härrör. Inte minst de som väller ur makarna Slusks munnar. Liksom de som lekfullt blommar i Stora Vänliga Jättens språk (SVJ).

Roald Dahl plågades ständigt av svåra hävdelsebehov i förhållande till vuxna. Pats sjukdom gav honom därför ett tillfälligt övertag i den äktenskapliga maktbalansen. Familjen Dahls hem var dock enligt utsago, trots allt, varmt och gästfritt. Ett kaos där familjen häckade i köket omgivna av böcker, tidningar, cigaretter, kaffekoppar och whiskeyglas. Barn välkomnades, Roald Dahl var alltid på deras sida både i texter och levande livet. Han medgav gärna att det fanns en ”jävla massa osympatiska ungar” men de egna barnen älskade han villkorslöst och kollektivet barn såg han som undertryckta. Det var de vuxna som skulle häcklas; Herr och fru Slusk. Eller Fröken Pittbull /(bara namnet!) i den framgångrika boken Matilda, de pestiga fastrarna i James och Jättepersikan – som avlivas! – och de andra.

För familjen Dahl överträffade dock ofta den bisarra verkligheten dikten. Det berättas till exempel om hur Roald Dahls syster Alfhild, tillsammans med sina barn, återkom hem efter att ha varit och handlat. Innanför dörren möttes de av ett gevär på bordet och bredvid en lapp på vilken mannen/barnafadern plitat ner följande hälsning: ”När ni kommer in, var vänliga och skjut er.”