Gunnar Rehlin ställer Killinggänget mot väggen: Varför mobbade ni mig?

Killinggänget och Robert Gustafsson gjorde en hel film där de mobbade filmskribenten Gunnar Rehlin. Nu – 25 år senare – söker Rehlin upp Gustafsson.

Pedofil. Tjuv.
Folkmördare.

Det var något av det jag beskylldes för i Killinggängets film Gunnar Rehlin – en liten film om att göra någon illa. En fejkad dokumentär som både var ett generalangrepp på mig och ett försök av humorgruppen att driva med sig själv. Robert Gustafsson var en av de sex i Killinggänget.

– I dag är den kanske inte lika rolig. Näthatet har ändrat på så mycket, säger han.

Vi ses för att prata om filmen Regnmannen som baseras på en bok av Jonas Karlsson och som regisserats av Hannes Holm. Robert spelar en ensam man som en dag upptäcker att han genom att vrida på en gömd kran i trädgården kan frammana regn, och Jonas spelar en nyfiken granne som inser hur man kan slå mynt av Regnmannens övernaturliga förmåga. Robert säger:

– Jag fick boken i födelsedagspresent av Jonas. Vi spelade just då in Rain man och han tyckte det var kul med en bok som hette Regnmannen. Jag läste den och kände direkt att den borde bli film.

Jonas och jag snackade ihop oss, sedan involverade vi Hannes. Jag älskar ju att göra gubbar. Han är en sådan där kulturknutte som finns i alla städer, även i Kalmar, där filmen till stor del utspelas. Hästsvans och manchesterkavaj. Han har varit ung och kraftfull, skulle förändra världen. Sådan var även jag som ung. Han har lyckats ibland men inte nått ända upp. Hans fru har avlidit, han är mycket ensam.

Ensamhet är något som präglat många av de karaktärer Robert Gustafsson spelat. Vi minns Roland som sökte kärlek via speed-dejtning i Killinggängets Torsk på Tallinn.

För drygt 25 år sedan försökte humorgruppen ta heder och ära av mig. I Gunnar Rehlin – en liten film om att göra någon illa är jag måltavla för en allt hätskare hatkampanj via annonser och reklaminslag i tv. Detta eftersom jag enligt Killinggänget var en tråkig och okarismatisk programledare för Filmkrönikan i SVT. Jag kallas tjuv, pedofil och folkmördare. Allmänheten börjar hata mig och jag blir en ensling som går under jorden och gömmer mig i min villa. Men det handlar också om att Killinggänget driver med sig själva och med gruppen som fått hybris och ”tror att de är större än Gud”.

Killinggänget hade av cheferna på SVT fått veta att de på grund av personangreppen var tvungna att ha mitt godkännande. Jag kände ingen av Killingarna tidigare, den ende jag träffat var Tomas Alfredson. Jag blev uppringd och tillfrågades om jag hade lust att träffas för att tala om ”ett projekt”. Nyfiken som jag är sa jag självfallet ja.

Jag träffade Tomas Alfredson, Henrik Schyffert och Johan Rheborg på Sturehof i Stockholm. Schyffert har senare sagt att det var svettigt inför mötet. Om jag sa nej skulle det inte bli någon film. De gav mig manuset, jag började bläddra i det, men de bad mig att inte läsa det förrän jag var ensam. 

Jag läste på pendeltåget hem, gapskrattade, ringde Rheborg och sa: ”Gör det, men ta bort en bit om min familj. Och jag vill själv vara med för att visa att jag är med på skämtet.” Alfredson har senare sagt att det var nödvändigt, annars hade det varit för grymt.

Jag konsulterade min gode vän och kollega Jan-Olov Andersson. Han tyckte att jag skulle tacka nej, att jag skulle komma att ångra det. När filmen sedan blev av, fick han en liten roll som en vän som tar avstånd från mig och säger ”så nära vänner är vi inte”.

Robert säger i dag att alla var fascinerade över att jag sa ja. Men vem skulle kunna tacka nej till möjligheten att kunna säga att det en gång gjordes en fejkad dokumentärfilm om en?

När Tomas Alfredson 2011 tävlade med John le Carré-filmatiseringen Tinker Tailor Soldier Spy på filmfestivalen i Venedig delades det ut pressmaterial där Alfredsons tidigare filmer presenterades.

Flera internationella journalistkollegor kom nu fram till mig och undrade: ”Vad är detta, har han gjort en film om dig?”

Alfredson har i en intervju sagt att jag blev måltavlan eftersom jag var tråkig och okarismatisk som programledare.

Robert verkar inte riktigt hålla med.

– Nej, din företrädare Nils Petter Sundgren var lite fyrkantig. Det hör väl till programformen. Det hade varit fel att ändra på konceptet.

Men vem i Killinggänget var det som tyckte sämst om mig? Robert funderar en stund och svarar att han tror det var Martin Luuk.

Jag säger i stället att det var Henrik Schyffert. Redan efter ett par Filmkrönikan-program skrev han till redaktionen att jag var en sopa som omedelbart borde få sparken.

Hade ni dåligt samvete för vad ni utsatte mig för?

– Vi var rädda att det skulle missuppfattas, att man inte förstod att det mer handlade om att vi drev med oss själva. Å andra sidan, om det fanns de som trodde att det i filmen var sant, så var det upp till dem.

Jag berättar att filmen för mig enbart var positiv, konstigt nog, att den ledde till att jag blev god vän med Michael Nyqvist. Och jag berättar om en händelse på en flight från London, då en man lutade sig fram och frågade: ”Har du ett armborst av kött hemma?” Ett skämt som bara blir begripligt för den som har sett filmen (den finns på Youtube). Robert gapskrattar.

– Jag kan sakna ironins 90-tal. Vi slog både uppåt och neråt. Det var ett demokratiskt tänk, att inte bara slå mot de som hade makten. 

Han har ofta kallats ”Sveriges roligaste man”, ett epitet som han inte direkt verkar vantrivas med. Han blir inte alltför ofta påhoppad av någon som säger: ”Kom igen, var lite rolig nu.” 

– Utanför Stockholms gränser kan det bli jobbigt. Jag går inte på krogen där efter 20.30. På Killingtiden hade vi ju lite rockstjärnestatus.

– Problemet med ”roligaste” är ju om jag vill göra en allvarlig roll. Då måste jag vara extra trovärdig, så publiken inte börjar skratta så fort de ser mig. Jag tänker på Carl-Gustaf Lindstedt och Gösta Ekman som var så bra i allvarliga roller. Varför? Jo, det går bra för en komisk skådespelare att gå till att vara allvarlig, men det går inte lika bra andra vägen. 

Att uppträda inför publik har han gjort ända sedan han gick i skolan.

– Jag har alltid gillat att stå i centrum, jag gillade att stå framför klassen. Vi skulle redovisa Kinas historia och jag gjorde en föreställning där jag spelade upp olika kejsare. Det var roligare.

Att han sökt publikens bekräftelse kan ha med hans uppväxt att göra.

– Jag hade en sjuk bror som fick all uppmärksamhet. ”Var rädd om honom, du som är frisk och stark.” Jag fick inget gullegull. Det kan vara det som det beror på, om man nu ska vara lite amatörpsykolog.

Vad säger familjen om Robert som offentlig person? Han är sedan snart 40 år gift med Lotta, de har sönerna Valentin och John.

– Jag talar inte så mycket om dem, och vi är inte ute särskilt mycket. Jag har talat om att ”mitt hem är min borg”, släpper inte in någon främmande. Det där är ett sätt att leva. Vid sommarstället på Öland är jag han med trasiga skor och sliten T-shirt som det står Esso på, och som går för att låna en motorsåg. Jag gillar det, men när är jag mig själv? Jag tror att det bara är när man spyr, bajsar eller får orgasm som man är sig själv. Då går det inte att dölja.

– Det där med att inte släppa in någon, att inte dela med sig av allt, det håller på att bli modernt igen. De som håller en kombination av integritet och konstnärskap, de har hållit längst. Om Elvis haft Instagram och lagt upp bilder på hur han knaprade piller, då hade han inte varit min idol när jag växte upp. Vid sådana tillfällen faller bilden av den man ser upp till.

Robert Gustafsson är inte på sociala medier, inte sönerna heller. Går han på bio, på teater?

– Film ibland mitt på dagen. Teater, ibland, men då ber jag någon beställa biljett i ett annat namn. Om jag inte tycker om det och de vet att jag är där och går, då förstör jag deras liv.

Vårt samtal gungar fram och tillbaka, ett ämne ger infall till ett annat. Robert säger plötsligt att han inte tycker om musikaler.

– Det är inte min grej. Jag har inte musikalglasögon, min fru har det. Hon ser en helhetsbild som inte jag gör. Man ska sjunga, dansa och spela teater samtidigt. Det är omöjligt. Speciellt på film, även om det finns undantag som Fred Astaire. Men när jag ser Mamma Mia så kryper det i mig. Jag vill krypa in i kudden.

Det finns andra saker han retar sig på, inte minst hur personer i tv och radio uttalar ord fel.

– Där är jag språkpolis. Mina söner kallar mig ”papegojan”. Jag sitter och härmar, intonation och uttal, folk som säger ”den hära” i stället för ”den här”. De låter dumma i huvudet.

Han är 60 fyllda, säger att han på ett sätt gärna skulle vara 70.

– Jag gillar att göra gubbar, och nu kan jag dem bättre. Med ålderns rätt skulle jag nu kunna spela en president eller Kung Lear. Sådant som jag för 10–15 år sedan hade sagt nej till. Eller gubben i Regnmannen. För tio år sedan hade jag inte sagt att vi gör film på detta.

Under hela våren spelar han i farsen Trassel på Oscarsteatern i Stockholm. Det är en fysiskt krävande föreställning. Robert är 60, Peter Dalle 68. Därav träning, gym, cykling och alkoholförbud från onsdag till söndag eftermiddag. I februari är det premiär på ännu en film, om Göran Perssons konflikt med en äldre man som inte ville flytta från en gård som låg på marken som den före detta statsministern hade köpt. Ulf Malmros regisserar. 

Robert spelar – förstås – gubben. 

Ur Tidningen Vi nr 10, 2025.

Läs mer:

Anna Charlotta Gunnarson: Därför stänger jag av Förrädarna och Spelet

Henrik Schyffert: ”Mitt självhat har ingen övre gräns”