”Robert Kennedy verkade stressad”

  • 16 jan 2021
  • 10 min

Ulf Holmberg, tvåa från vänster, på ­Robert Kennedys ­tjänste­rum, tillsammans med de andra ­vinnarna i uppsats­tävlingen.

”Robert Kennedy verkade stressad”
Tomas Dur Fläckman

Ulf Holmberg, tvåa från vänster, på ­Robert Kennedys ­tjänste­rum, tillsammans med de andra ­vinnarna i uppsats­tävlingen.

Lyssna på artikeln

En uppsatstävling här i Vi 1967 resulterade i att 17-årige Ulf Holmberg hamnade i den amerikanska och internationella politikens centrum. I dag ser han med blandade känslor på det stora landet i väster.

Fotografen var amatör och bilden togs i all hast, men det är ändå tydligt vem mannen med den randiga slipsen är: senator Robert Kennedy, lillebror till John F. Kennedy och snart, kanske, demokraternas kandidat till presidentvalet 1968.

Bilden är tagen på Kennedys tjänsterum i New York sensommaren 1967, och senatorn har mindre än ett år kvar i livet – den 6 juni 1968 mördas han på ett hotell i Los Angeles efter ett kampanjtal.

Tvåa till vänster om Kennedy står Ulf Holmberg, 17-årig gymnasist från Piteå.

Vad i allsin dar gör han där?

Under andra halvåret 2020 skälver USA under Black Lives Matter-rörelsens vrede. Mordet på George Floyd leder till demonstrationer i många storstäder, med krav på att USA en gång för alla ska göra upp med en rasistisk poliskår och betala för slaveriets barbari.

Mycket i dagens situation påminner om den varma sommaren 1967, den som i efterhand kommit att kallas The Long, Hot Summer of ’67, då kravaller utbröt i 159 amerikanska städer. Då som nu protesterade man mot arbetslöshet, usla förhållanden i svarta bostadsområden och polisbrutalitet. När den sommaren gick mot höst kunde man räkna till 83 döda, tusentals skadade, hela bostadsområden nedbrända och materiella skador för tiotals miljoner dollar.

Det var just sommaren 1967 som en 17-årig gymnasist från Piteå gjorde sin första utlandsresa. Den gick till USA:s östkust och innehöll inte bara de vanliga turistattraktionerna utan även bland annat besök i FN-skrapan, Vita huset och, som sagt, senator Robert Kennedys arbetsrum.

– Jag fattade aldrig riktigt varför han ville träffa oss. Han var ganska stressad, säger Ulf Holmberg i dag.

Besök hos John ­Palmer, New Yorks PR-man.

Allt började med en uppsatstävling för unga i tre tidskrifter: Tidningen Vi, Idun-Veckojournalen och Femina. Ämnet var minst sagt uppfordrande: ”Hur ska rasförtrycket brytas?”. Första priset var resan till USA.

– Vi hade Tidningen Vi hemma, mina föräldrar var mycket lojala med ”koopera”, och jag tänkte att jag skulle göra ett försök, säger Ulf Holmberg när jag når honom ett drygt halvsekel efter uppsatstävlingen och USA-resan.

– Det var ju en dramatisk tid, med raskravallerna, Vietnamkriget, miljörörelsen och kärnvapenhotet. Det rapporterades hela tiden i radio och tv, och vi diskuterade mycket i skolan och bland kompisarna, säger han.

Ulf var ensambarn. Pappa var snickare och mamma städade på deltid och var hemmafru resten av tiden.

– Pappa var fackligt engagerad, om än inte politiskt. Det var ingen som helst tvekan om var familjen stod. Men den ideologiska fostran jag fick handlade inte om teorier eller diskussioner, utan var mer konkret: hur man beter sig mot andra, till exempel.

Vem var du i skolan?
– En i mängden, inte särskilt framträdande. Men nyfiken – och ganska busig. Men det blev bättre med åren och jag gick ut gymnasiet med bra betyg.

När jag nu läser Ulfs vinnande uppsats kan jag inte undgå att bli imponerad. Det är en gedigen genomgång av rasismens orsaker och mekanismer, komplett med några förslag om hur situationen skulle kunna förbättras. Ulf konstaterar att själva rasbegreppet ”utmönstrats av vetenskapen såsom oanvändbart”, han spår att globaliseringen kommer att öka kontaktytorna mellan olika folk, vilket kommer att leda till mer kunskap och mindre rasism, och han välkomnar att kolonialsystemet håller på att avvecklas. De länder som fortfarande har kolonier bör utsättas för kraftiga sanktioner av världssamfundet, anser Ulf. Han drömmer också om att alla frihetsrörelser skulle enas i en enda, mäktig organisation och att denna skulle präglas av ickevåldsprincipen.

Till sist framhåller han FN som en central aktör i arbetet mot rasism, men att organisationen borde reformeras och ges mer makt.

Inte illa! Vad säger du själv om innehållet?
– Jag hade ju inga egna erfarenheter av rasdiskriminering, lilla Piteå var så homogent på den tiden. Mycket av innehållet hade jag läst mig till, och så lade jag till några egna funderingar. När det gäller formen hade jag lärt mig vikten av en tydlig och genomtänkt disposition. Det tror jag märks i uppsatsen.

Vad sa dina föräldrar när det visade sig att du vunnit tävlingen?
– Mamma blev jätteglad. Men pappa var av den gamla stammen – han sa inte ett ord. Men jag är rätt säker på att han var stolt, säger Ulf.

Sensommaren 1967 bar det iväg till New York. Ulf minns inte att han kände sig nervös, bara förväntansfull. Engelskan trodde han sig kunna klara av. Han visste att han förväntades framträda inför publik i USA, ge radiointervjuer och så vidare – något han aldrig hade gjort tidigare – men inte ens det verkar ha bekymrat.

Programmet arrangerades av svenska ambassaden, och det går inte att klaga på ambitionsnivån. Det var rundvandring i Vita huset och i FN-skrapan, där Ulf hörde Sveriges utrikesminister Torsten Nilsson debattera med sin sovjetiska kollega Andrej Gromyko. Ulf besökte New Yorks PR-man John Palmer och stadsbyggnadskontoret, där man visade en modell av det som några år senare skulle bli World Trade Center.

– Det var uppenbart att tornen skulle symbolisera framtidstro. Men jag fick aldrig se dem i verkligheten. När jag kom till USA nästa gång var de borta …

Men mest minns Ulf några personliga möten.

– Jag träffade FN-ambassadören Sverker Åström på hans kontor, han berättade om sitt arbete och gjorde ett mycket respektingivande intryck.

Även mötena med Edward Brooke, USA:s första svarte senator, och journalisten Simeon Booker – legendar efter sina avslöjanden om det groteska rasistmordet på 14-årige Emmett Till – har satt sig i minnet.

– Men det allra mest minnesvärda var en gospelgudstjänst i Harlem som jag besökte, säger Ulf.
Att Harlem var en absolut no-go-zon för vita på 60-talet hindrade uppenbarligen inte norrbottningen.

DNA-tekniken tar död på allt snack om olika raser.

Vi talar om sommaren 1967 jämfört med sommaren 2020 och konstaterar att det inte har hänt så mycket när det gäller den strukturella rasismen i USA, trots att så många år gått. Gigantiska problem återstår att lösa, landet är mer polariserat än på länge.

Ulf återsåg USA för elva år sedan, under en månadslång bilresa i sällskap av de båda sönerna. Han har en kluven inställning till landet och dess politiska system.

– De har ju nästan inget socialt skyddsnät alls. Ingen semesterlag, inga studielån – i stort sett allt bygger på att man har försäkringar, vilket är dyrt, eller en förmögenhet. Där finns en utbredd föreställning om att skatter bara är till för att göda byråkrater.

Samtidigt framhåller Ulf amerikanernas framåtanda och optimism. De är oftast lätta att umgås med. Men åren med Donald Trump betecknar han som ”obehagliga”.

När Vi intervjuade Ulf 1967 ville han satsa på ”något socialt” arbete. Riktigt så blev det inte. Han är i dag pensionär, men arbetade i många år som ekonom, i både offentlig och privat sektor, en profession som båda sönerna har ärvt. Han är lite missnöjd med yrkets aura:

– Det är synd att folk tror att alla ekonomer är fyrkantiga räknenissar. Vi skriver till exempel jättemycket i arbetet, utredningar och annat, och har kontakt med väldigt många människor.

– Jag kom förresten ut med en bok för ett par veckor sedan, säger han. Den handlar om de första 200 åren i Piteå, som fyller 400 år i år. Så något frö såddes nog i den där uppsatstävlingen!

Sedan många år ägnar sig Ulf åt avancerad släktforskning. Han berättar om hur ny DNA-teknik kan ge svar på många frågor och att han haft viss kontakt med Peter Sjölund, DNA-experten som hjälpte polisen att lösa dubbelmordet i Linköping.

Plötsligt kommer Ulf tillbaka till rasfrågan:
– DNA-tekniken tar död på allt snack om olika raser. Den visar hur folk i alla tider har flyttat på sig och att vi alla i någon mån är blandningar.

Fler utvalda artiklar