Ruben Östlund: ”Roy Andersson är skyldig mig 10 000”

Ruben Östlund har inte bara vunnit en vadslagning mot Roy Andersson. Han har inspirerats av honom både som filmregissör och människa. Han har ”erövrat Roys blick och fått ett rikare liv”. Här skriver Östlund om sin mentor och om pengarna han fortfarande väntar på.

Texten är ett utdrag ur boken Triangeln som ges ut av Atrium Förlag.

”Den där mannen är skyldig mig pengar.” Det är en replik ur Roy Anderssons kortfilm Härlig är jorden som jag skulle kunna säga om honom om jag hade lust. Han är nämligen skyldig mig pengar. 2015 slog jag vad med Roy om 10 000 kronor att jag skulle vinna regibaggen från honom med filmen Turist. Det gjorde jag och han har fortfarande inte betalat. Ursäkta skrytet, jag kan inte låta bli. Nu ska jag berätta varför jag inte bryr mig om pengarna och varför Roy är långt mer än förlåten.

Eftersom jag är född på 1970-talet finns Roys blick med som en del av min uppväxt. Även om jag inte visste det då: att det var han som gjort de där reklamfilmerna som jag såg på tv och bio på 80- och 90-talet och som satte sig i ryggraden på mig och min generation.

När jag senare förstod att filmregi var något jag ville syssla med och kom in på Filmhögskolan i Göteborg (i dag HDK-Valands filmutbildning) såg jag Roys långfilmer En kärlekshistoria och Giliap och kortfilmerna Någonting har hänt och Härlig är jorden. På skolan pratades det ofta och lite heligt om Roy och via filmproducenten Kalle Boman, som undervisade på skolan, fick vi studenter möjlighet att träffa honom.

Från det första mötet har jag två minnesbilder. Jag kommer ihåg när Roy böjde sig fram och tittade på korset som fanns bland pyntet i julgranen i skolans korridorer. Jag kommer ihåg hur han ryckte till när han såg sig själv där på korset. Jag hade i en sorts protest mot skolans glorifiering av Roy klistrat en liten, liten bild av hans ansikte i mitten på det glittriga, lilla plastkorset.

Jag kommer även ihåg att Roy, på restaurangen efter föreläsningen, citerade Anton Tjechov: ”Det är redan september.” Han sa repliken om och om igen, drog upp axlarna och rös av vällust över hur vacker den var: ”Det är redan september.”

Jag hade tidigare förstått att hans förhållningssätt till film var unikt. Nu började jag även få en bild av vem Roy var. En varm person som alltid hade nära till skrattet. Han och Kalle verkade ha roligare än alla andra i filmbranschen.

År 2000, under mitt andra år på skolan, hade Sånger från andra våningen premiär. Det var Roys tredje långfilm, hela 25 år efter Giliap. Studenterna på skolan blev inbjudna till en visning innan Sånger… gick upp på bio. Det var en märklig känsla då filmen var slut och vi dröjde kvar en stund utanför biografen. Några verkade säkra på att den var väldigt bra, några var provocerade, jag själv visste inte riktigt vad jag skulle tycka. Men filmen kom tillbaka och scenerna växte.

Efter skolan, när jag arbetade med min andra långfilm De ofrivilliga, såg Kalle Boman till att jag och Erik Hemmendorff började besöka Roy och hans studio på Sibyllegatan så ofta vi var i Stockholm. Erik och jag hade startat ett eget produktionsbolag och vi lät oss inspireras när Roy mycket generöst visade upp allt han arbetade med. Inget var hemligt. Vi fick se scener i klipprummet och scenbyggen i studion och Roy visade skisser och berättade om kommande scener som de skulle filma. Hans sätt att säga de där triviala replikerna överträffade inte sällan skådespelarna i de färdiga scenerna. Kalle visade en bild på filmteamet som stod samlade på Sibyllegatan utanför studion. Han sa att den var tagen innan produktionen av Sånger från andra våningen startade, då de hade bestämt att den skulle ha premiär i Cannes. De var befriande kaxiga och de hade ju täckning för att vara det.

På studion fanns en attityd som jag inte hade stött på någon annanstans. Att göra film var allvar, det fick ta tid. Man pratade aldrig om pengar. Roys vision var det som skulle nå hela vägen till duken. De filmer som Kalle och Roy tyckte var slappa eller förljugna var man inte nådig mot.

På väggen bredvid bardisken där man alltid stod och pratade till långt in på nätterna satt en kopia av en sida från ett uppslagsverk. Ordet ”fäsör” var understruket och bredvid kunde man läsa vad det betydde ”en konstutövare som med sinne för effekten utnyttjar de tekniska möjligheterna utan att uppnå djupare värden”.

Varje gång jag satt på tåget, på väg upp mot Stockholm, pirrade det i kroppen av glädje. Snart skulle jag befinna mig på Studio 24 och få lyssna på långa, intressanta samtal med Roy och Kalle. Allt oftare tog jag mod till mig och provade mina egna idéer och tankar. Tillfredsställelsen var stor efter en kväll när jag sagt något som uppskattats.

Under alla de där timmarna av samtal färgades mycket av mitt och Eriks förhållningssätt till film. Roys blick blev något som kunde appliceras på livet. Den blev ett verktyg. Jag fick syn på ”Roy-situationer” i verkligheten och kunde skratta och njuta av dem. Att stå med böjd nacke under bagagehyllan på flygplanet, när alla väntar på att de ska öppna dörrarna, kändes komiskt i stället för irriterande. Det gråtande tonårsparet som jag passerade förbi på gatan blev blixtbelyst. Det hade
krävts ett visst arbete av mig för att erövra Roys blick, nu gav den mig ett rikare liv. Jag kände det som att jag hade förstått vad konst handlade om.

Roy representerar en sorts europeisk filmtradition som redan har förlorat slaget.

Mycket har ju hänt för mig och Erik sedan de där åren då vi besökte Studio 24 som intensivast. Mycket som Roy och Kalle har en stor del i. (Det skriver jag bland annat för att Roy ska känna sig stolt; han är ju som ni kanske förstått en ganska dålig förlorare.) I Cannes år 2019 fick vi vara med på en marknadsvisning med trettio minuters material från Roys senaste långfilm Om det oändliga, som visades för utländska distributörer. Det var en enkel tillställning, kanske tio personer i publiken. Jag blev väldigt rörd och började tyst gråta under visningen, efteråt fick jag veta att Erik hade reagerat på samma sätt. Min reaktion berodde inte på att scenerna var sorgliga, många var väldigt roliga, men det var som jag sett något som långsamt fejdade ut. Ett förhållningssätt till människan, en kunskap som håller på att gå förlorad.

I dagens filmindustri pågår det en galen satsning på serier till de olika strömningsplattformarna. När man hör hur mycket pengar Disney, Amazon, Apple och Netflix investerar tänker jag att Roy representerar en sorts europeisk filmtradition som redan har förlorat slaget. För hur torrt det än låter så är det ett synsätt som breder ut sig tillsammans med den anglosaxiska dominansen. Det sprider sig inte bara till den europeiska filmen utan till alla medier, även till nyhetsrapporteringen. Och det sprider sig till oss människor, får oss att stirra oss blinda på individen och bli sämre på att sätta in människan i ett sammanhang. Men tack vare bland annat Roys blick så påminns jag fortfarande om att göra det. Jag ställer mig inte upp och applåderar när de har hittat en uteliggare som kan sjunga opera i America’s got talent.

Nästa generation kommer kanske att växa upp i en skärmvärld helt styrd av algoritmer, där det händer något dramatiskt inom minst 15 sekunder, så som Netflix har räknat ut att det bör göra för att vi inte ska klicka oss vidare. Det blir nog lite som att ständigt åka berg- och dalbana. Vi kommer säkerligen inte att ha tråkigt. Men när vi tittar upp från skärmarna, kommer vi att uppfatta hur rikt livet där på gatan kan vara i all sin enkelhet? Och kommer vi att kunna känna ömhet även med dem som begått misstag? Det som Roy lyckats få mig och många andra att göra. Om ingen vidareförmedlar den blicken, den kunskapen, kommer vi då att förlora den? Till viss del tror jag det.

Det är därför den här texten inte är till er som redan känner till Roys filmer. Jag tänker att den är till dem som inte känner till honom. Som mina döttrars vänner eller varför inte mina tyska svärföräldrar. Jag kommer att ta med dem på bio och visa Om det oändliga för dem. Och jag kommer helt utan tillåtelse från Roy eller någon annan att ställa mig där framför duken och presentera filmen. Så här ska jag säga:

– Välkomna till visningen av Om det oändliga av Roy Andersson. Jag är också filmregissör och jag är väldigt glad att jag formades till det under samma period som Roy var aktiv. Det är ett helt unikt tillfälle som ni nu ska få vara med om; Vi vet inte hur många fler filmer Roy kommer göra, så njut och försök att se. Befinner du dig i rätt vinkel kommer du att förstå. Då kommer du att skratta och förfäras åt hur allting är. Och var uppmärksam för du kommer att kunna använda det som du just sett på duken när du lämnar biografen, ute i livet.

Fotnot: I mars 2023 fyller Roy Andersson 80 år. I samband med det släpps Mårten Blomkvists Roy-biografi Sånger från folkhemmet.