Rysk litteratur på dödligt allvar

  • 17 mar 2021
  • 22 min

// Illustration: Sanna Mander

Rysk litteratur på dödligt allvar
Anna-Lena Laurén

// Illustration: Sanna Mander

Lyssna på artikeln

Från president Putin till minsta skolbarn – i Ryssland är skönlitteraturen fortfarande en kraft att räkna med. Här betraktas författarna inte främst som uttolkare av sin samtid, utan som uttolkare av människans sanna väsen.

Texten publicerades ursprungligen i Vi Läser, nr 1/2021.

– Vad ska jag säga? Kom an, Bandar-log. Jag har älskat Kipling sedan jag var barn, säger Vladimir Putin i direktsänd tv.

Det är den 15 december 2011. Fyra dagar tidigare har den första stora domonstrationen någonsin mot Kremls valfusk ägt rum i Moskva. Putin kontrar protesterna med att citera Rudyard Kipling, han gör sig själv till Djungelbokens Mowgli och kritikerna till den skränande apflocken Bandar-log. Ett typiskt exempel på hur litteraturens klassiker används i rysk politisk debatt.

Ryssland är ett land som tar litteraturen på allvar. Till sommarloven ges alla skolbarn långa listor på klassiker de måste läsa: Lermontov, Schiller, Tjechov, Turgenjev, Goethe. Att tolvåringar ska kunna läsa böcker på den nivån tas för givet. En rysk väninna till mig säger att enda sättet att ta sig igenom Krig och fred som skolelev var att hoppa över antingen kriget eller kärlekshistorierna.

Det är ingen slump att flera höga tjänstemän och ministrar i Ryssland skriver på fritiden. Utrikesministeriets taleskvinna Maria Zacharova skriver sångtexter, utrikesminister Sergej Lavrov ger ut poesiböcker.

Före detta ekonomiminister Aleksej Uljukajev, dömd till åtta år i straffkoloni på grund av korruption, skriver dikter i fängelset som publiceras i rysk press. Detta beror inte på att ryska tjänstemän råkar vara ovanligt litterärt begåvade (deras alster finner sällan nåd hos ryska litteraturkritiker), utan på att skrivandet, gestaltandet, dikten och sången är en så stark del av den ryska kulturen.

Precis som svenskarna läser ryssar visserligen mycket mindre i dag än förr. Men eftersom de stora författarna fortfarande är en obligatorisk del av läroplanen finns det en väsentlig skillnad i jämförelse med väst när det gäller klassiker: i Ryssland vet folk oftare vad det står i dem.

Dessutom betraktar de litteraturen som sann i bokstavlig mening. Det som sker i litteraturen hålls för relevant inte bara i relation till annan litteratur, utan också till verkligheten. Därför är ryska debatter och samtal ofta fulla av litterära referenser, på ett sätt som kan överraska en nordbo eftersom det hör till undantagen att våra beslutsfattare eller tjänstemän citerar Tolstoj.

Våra förväntningar på litteraturen är också annorlunda. Jag får till exempel ofta mejl av läsare som undrar vilka ryska författare man ska läsa för att förstå det nutida ryska samhället. Ryssar däremot betraktar inte författare som uttolkare av sin samtid, utan av människan. De vänder sig inte till litteraturen för att känna samhället på pulsen, utan för att få svar på hur de ska leva.

– Vi förstår livet genom litteraturen. Livserfarenhet är något man i första hand skaffar sig genom att läsa böcker, och bara i andra hand genom egna erfarenheter, säger Maria Zacharova när jag intervjuar henne i maj 2018.

Livserfarenhet är något man i första hand skaffar sig genom att läsa böcker.

Det är inte bara finlitteraturen som engagerar ryska läsare. Under sovjettiden tillhörde Arthur Conan Doyle de tillåtna författarna, och ofattbart många ryssar har läst och älskat böckerna om Sherlock Holmes. Även James Bond är känd och uppskattad. När Maria Zacharova försvarar sitt land mot anklagelser om att ryska agenter försökte giftmörda en rysk dubbelagent i engelska Salisbury är ett av hennes argument Ian Flemings romaner om agent 007.

– Agent 007:s uppdrag är inte att rädda världen. Det är att skydda det brittiska imperiets intressen, säger Zacharova triumferande.

För henne är en fiktiv romanfigur lika relevant som den konkreta verkligheten. James Bond bevisar att britterna inte bryr sig om mänskliga rättigheter, de är främst intresserade av sina egna intressen. Zacharova säger det inte, men Kreml resonerar på samma sätt.

Av detta drar hon slutsatsen: De är inte annorlunda än vi. Det kan man ju läsa i deras böcker.

En stor del av den klassiska ryska litteraturen bygger på att författaren skildrar människokaraktärer som går att känna igen. Det som förenar Tolstoj, Dostojevskij, Tjechov och Gogol är att deras romaner och noveller bärs upp av protagonister som handlar med utgångspunkt inte i omständigheterna, utan i vilka de är.

I Ryssland har man en stark känsla för människotyper, det är genom dem man förstår sin omgivning. Kanske det är en av orsakerna till att jag som utlänning och kvinna på något plan är evigt fast i min roll.

När nordbor flyttar utomlands föreställer de sig gärna att de efter några år i det nya landet har smält in och blivit en del av samhället. Jag känner också ryssar som efter några år i USA kallar sig amerikaner. Själv skulle jag efter över tio år i Ryssland aldrig kalla mig ryska, vilket inte enbart beror på att jag själv inte ser mig som rysk utan också på att jag för länge sedan förstått att jag inte kommer undan min roll.

Jag har tilldelats den, jag är finskan/svenskan/utlänningen på samma sätt som den finska skådespelaren Ville Haapasalo i Ryssland alltid kommer att vara finnen, trots att han talar ryska perfekt, är rysk filmstjärna och lever större delen av sitt liv i Ryssland. (Min faktiska identitet som svenskspråkig finländare går inte att förklara i Ryssland, eftersom nationaliteten för ryssar ovillkorligen är kopplad till språket.)

Att på något plan alltid förbli en främling är visserligen fallet i de flesta länder dit man flyttar som utlänning. Det som ändå verkar skilja Ryssland från andra länder är att ryssar från barnsben via litteraturen är tränade i att läsa karaktärer och i att betrakta dem som givna, något som påverkar det mänskliga umgänget på olika sätt.

Å ena sidan gör det ibland folk blinda och döva för vad man säger (eftersom de tror sig veta det på förhand), å andra sidan gör det umgänget mycket mer tillåtande. Man får ta ut svängarna, det är tillåtet att vara sin karaktär.

Den ryska litteraturen har gett upphov till en mängd begrepp. Oblomovsjtjina betyder att leva i apati och sysslolöshet, från huvudpersonen Ilja Oblomov i Ivan Gontjarovs roman om en letargisk adelsman som inte ens kan förmå sig att stiga upp ur sängen.

Karamazovsjtjina betyder en extrem moralisk ansvarslöshet och gränslöshet, förkroppsligad av den motbjudande fadern i Dostojevskijs Bröderna Karamazov.

En turgenjevskaja devusjka (Turgenjev-fröken) är en känslig, anspråkslös, sann och ren ung kvinna som aldrig har kommit i kontakt med världens tarvligheter.

Besläktad med Turgenjevs fröknar är Tolstojs Natasja-Rostova i Krig och fred, denna oskyldiga, naiva, vackra och lättpåverkade adelsfröken som blir lycklig först då hon gifter sig med den visserligen inte så stiliga, men trygga och hederliga Pierre Bezuchov.

Dessa ideal påverkar starkt den ryska kvinnosynen än i dag. Kvinnor betraktas som å ena sidan irrationella och känslostyrda, å andra sidan moraliskt högre stående varelser än män, vilket i sin tur innebär att de är underställda mycket högre moraliska och etiska krav än männen.

Vid sidan om turgenjevskaja devusjka har den ryska litteraturen modellerat fram nekrasovskaja zjensjtjina, den nekrasovska kvinnan. Hon beskrivs i dikten Moroz, krasnyj nos av Nikolaj Nekrasov. Också hon är moraliskt högtstående, men inte lika eterisk som en Turgenjev-fröken utan handlingskraftig, viljestark och kapabel, samtidigt som hon går genom världen majestätisk som en tsaritsa.

Flera av dessa element förkroppsligas i en av världens främsta romaner, Anna Karenina. Huvudpersonen är vacker, sann, modig och intelligent, men går under därför att hon vägrar underkasta sig konventionerna och tror att hon som kvinna kan agera som en man.

Det ryska kvinnoidealet, i praktiken omöjligt att leva upp till, går helt enkelt inte att förstå utan litteraturen.

Det ryska kvinnoidealet, i praktiken omöjligt att leva upp till, går helt enkelt inte att förstå utan litteraturen.

Det måste man veta för att förstå de rasande reaktionerna när en av den moderna ryska litteraturens största bästsäljare, Zulejcha öppnar ögonen, filmatiseras. Boken, som kom ut 2015, är en debutroman av den rysktatariska författaren Guzel Jachina.

Romanen skildrar Zulejcha, en tatarkvinna på 1930-talet som hunsas svårt av sin man och svärmor. Som ett led i tvångskollektiviseringen sänds hon till arbetsläger i Gulag och tvingas genomlida fruktansvärda umbäranden. Så småningom lär hon sig ett yrke, blir självständig och hittar sitt livs kärlek. Det är en emancipationsprocess.

Själva boken hyllas av kritikerna och säljs i stora upplagor, men när den filmatiseras 2020 och ses av en bredare publik uppstår en rasande debatt. Jachina anklagas för att ge en negativ bild av sovjetmakten och för att förolämpa både det ryska och tatariska folket.

Men jag undrar om det inte också handlar om att hon skildrar en kvinna som inte går att känna igen. Zulejcha går från att vara förtryckt hustru till självständig kvinna, rentav jägare med vapen i hand – men hon straffas inte för att ha brutit mot den rådande ordningen. I stället blommar hon upp. Hon blir lycklig, en hel människa. Som kvinnoöde betraktat är det nytt i den ryska litteraturen.

En författare vars huvudpersoner aldrig är lyckliga, oavsett kön, är Dostojevskij. Hans huvudpersoner är ofta irrationella, oresonliga, gränslösa och dömda till sin egen undergång. De skjuter sig i foten, håller långa monologer, arbetar upp sig till svettiga tillstånd av raseri och ursinne och dör olyckliga. Deras sätt att släppa fram ordflöden utan slut är ett ryskt sätt att kommunicera som jag ofta stöter på, både vid middagsbord och i sociala medier.

Vilket debattinlägg, tal eller replik som helst kan blomma ut i yviga resonemang och vildsint argumenterande som i mina ögon inte har något med saken att göra, men som är en del av det ryska sättet att umgås. De långa inläggen kan ibland kännas nästan som en mässa och betraktas med stor tolerans. Dostojevskij har gjort dem till ett sätt att vara.

När man reser ut till den ryska provinsen för att tala med folk som utstått orättvisor av olika slag hamnar man nästan alltid i samma situation: Man står i en folksamling och lyssnar medan person efter person tar till orda och med stort patos håller oändliga, ordrika monologer som ibland liknar predikningar, ibland besvärjelser.

Jag glömmer aldrig när DN:s fotograf Lotta Härdelin och jag anlände till en liten by vid namn Kalnibolotskaja i södra Ryssland för ett reportage om jordbrukarnas situation. Hela byn hade samlats för att svara på våra frågor, uppklädda i färggranna klänningar och kostymbyxor, nystrukna hucklen och kepsar.
En efter en steg de fram och höll långa tal om sin situation, om byns historia, om äppelträdgårdarna som hade vuxit här under sovjettiden.

Att göra några normala intervjuer var omöjligt. Jag visste att de måste få tala just i den här formen, de måste få gråta och skrika, mässa och älta, gestalta sina livssorger och besvikelser i oändliga floder av ord. Situationen liknade ett slags gudstjänst. Det gick inte att ställa några följdfrågor eller be om förtydligande.
Ur monologerna fick jag plocka ut citat som gick att använda i artikeln.

Att ryssar är så inriktade på drama, människokaraktärer och skådespel gör att man gärna betraktar politiken på samma sätt. Det utnyttjas till fullo av Putin, som med den rysk-brittiska journalisten Peter Pomerantsevs ord älskar att spela rollen av gangster.

Den ryska utrikespolitiken har blivit ett skådespel där Putin ständigt tar de andra med överraskning, han är en skurk som lurar i kulisserna, dyker upp på scenen när man minst anar det och utnyttjar systematiskt de andras svagheter. Putin agerar helt enkelt i enlighet med sin karaktär.

Ryska läsare älskar andra sorts personligheter än vi. Det märker man tydligt när man till exempel diskuterar en av våra få gemensamma litterära referensramar, nämligen Astrid Lindgrens böcker som är mycket populära i Ryssland. Storsäljaren är inte Pippi Långstrump utan Karlsson på taket.

Ryssarna älskar denna charmanta skitstövel som förstör Lillebrors leksaker, beter sig som ett själviskt barn och kräver ständig uppmärksamhet. När jag frågar ryska vänner varför de gillar Karlsson så mycket säger de att han bryter mot reglerna, att han var en frisk fläkt i sovjet-vardagens gråhet. Men det förklarar inte varför man i så fall inte älskar Pippi, som också gör uppror mot konventionerna.

Skillnaden är att Karlsson, i motsats till Pippi, är en lymmel. Pippi kan bete sig illa men är i grunden snäll, med ett hjärta av guld. Karlssons hjärta klappar bara för honom själv, han är oborstad och klumpig, en tjock och underhållande mansperson som alla känner igen och som väcker sympatier och medlidande.

Den som är snäll i Ryssland ses ofta som en dummerjöns. Charmiga banditer som vet hur man tar för sig är däremot uppskattade. Dessutom är lymlar och skurkar intressantare personer än rättskaffens tråkmånsar. I Ryssland är det inte viktigt med ett lyckligt slut, att det rätta segrar tror man ändå inte på. Däremot älskar man personer som lurar systemet och drar auktoriteter vid näsan.

Från Nikolaj Gogol till Vladimir Sorokin har ryska författare borrat i samhället, gestaltat människans ynklighet och storhet. Är litteraturens starka ställning i Ryssland ett resultat av landets långa historia av diktatur? Av att man i litteraturen fann frihet att uttrycka och gestalta det som inte fick sägas öppet?

Det går inte att svara ett villkorslöst ja. Frågan är för komplex. Men säkert är att livet i en diktatur har gett de ryska författarna oändligt med stoff, att de har utvecklat en förmåga att mycket exakt fånga människans existensvillkor, trots att de under större delen av historien tvingats skriva på gränsen till det förbjudna.

Sovjetregimen korrumperade det ryska språket och tvingade människor att leva i en ständig ström av förljugenhet. Det ledde också till att uppskattningen för dem som kunde beskriva det som på ryska kallas dejstvitelnost – verkligheten – var enorm. Att trubadurer som Vladimir Vysotskij och Bulat Okudzjava blev så älskade trots att ingen av dem var stora musiker beror på att de kunde sätta ord på verkligheten så att människor omedelbart kunde känna igen sig.

Att vara författare i Ryssland har sällan varit inkomstbringande, ofta farligt. Många dog i svält i Gulag och kastades ner i omärkta massgravar. Många sändes i exil. Vissa levde i ett slags terrorbalans, till exempel Pusjkin som fick finna sig i att tsar Nikolaj I personligen censurerade hans verk.

I dag sänds obekväma författare inte längre till Sibirien, däremot hängs deras porträtt upp på en av Moskvas huvudgator Nya Arbat i Moskva som ett exempel på landsförrädare.

Det väsentliga har ändå inte förändrats: Författare i Ryssland förblir relevanta. Sammetsdiktaturen plågar, censurerar och hänger ut dem. Den tar dem med andra ord på största allvar.

Texten är ett utdrag ur Anna-Lena Lauréns bok ”Sammetsdiktaturen : motstånd och medlöpare” i dagens Ryssland, utgiven på Norstedts förlag.

Fler utvalda artiklar