Från president Putin till minsta skolbarn – i Ryssland är skönlitteraturen fortfarande en kraft att räkna med. Här betraktas författarna inte främst som uttolkare av sin samtid, utan som uttolkare av människans sanna väsen.

Texten publicerades ursprungligen i Vi Läser, nr 1/2021.

– Vad ska jag säga? Kom an, Bandar-log. Jag har älskat Kipling sedan jag var barn, säger Vladimir Putin i direktsänd tv.

Det är den 15 december 2011. Fyra dagar tidigare har den första stora domonstrationen någonsin mot Kremls valfusk ägt rum i Moskva. Putin kontrar protesterna med att citera Rudyard Kipling, han gör sig själv till Djungelbokens Mowgli och kritikerna till den skränande apflocken Bandar-log. Ett typiskt exempel på hur litteraturens klassiker används i rysk politisk debatt.

Ryssland är ett land som tar litteraturen på allvar. Till sommarloven ges alla skolbarn långa listor på klassiker de måste läsa: Lermontov, Schiller, Tjechov, Turgenjev, Goethe. Att tolvåringar ska kunna läsa böcker på den nivån tas för givet. En rysk väninna till mig säger att enda sättet att ta sig igenom Krig och fred som skolelev var att hoppa över antingen kriget eller kärlekshistorierna.

Det är ingen slump att flera höga tjänstemän och ministrar i Ryssland skriver på fritiden. Utrikesministeriets taleskvinna Maria Zacharova skriver sångtexter, utrikesminister Sergej Lavrov ger ut poesiböcker.

Före detta ekonomiminister Aleksej Uljukajev, dömd till åtta år i straffkoloni på grund av korruption, skriver dikter i fängelset som publiceras i rysk press. Detta beror inte på att ryska tjänstemän råkar vara ovanligt litterärt begåvade (deras alster finner sällan nåd hos ryska litteraturkritiker), utan på att skrivandet, gestaltandet, dikten och sången är en så stark del av den ryska kulturen.

Precis som svenskarna läser ryssar visserligen mycket mindre i dag än förr. Men eftersom de stora författarna fortfarande är en obligatorisk del av läroplanen finns det en väsentlig skillnad i jämförelse med väst när det gäller klassiker: i Ryssland vet folk oftare vad det står i dem.

Dessutom betraktar de litteraturen som sann i bokstavlig mening. Det som sker i litteraturen hålls för relevant inte bara i relation till annan litteratur, utan också till verkligheten. Därför är ryska debatter och samtal ofta fulla av litterära referenser, på ett sätt som kan överraska en nordbo eftersom det hör till undantagen att våra beslutsfattare eller tjänstemän citerar Tolstoj.

Våra förväntningar på litteraturen är också annorlunda. Jag får till exempel ofta mejl av läsare som undrar vilka ryska författare man ska läsa för att förstå det nutida ryska samhället. Ryssar däremot betraktar inte författare som uttolkare av sin samtid, utan av människan. De vänder sig inte till litteraturen för att känna samhället på pulsen, utan för att få svar på hur de ska leva.

– Vi förstår livet genom litteraturen. Livserfarenhet är något man i första hand skaffar sig genom att läsa böcker, och bara i andra hand genom egna erfarenheter, säger Maria Zacharova när jag intervjuar henne i maj 2018.