Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!

Arbetare i alla länder: Var är ni?

Illustration: Ollanski

Bilden av arbetaren som en S-märkt grovis i blåställ är sedan länge förlegad. Men vem är arbetare i det postindustriella samhället, och vem definierar sig som det? Vi ger oss ut på jakt efter ett undflyende begrepp.

Blunda och tänk på arbetare. Vad ser du, en man i blåställ? Och kanske i bakgrunden: hans chef som säger åt ­honom vad han ska göra?

Den som gett sig ut på jakt efter arbetaren har länge hamnat där. I kroppen och i inflytandet. Det vill säga i graden av det senare. Arbetaren har varit en person som använder sin kropp som redskap, som har ingen eller liten makt över sin arbetssituation och som självklart röstar på Socialdemokraterna i hopp om bättre villkor och ökat inflytande.

Villkoren förändras – dagens industrigolv är en ofta tyst, ren och robotiserad historia. Men mängder av människor, av båda könen, fortsätter att arbeta med kroppen som insats. Inom många sektorer också med allt mindre inflytande över sin situation.

Kulturella bilder är seglivade. Därför fortsätter den nedsmutsade metallarbetaren att spöka när hjärnan får associera fritt. Och därför har på många sätt hela arbetarklassen hamnat i skuggan.

Lägg därtill de senaste decenniernas berättelse om Sverige. Det är en story om en ständigt växande medelklass och om en vardag dominerad av livsstilspussel och ROT-avdragsprojekt. 70 procent av de människor som syns i svensk tv är medelklass, visar en studie.

Alltså: Krympande och osynlig. Så har arbetarklassen under lång tid beskrivits.

Alla som läst en opinionsanalys någon gång sedan riksdagsvalet 2010 vet samtidigt att den bilden för varje ny rapport krackelerat mer och mer. Ledorden stavas Sverigedemokraterna (som då kom in i riksdagen) och LO. Enligt SCB:s senaste mätning får SD 27,3 procent av LO-medlemmarnas röster. Bland de manliga LO-medlemmarna är siffran 33 procent, vilket gör SD till förstahandsval framför moderpartiet Socialdemokraterna.

Arbetarklassen som krympande och osynlig – not so much, alltså. Snarare som växande vrål och politiskt sprängstoff.

Den som tyckte att formuleringen var överhettad kan gå till den lite svalare statistiken. Den visar visserligen att arbetarklassen krymper. Men den visar också att arbetarklassen är långt större än vad som framgår i de gängse beskrivningarna.

– Hälften av alla anställda i Sverige är arbetarklass.

Det säger Göran Ahrne. Han är professor emeritus i sociologi och har varit inblandad i en rad klassundersökningar sedan 1980-talet. Den senaste kom för två år sedan och var en delrapport i den fackliga tankesmedjan Katalys studie Klass i Sverige (från vilken även siffran om medelklassens representation i tv är hämtad).

Arbetarklassens andel av de förvärvsarbetande har sjunkit sakta från 1960-talet. Men inte så snabbt som det kan verka.

– Medelklassen växer inte alls med den hastighet som många tror. Den stora förändringen vad gäller arbetarklassen är i stället den ökande skillnaden mellan offentligt och privat anställda.

På den privata sidan har andelen arbetare inte sjunkit alls de senaste åren.

– Man kan tala om en privatisering av arbetarklassen. Det beror på att många kommunala bolag och regioner lägger ut jobb på privata företag, som buss- och tunnelbaneförare, städare …

Arbetaren är alltså i allt högre grad en person som är privatanställd.

Är det inte också i allt högre grad en kvinna?

Nja, svarar Göran Ahrne. Det är längesedan den manliga arbetaren med skyddshjälm utmanades av en kvinna med blodtrycksmätare. Sedan 1980-talet är andelen kvinnor och män ungefär lika.

Frågan om vem som är arbetarklass är en sak. Göran Ahrne och Katalys har använt sig av en klass-­ificering som SCB använder. Arbetaryrken är de jobb som präglas av låg grad av självständighet och inflytande – faktorer som för övrigt också mer och mer präglar vissa medelklassyrken.

En del blir provocerade av ordet arbetarklass.

En annan fråga är den om vem som definierar sig som arbetarklass.

– Där har det skett en stor förändring. Identifikationen med arbetarklassen har försvunnit. Inkomstmässigt är det inte så stora skillnader mellan vissa medel- och arbetarklassyrken. Det som präglar mångas självbild är snarare ett livspusselperspektiv än ett klassperspektiv.

Det är som om själva ordet blivit överspelat, menar Göran Ahrne.

– Det klingar 1800- och 1900-tal. Samtidigt finns verkligheten kvar. Men vi har inget annat begrepp. En del blir provocerade av ordet arbetarklass, de tycker att det stigmatiserar. Förr var termen arbetare förknippad med en stolthet.

Å ena sidan en arbetarklass med högre löner, högre kvalifikationskrav och nya livsstilsideal. Å andra sidan en tjänstemannasfär där arbetsmiljön präglas av ökande stress och bristande egenmakt. Gränsen mellan arbetar- och medelklassen blir vagare och gör den förstnämnda svårare att se. Så skulle man kunna uttrycka det.

Men då får man också vara beredd på protester. Bland annat från Elinor Torp, prisbelönt journalist på fackförbundstidningen Dagens Arbete och författare till flera böcker om villkoren på dagens arbetsmarknad. Förra året kom hon ut med Vi, skuggorna, som skildrar det parallella laglösa arbetslivet. Det är ett Sverige där människor tjänar 2 000 kronor i månaden och tvingas sova på sina arbetsplatser samtidigt som kriminella krafter tjänar grova pengar.

I boken berättar hon om Aura och Lesther, och hur de utnyttjas av den skrupellöse Carlos:
Lesther försökte dölja tårarna och lindra brännskadan med kallt vatten. Han bet ihop och jobbade på. Knappt ett bord var ledigt ute i restaurangerna och Aura sprang ut och in genom svängdörrarna. Tempot i köket höjdes ett snäpp till och Carlos kompenserade genom att dricka ännu mer. ”Ni är inga bra arbetare! Ni är inte ens arbetare! Ni är skit-­personer!” I sina vildaste stunder påminde han dem om sitt svärd på rummet. ”Jag kan kapa ditt huvud!” De flesta kvällar lät hon honom hållas, men hade koll på kökets knivar, var de fanns och var hon hade Carlos.

Det finns absolut de inom arbetarklassen som fått det bättre, säger Elinor Torp.

– Men många har också fått det mycket sämre. Man talar i dag om prekariatet, men arbetarklassen har alltid rymt hierarkier. Att en ny form av underklass växer fram betyder inte att arbetarklassen inte finns.

Den avgörande skiljelinjen inom dagens arbetarklass är anställningsformen, menar Elinor Torp. Den som är inhyrd, bemannings- eller entreprenörsanställd löper mycket högre risk att skada sig eller dö på jobbet.

Allt oftare möts Elinor Torp av repliken ”tjänstemännen är dagens arbetarklass”.

– Visst, allt fler tjänstemän kämpar med stress och mobbning. Men att säga att den som jobbar på kontor är arbetare, då vet man inte vad det är att jobba så att kroppen tar slut innan man fyllt 25. Det är viktigt att se att vi är tillbaka i en segregation som många av oss trodde vi lagt bakom oss.

Elinor Torp minns när hon skrev på sin första bok, Döden på jobbet, och fick höra dåvarande statsministern tala i tv om att i framtiden måste alla svenskar jobba tills de är 75 år.

– Jag tänkte att han inte förstår vad han talar om. Jag höll just på att skildra arbetet på en av Nordkalks kalkugnar, helt nödvändig för att vi ska kunna rena vårt stål som är en av Sveriges stora exportvaror.

Det är en obeskrivlig arbetsmiljö och sliter enormt på dem som jobbar där.

Bilden att arbetaren försvunnit eftersom de tunga jobben gjort det är falsk. Dels för att en arbetare mycket väl kan vara en person som aldrig får en fläck på händerna. Dels för att det också än i dag kan vara en person vars kropp är slut efter bara några år i yrket.

Illustration: Ollanski

En som närstuderat denna osynliggörande rundgång av arbetarklassen är Lena Sohl, lektor i sociologi och klassforskare. Den stora förändringen i synen på arbetarklassen är att den blivit något man ska lämna genom att utbilda sig bort, säger hon.

– Klassresan framställs som sättet att få ett bra liv. Det är en förändring som bottnar i en politisk omvälvning. Få förslag gynnar arbetarklassen, mycket av politiken handlar om att underlätta tillvaron för medelklassen.

Men synen på utbildning som vägen ut ur arbetarklassen håller inte, menar Lena Sohl.

– De här människorna är inte borta. Arbetarklassen behövs i samhället, massor av yrken hör dit. Men om ingen riktar sig till dem som är kvar där, vad händer då? Det är i den frågan vi befinner oss, och som vi ser ideologiska spänningar skapas.

Vem identifierar sig som arbetare? Det är ämnet som Lena Sohl utforskar genom att djupintervjua kvinnor som arbetar på ett stort tvätteri. Det är ett klassiskt tungt industrijobb där de flesta är medlemmar i IF Metall. Men många av dem ser inte sig själva som arbetarklass. ”För tjugo år sedan skulle jag ha sagt att jag tillhör arbetarklassen. Men inte i dag.” Ungefär så uttrycker de sig.

Det betyder inte att de tror att de är något annat än arbetare, förklarar Lena Sohl. Det handlar om att termen arbetarklass inte finns tillgänglig som förr. Begreppet är inte relevant i kvinnornas syn på sig själva.

– Att identifiera sig som arbetare blir svårare när klass inte artikuleras i offentligheten. Det är inte så att alla svenskar identifierar sig som medelklass. Men idén att allt fler skulle tillhöra medelklassen påverkar alla och gör att den positiva laddning som termen arbetare har haft försvinner.

Att vissa arbetarklassyrken numera har medelklassiga lönenivåer spelar ingen roll för synen på vad en arbetare är, menar Lena Sohl. Det finns arbetare som tjänar vad hon själv gör som akademiker.

– Ingen skulle säga att den personen är lika mycket medelklass som jag, även om han eller hon är chef över fastighetsskötare.

Klass avgörs inte bara av ekonomi utan också av utbildning och makten att bestämma över sig själv och andra på arbetsmarknaden.

– Det stämmer att även medelklassen fått allt osäkrare arbetsvillkor. Som doktorerad forskare hade man förr en trygg position, så är det inte i dag. Jag skulle kunna jobba på en myndighet och få tryggare villkor. Men det vill jag inte, och det är just det måttet av självvaldhet som skiljer klasstillhörigheterna åt.

När arbetarklass framställs som något man bör röra sig bort ifrån vill färre finnas där. Och när ingen längre talar till arbetaren som arbetare hittar han eller hon nya identiteter. Inget av detta är märkligt. Inte heller att relationen mellan arbetarklassen och arbetarrörelsen, som länge varit självklar, då försvagas.

Arbetarnas flykt från S till SD förbryllar samtidigt många, som ser flykten som en resa från goda värderingar till dåliga.

Lena Sohl hör inte till de förvånade. Arbetarklassen associeras inte till positiva värden på samma sätt som förr.

– Visst, det har alltid funnits ett klassförakt i samhället. Men det har uppvägts av en ideologisk idé om att det finns ett värde i arbetarklassen. Nu har den idén försvunnit. Ingen pratar längre om den goda arbetaren.

Det hindrar inte att den lever i vardagen. Lena Sohl säger att vikten av arbetsmoral är påfallande hos dem hon intervjuar. Men den formen av moraliskt kapital är det nästan ingen som talar om i offentligheten, menar hon.

Den som vill tilltalas som värdefull får söka sig någon annanstans. Det är bland annat det LO-medlemmarnas flykt till SD handlar om.

– Arbetarrörelsen har tappat berättelsen om sin egen bakgrund, säger Lena Sohl.

Illustration: Ollanski

Vem vill känna sig dum? Det var bland annat ur den retoriska frågan arbetarens identitet en gång skapades. Arbetarrörelsen krokade arm med de andra folkrörelserna i ett samhällsprojekt som byggde på att bemyndiga den lilla människan.

Projektet handlade om makt. Genom att organisera sig skulle en rättvisare samhällsordning skapas. Och i denna kamp hade bildningen en central roll.

Det är mer än 30 år sedan Ronny Ambjörnsson skrev sin idéhistoriska klassiker Den skötsamme arbetaren. För bara ett par år sedan kom fjärde upplagan. Bokens framgång handlar i hög grad om hur den ringar in arbetarens självbild.

– Det var en rad egenskaper som drogs till ordet skötsamhet. Att man inte skulle falla offer för alkoholen, att man skulle vara en person som det gick att lita på, att man skulle vara intresserad av kunskap och förkovran.

Med åren tonade idealen bort. De kändes för moralistiska, menar Ronny Ambjörnsson. Nu låter ett ord som skötsamhet daterat, dagens arbetare lever i en värld där man inte vill tilltalas i klasstermer och där andra värderingar är styrande för identiteten.

Men en aspekt tror Ronny Ambjörnsson ändå lever kvar.

– Arbetaren vill fortfarande räknas som en god medborgare, även om man inte använder det ordet.

Kroppar, makt, skötsamhetsideal … Den som vill ha den mest aktuella bilden av arbetarklassen bör gå till bokhandeln. Ofta är skönlitteraturen mer uppdaterad om vem arbetaren är än både politiker och nyhetsmedier. Det visar litteraturprofessor Magnus Nilsson i sin forskning om arbetarlitteratur. Nu samarbetar han med kollegor från en rad länder för att jämföra synen på arbetaren. En antologi har redan getts ut, en andra är på väg.

– Den stora utvecklingen av arbetarlitteratur sker i dag i Asien. Den skrivs av migrantarbetare och av människor som sökt sig från landsbygden till storstäderna i jakten på jobb. Poeterna i Kina vittnar från ett historiskt skeende och synliggör orättvisorna i vår tids ekonomi. Precis som statarna gjorde i Sverige från sin tids verklighet.

I samtidslitteraturen har den manliga industriarbetaren med blåställ tonat bort. På bred front kommer i stället människor med rötter i länder utanför Sverige. Liksom kvinnor.

– Dagens arbetarlitteratur skrivs ofta av och om kvinnor. Den handlar om de sektorer som växer – vård och omsorg. Den handlar om dåliga anställningsvillkor och om personer med låg lön, psykisk ohälsa och låg status.

Den skildrar också hur gränserna mellan arbetare och tjänstemän, mellan produktion och kontor suddas ut samtidigt som arbetarklassens enorma spännvidd består – mellan en arbetarklassaristokrati och en utsatt underklass.

Vikten av att bilden av arbetaren är uppdaterad är ingen liten fråga, säger Magnus Nilsson. Utan det kan man inte formulera en politik som riktar sig mot orättvisor. Och då kan man inte heller mobilisera arbetaren.

– Om människor inte själva förstår vilka de är, hur ska de då bli en politisk rörelse? Det var därför man från början satsade så mycket på litteratur i arbetarrörelsen. Man ville skapa en gemensam kultur. Det är fortfarande en ödesfråga. Människor vill känna att de håller i ratten.

Arbetarklassen ömsar skinn och blir svårare att definiera; i dag kan hantverkaren ha medelklasslön. Men flertalet av dem arbetar för någon annan till skillnad från förr, då de anställde sig själva. Och invandraren, ofta förknippad med arbetslöshet, utgör på många sätt ryggraden i arbetarklassen genom sin starka representation inom sektorer som vård, restaurang och transport.

Samtidigt: arbetaren har aldrig enbart varit en vit man. Barn, kvinnor och utsocknes jobbade i industrin redan på Marx tid. Lika viktigt som det är att se orsakerna till att många LO-män väljer SD är det att se det faktum att andra delar av arbetarklassen inte gör det.

Splittrat var ordet. Vad skulle kunna ge kraft åt en mångfacetterad grupp att enas och ställa gemensamma krav?

Illustration: Ollanski

Som med så mycket annat innebär den pågående pandemin ett omskakande scenbyte. Plötsligt blir det tydligt vilka yrkeskategorier som är de verkligt nödvändiga. ”Samhällsbärarna” kallas de, och många av dem jobbar i klassiska arbetaryrken. De applåderas från balkonger och hyllas på sociala medier. Arbetsinsatser vi tagit för givna får ny lyskraft.

Men om hörnet väntar en okänd framtid när viruset bekämpats och världens ekonomier ska försöka resa sig ur ruinerna och ur en massarbetslöshet vi inte sett på decennier.

Att arbetarklassen kommer att göra sig påmind är ingen vågad gissning. Frågan är snarare i vilken form det kommer att ske

Vad är en arbetare? Illustration: Ollanski

Vad är en arbetare?

”De vars yrken hör hemma i ett LO-förbunds kollektivavtalsområde.”
Wikipedia

”Benämning på en person som utför ett arbete, även om alla som arbetar inte betecknas som arbetare.”
NE

”Person som yrkesmässigt utför visst fysiskt arbete.”
Svensk ordbok

”Medlem av arbetarklassen, en socialgrupp som består av människor som har liten eller ingen egendom och som måste arbeta, vanligtvis kroppsarbeta, för att få pengar.”
Cambridge dictionary

”Tjänstemän duschar innan de går till jobbet och arbetare duschar innan de går hem från jobbet.”
talesätt av oklart ursprung