Så är livet med hörapparat

Drygt 560 000 svenskar har hörapparat. Ändå smusslas det. Folk skäms och omgivningen himlar med ögonen. Marianne Goldman beskriver ett halvhörande liv med beskäftiga råd, mingelstress och att besvara varje fråga med ”va?”.

Låt mig säga det direkt; jag skäms inte över att jag har hörapparat. Inte på minsta sätt. Tvärtom, jag är saklig kring det. Om jag sitter framför en klient (jag är samtalsterapeut) och inte är nöjd med ljudet så säger jag bara att jag måste fixa apparaten. Varför skulle jag skämmas? Jag har en funktionsnedsättning och en apparat som reglerar, avhjälper den. Fast att ersätta det mänskliga friska örat kommer ingen hörapparat göra, det förklarade min audionom på ett tidigt stadium. Senast fick han mig att köpa den dyraste som finns. Rolls-Roycen bland hörapparater. Men den hjälper inte alltid när jag vill att den ska hjälpa, vilket jag förklarar nedan. Fast det viktiga är nu; jag skäms inte. Ändå är jag hyperkänslig inför folks reaktioner.

Folk älskar att ge råd om de märker att man inte hör eller fipplar med apparaten ”Det finns väldigt bra hörapparater nu för tiden.” Jaha. ”Har du försökt…?” Jaha. ”Kanske ska du…?” Jaha.

Finns det någon funktionsnedsättning som genererar så många aggressioner eller förnumstighet i en olycksalig blandning? Om du är rullstolsburen eller synskadad är folk snälla. Ingen är extra snäll mot folk som hör dåligt.

Egentligen är det lite märkligt. Idag, med alla olika varianter på hörlurar som folk går omkring med när de lyssnar på poddar och ljudböcker, så borde vi med hörapparater känna oss friare, tuffare. Men fortfarande annonseras hörapparaten med ”den syns inte” som säljargument. Och nej, det syns ju inte att man hör dåligt.

Nej, jag skäms inte, men det som hände häromdagen på partyt var smärtsamt. Vi var cirka tio personer runt ett bord med animerade samtal. Det var kulturmänniskor med krav på sig själva att leverera och bli lyssnade på, men jag missade konsonanterna för ofta, satt och gissade och hamnade i ett slags eftersynk. Ett glapp uppstod mellan dem och mig, mellan mig och mig, större och större. Till slut hörde jag i princip ingenting av vad som sas, sådant jag normalt brukar höra. Det blev som ett korsdrag i hjärnan som blockerade förståelsen och plötsligt tappade jag kontrollen. Jag reste mig häftigt från middagsbordet, knuffade till ett vinglas som skvätte över min bordsgrannes nystrukna skjorta; gjorde jag det med vilja? Vad jag minns är att jag försvann till ett annat rum, sjönk ner i en fåtölj framför ett stort fönster och tittade ut mot Stockholmsnatten. Jag hade bara en tanke i huvudet, nej, två tankar: ”Jag är ensam och jag vill vara ensam! Allt annat är arbete.”

Jag vet exakt när jag tappade kontrollen. Det var när alla andra gapskrattade unisont för tredje gången – och jag missade poängen. Jag frågade min bordsgranne och han förklarade, men jag hörde inte.

– Va?

– Du kanske ska skaffa hörapparat? sa han.

– Jag HAR hörapparat! utbrast jag, reste mig upp och välte glaset.

Jag har en kusin med i stort samma hörselproblem som jag och vi brukar messa varandra efter event: ”Mörkade du mycket i går kväll?” ”Ja, ganska mycket – eller hela tiden ärligt talat.”

Vad gör det med en människa att gå runt och låtsas samspela utan att faktiskt göra det?

Att mörka innebär att man ler och låtsas höra. Att utbrista ”Va?” fungerar inte i längden. Det var exakt vad som hände under den där olycksaliga middagen. För oftast blir det flera gånger: ”Va-va-va?” Skämten går förlorade och motparten ser allt mer irriterad ut. Bättre att mörka. Men vad händer när vi mörkar och förställer oss? Är jag i farozonen för depression, kommer mörkret bli större och större om jag fortsätter insistera på att spela normal? Vad gör det med en människa att gå runt och låtsas samspela utan att faktiskt göra det?

Ämnet tycks vara laddat för alla. När äldre bekanta och vänner klagar över att de hör dåligt och kanske borde skaffa hörapparat, då lägger de oftast till en min av avsmak följt av suckar.

Oftast är de ändå 70 plus och har hört bra tills nu. Det provocerar mig – vad förväntar de sig av livet? Finns det ingen ödmjukhet alls?

Och folk som har hörapparat vill helst inte prata om det. Smyger omkring, fnittrar nervöst och urskuldande. Men OBSERVERA att höra dåligt är inte dödligt! Tröttsamt är det, men varför kringgärdas det av ömsom tillrättavisningar, ömsom småäckel? Varför är det pinsamt? 

Låt mig säga det klart och tydligt; jag kan min hörapparat. Vi talar om 15 år av umgänge, i runda tal. Eller rättare sagt vi bör tala i pluralis, om hörapparater, för jag har bytt upp mig genom åren. Men nu har jag, som jag tidigare nämnts, den finaste sorten på marknaden.

Vi är i stort sett vänner, min hörapparat och jag. Jag reglerar den beroende på situation, antingen manuellt eller via en app.

Där finns programmet ”generellt”, därtill ”tal i buller” – och man kan också koppla upp sig mot lokaler där teleslinga finns, som när man går på teater.

Audionomen fixade oombett en extra inställning för musik ifall att jag ville lyssna mer njutbart på någon konsert.  Jag fylldes med ogarderad tacksamhet över att han kunde se mig, människan bakom hörapparaten. Det gick som en värmevåg i hjärtat, blodet började pulsera. Är det därför folk pratar så mycket om att bli sedda? Det skapar liv och kraft inom en. Någon guru sa att det är fel att prata om mening hela tiden. Det är liv vi vill ha. Liv bortom hörapparaten.

Men det finns en typ av tillfällen där jag och min hörapparat inte drar jämnt, det är under mingel, middagar och krogbesök. Där borde den funka bättre, med tanke på hur dyr den är.

Det känns ungefär som när man var småbarnsmamma och ens unge fick ett sammanbrott på Coop.

Jag provar förstås allt, men inför andras blickar slinter handen på volymkontrollen, mobilen visar för högt eller för lågt, är det psykologiskt? Vad det än beror på – partyn är en enda stor ansträngning.  Och så kommer folk med sina åsikter.

–  Kan jag hjälpa dig?

– Va? Du menar med hörapparaten?

– Du har väl en hörapparat?

– Va?

– Du kanske inte har satt in den rätt?

– Va? (Svarar jag ”Va?” så här ofta bara för att retas? Kanske.)

– Du kanske borde skaffa dig en bättre? 

Sedan brukar folk fråga om det är på vänster eller höger öra och då svarar jag surt:

– Båda! Så klart på båda!

Alltid dessa kommentarer och ”välmenande” råd. Det känns ungefär som när man var småbarnsmamma och ens unge fick ett sammanbrott på Coop.

Ja, jag vet att jag är grinig nu, men det är inte kul. Man blir utesluten eller utesluter sig själv. Går undan i ett hörn och knaprar på en kvarbliven gammal vindruva som legat där för länge. Då kommer alltid en välvillig människa. Den snälla:

– Det måste vara svårt för dig att inte höra här på partyt.

Den ambitiösa:

– Jag tror det blir bättre för dig om du sätter dig där!

Sådan är min man. Han går och spejar på ställen där jag kan höra bättre, funka bättre. När vi går hem från en fest handlar nästan allt om jag har hört eller inte.

Men jag har inte gått hem än. Sitter ensam i snurrfåtöljen och stirrar ut i natten. Plötsligt står den omtänksamma värdinnan framför mig. 

– Jag förstår att det måste vara jobbigt att inte kunna följa med i diskussionen.

– Ja, det är jobbigt.

– Så var det för min väninna, men hon skaffade sig en riktigt bra hörapparat.

– Jag har en riktigt bra hörapparat. Men den funkar inte på middagsbjudningar. Det är faktiskt dålig akustik i ert kök, om jag ska vara ärlig!

– Ja, kanske det. Modigt av dig att försöka i alla fall, komma hit.

– Menar du att jag ska tacka nej till ett party? Jag är en social människa. Så här svårt brukar det aldrig vara.

Tårarna går inte att hejda. Nu sätter sig den här jobbiga, empatiska människan bredvid på en pall. Herregud kan hon inte bara gå, låta mig vara i fred i min förnedring.

– Du kanske ska skaffa en ännu bättre hörapparat, det finns massor på marknaden.

–  Jag vet det. Min audionom kallar den här för den ultimata hörapparaten.

– Den kanske behöver justeras?

– Vi gjorde det i förra veckan.

Hon tar min hand. Jag gråter, det är svårt att vara svag och behövande. Men skönt också. Kanske är det för att jag inte orkar kämpa mer. För att jag håller på att åldras på riktigt. Och i samhällets – och mina egna – ögon är jag en loser, loser, loser.

Jag minns när jag förstod att jag inte hörde som andra. Det var under utbildningen till samtalsterapeut. Året var 2004 och vi var tjugotalet elever som satt i ring på våra stolar under långa helger, det var mycket som skulle uttryckas.

Det var en märklig känsla när jag insåg att jag missade punchlinen.

Ibland skrattade folk till och det var en märklig känsla när jag insåg att jag missade punchlinen. Höra gapflabbet och inte förstå varför.

Läkaren tyckte att jag var för ung för en hörapparat och hörde lite för bra, trots allt. Jag fick någon slags mikrofon att ha i knät. Den kunde riktas än hit än dit men det blev aldrig riktigt bra. Sitta där och rikta en mikrofon under samtal?!

Jag missade fortfarande punchlines, folk skrattade och jag blev ofta ledsen, ibland aggressiv – och utesluten. Jag uteslöt mig själv, orkade inte.

En av lärarna, den själfulla sorten, såg min ledsenhet. Han böjde sig fram och sa rätt in i mitt öra: ”När man inte hör kan man utveckla en speciell känslighet som människa. Den kan man ha stor nytta av som terapeut och jag ser att du redan har den. Du följer med i allt.”

Kanske ljög han för att vara snäll, men jag tog till mig detta.

Terapirummet är min fristad. Där sitter klienten framför mig och tror att jag hör allt, men jag har främst andra saker för mig; jag känner av energin och utstrålningen, gud vet vad. Jo, visst hör jag det mesta i detta tysta rum – men orden är inte det viktigaste. Jag vill nog ändå påstå att klienterna känner sig sedda eftersom de återkommer.

Jag blev samtalsterapeut till slut och lyssnar på människor dagarna i ända. På mitt sätt.

Ur Tidningen Vi #3 2025.

Läs mer:

Så är det att söka jobb som 55-åring

Årets familjeterapeut: ”Det bästa kan vara att skilja sig”