Så blev sången ett menlöst bräkande

Numera handlar Melodifestivalen mest om koreografi och pyroteknik. På 1950-talet var det texterna som bar fram låtarna. Menlösa och banala texter – lika fattiga på rim som på reson, menade pekoralexperten Olle Strandberg.

Ur Tidningen Vi nr 50/1954

Det finns ett land, långt bortom sol och måne, där alla himlar är blå, alla stugor är röda och där björkar och lindar susar rent bedövande rart. Där vandrar gamla mor omkring med glitter i ögonvrån och där famnar ynglingen flickan under det att läppar röda glöda och läppar friska viska. Det är schlagertexternas sällsamma värld, lika fattig på rim som på reson. Låt oss göra en liten upptäcktsresa dit!

Vi stannar först invid Barndomshemmet. Det är som sagt nästan alltid en röd stuga och den måste ha en grind. Jag har inte hittat något barndomshem utan grind, vilket antagligen beror på att man måste ha ett rim på kind. Lilla mor har nämligen alltid en tår på kind och dessutom som regel skrynkliga händer. Hennes huvudsakliga uppgift tycks vara att tassa omkring i stugan och smeka. Se till exempel hur lilla Mor uppför sig i Sven-Olof Sandbergs Lyssnar du till mig i kväll, lilla Mor? Redan då operasångare Sandberg var liten smektes han av två skrynkliga små händer och då han flyttade hemifrån övergick lilla mor till att smeka sina krukväxter. Ibland kan diktaren återgälda ömhetsbetygelsen. Så händer det att han ”varsamt stryker hennes silvervita hår, som liten tack för allt vad hon fått sträva” och hans tacksamhet kan ta sig storslagna uttryck, som dock aldrig når upp till Alfred Vestlunds klassiska bedyrande: ”Ack mor, lilla mor, lilla moder! Du väger långt mer än jag trott!”

Utanför barndomshemmet finns det alltid ett träd, oftast är det en lind som passar bra till grinden, men även björkar och ekar växer ganska allmänt – det sista trädet dock endast i samband med ”min barndoms lekar”. Granar förekommer endast på vintern, då ”i en skinande silvervit skrud, skogarnas granar har klätt sig till brud”. Växtligheten består för övrigt mest av ljung – ”då jag var ung, var jag som en kung på hedens ljung” – och violer: ”Världen är full av violer vart du än går”, försäkrar Nils Perne, ”Öppna ditt fönster, släpp in lite sol, glöm den snö som föll i fjol, tänk på rosor och viol!” ropar den unge diktaren Waldimir, och den lilla flickan som plockar violer till sin blinda mor, anser att deras blåa färg är lånad från himmelen. Rosor återkommer vi till i samband med den erotiska diktningen, men innan vi lämnar botaniken kanske det förtjänar att påpekas den märkliga roll som tulpanerna kommit att spela inom de senaste årens schlagerdiktning. ”Än en gång skall tulpanerna blomma kring det hus vi bor, lita på mor!” försäkrar den utsvultna kvinnan för sin frusne lille gosse och ”när tulpaner i mossa rodna och blossa krävs inga stora ord” konstaterar Gösta Carje. När ”mor i köket stökar med kaffekvarn och lökar” kan man nästan vara säker på att det handlar om tulpaner och inte om garnityr till middagsbiffen.

Utanför barndomshemmet finns det alltid svalor och ibland kan dessa älskliga fjäderfän bli väl så närgångna. Så frågar Sven-Olof Sandberg: ”Ligger svalorna på äggen ovanför vår dörr?” och en annan sångare och djurvän beskriver hur ”i aftonens vind en svala smekte min kind”. Det tycks vara olycksaliga reminiscenser från Czardasfurstinnans önskan att liksom svalorna bygga sig ett bo som infört dessa fåglar i vår moderna folkdiktning. Jämte göken och storken fyller de rymden med välljud och vingslag, ja, ”inte blott i sagoboken kan du finna romantik. Går du i naturen, blommorna och djuren skänker dig av sin lyrik”.

Barndomshemmet är som synes en sällsam plats och är dessutom huvudsakligen möblerat med gamla moraklockor, gamla spinnrockar och gamla gungstolar, som lever i diktarens minne och ägnas ömma sånger. De flesta schlagerdiktare tycks vara födda på landet i en koja eller stuga och det är mera sällan man träffar på en stadsbo som Gideon Wahlberg som bor i Gamla Staden och med tårar i ögonen betraktar ”huset där mor ömt mig smekt, den rännsten i vilken jag lekt”. Överhuvudtaget tycks den smeklystne svenska schlagerdiktaren sällan göra slag i saken och återvända hem – han stannar alltid vid grinden – men ibland bedyrar han: ”Jag millioner gärna vill försaka om jag kunde öppna nu som förr hemmets dörr.” På sätt och vis påminner denna vanmakt om den känsla som så fint uttryckes i Nils Hasselskogs parafras av Heidenstams Gunnar i Lidarände: ”För mig finns ingen dörr i hemmets vägg!” Den svenske schlagerdiktaren har inte lyckats finna dörren in i hemmets verklighet.

Efter att ha läst igenom några dussin vistexter om barndomshem fann jag att receptet för dessa bestod av vissa färdiggjorda schabloner upphängda på bestämda rim: ung-ljung, grind-vind, nöd-bröd och så vidare och plötsligt slog det mig att en av de vackraste svenska dikter jag vet just handlar om barndomshemmet och använder sig av exakt samma rekvisita som de ovan citerade pekoralisterna. Jag tänker på Pär Lagerkvist:

Livet tar sitt barn till sig,
öppnar slitna grinden.
Ljungen står vid utnött stig,
svalor flyr i vinden.

Gammal gård. I köket stång
för de hårda bröden.
Nöd och längtan, fågelsång
ända in i döden.

Lagerkvist och schlagerförfattaren har haft samma material att arbeta med. För diktaren var det upplevd verklighet, som han vidrörde med diktens trollspö och gjorde till stor lyrik, för schlagerförfattaren var det dekorationer till buskteater – och så blev också sången ett menlöst bräkande.

Människorna i schlagerns värld uppför sig på ett ganska enahanda sätt. Deras huvudsakliga sysselsättning tycks vara ett oskyldigt svärmeri. I de femhundra schlagertexter som jag läst igenom är rimmen musik-romantik-mystik de utan all konkurrens vanligaste, och den svenske mannen – så som han återspeglas i denna folkdiktning – är en blyg och försynt herre, såvida han inte är en sjöman. (En sådan lever nämligen alltid i ett tillstånd av käck skörlevnad.) Den svenske schlagerhjältens erotiska teknik består ofta helt enkelt i att hålla flickans hand och kyssa hennes blåa ögon. De mera avancerade älskarna vilar i hennes famn och viskar hennes namn och de allra mest försigkomna använder sig av något som man kan kalla ”Mitt knep med rosorna”. Till exempel så här:

Jag i rosor dig höljer
om i natt du mig följer.
Endast månen skall se när i min famn jag dig döljer.

Rosen spelar en dominerande roll i den erotiska schlagern, men det tycks vara ett ganska överskattat nöje att älska på en bädd av rosor. Till och med den hårdhudade redaktören och schlagerförfattaren Rune Moberg konstaterar, att ”i morgon då vår ros är slaknad, har jag en dröm där läkedomen finns”.

Rosen är förförarnas vanligaste hjälpmedel. ”Flickor bli kära när röda rosor dofta. Allting dom ger en, blott kavaljeren bjuder på rosor ofta!” påstår Nils-Georg med ett slipprigt leende, och en annan Don Juan smyger fram i månskenet och lyssnar: ”Rosenkalkar sjunga om vår kärlek unga. Vad de viska helt diskret, blott du och jag det vet!” 
Svenska flickor är alltid kyska och består dels av bondflickor och dels sjömansbrudar. Bondflickan är uppe med tuppen då ”stadsborna vakna i sängen, förkrympta till själ och till kropp”. Hon är minsann inte förkrympt till kroppen, staden har inte kvävt hennes bröst och hennes uppvaktande kavaljerer uppskattar hennes ”gulliga, mulliga former:”

För i det hoppandes, knoppandes vaknande vår,/ det som sväller ställer till så hjärtat slår.

Sjömansbruden förefaller att vara litet sprödare och skirare till kropp och själ. Hon står mest på stranden och vinkar; det finns knappt en brygga mellan Norrtälje och Strömstad som inte är upptagen av någon valskompositör och knappt ett skär i hela Bottenhavet som inte har sin speciella sjömansbrud. De har förökat sig rent otroligt på sista tiden. Skriver Arvid Mörne om Båklandets vackra Maja, vips dyker det upp en dam som kallar sig Önskeskärets vackra Anna på kobben bredvid, och Evert Taubes Maj på Malö har fått en hel del lyriskt vanlottade systrar på Kvarnö, Solö och Munsö. Och alla vinkar de! De är blåögda och trogna och om de någon gång faller är det för en zigenare, som spelar fiol och sneglar på månen:
 
Lys, ack, lys en vandrarfolkets son
åter hem, ja hem till nedre Don.

Sjömännen är emellertid inte värda denna trogna väntan, de har blivit odrägliga pigtjusare som glömt de stolta traditionerna från Svarte Rudolfs och Fritiof Anderssons dagar. De kysser Carmen på barmen, glöder i söder och har en egendomlig dragning åt att älska på balkonger:

Blodet sjuder. Det jag bjuder
är den stora kärleken
på balkongen
på balkongen
som dom gör uti Spanien.

Landkrabborna hemma i Sverige är ofta mindre utsvävande och dessutom olyckligt kära. De plågas av tvivel på den älskandes trohet – det är i allmänhet den där lömske zigenaren från nedre Don som varit framme igen – och de suckar: ”Gud vet vem som kysser dig nu, vem som famnar dig nu, vem får väl kyssa din barm så varm, dina läppar små, dina ögon blå?” och skyndar sig att fria så fort en flicka visar en smula tillmötesgående: ”Rodnande bjöd du de rödaste läppar och som ett vax jag frågar strax om du vill bli min fru?” 

Andra olyckliga älskare lider i tysthet. Så till exempel Adolf Johansson:

Hjärtat på mig pickar
när uppå mig du ser.
Jag stammar och jag hickar
när emot mig du ler.

Ja, jag har dig så kär
att det kroppen riktigt tär.
Det värker och det sticker
lite både här och där.

Man kan lida med de olyckliga älskarna i svenska schlagertexter, men kan dock glädja sig åt att de inte nått den avgrund av elände som skildras i en nu mycket populär argentinsk tango, där den olycklige sångaren 1) förlorar sina föräldrar, 2) lider av lungsot i sista stadiet, 3) blivit uppsagd från sitt arbete på själva julaftonen och 4) står ute i en bitande snöstorm och kikar in i ett förförarnäste där hans flicka just möter det öde som av kännare anses vara värre än döden. Allt detta är ett egendomligt sammanträffande av vidrigheter – särskilt snöstormen i Buenos Aires – som man sällan når upp till i svenska vistexter.

Det egendomliga med schlagertexter är dessutom att de är på något sätt könlösa. Det förefaller helt naturligt att en medelålders dam med stora yttre behag står och försäkrar: ”Då jag kom i hamn föll alla flickor i min famn och de viskade mitt namn: Karl Alfred!” Jag vet inte hur många gånger jag hört Karin Juel berätta att ”här kommer Fritiof Andersson” och nu reagerar jag inte längre däremot, men jag har fortfarande svårt att sätta mig in i situationen då kyrkosångare Ekberg förklarar: ”O, hur jag längtat att sprida min doft till envar, prisa min Skapare god med den vällukt jag än har kvar!” Jag har nämligen aldrig förstått varför Konvaljens avsked skall läggas i munnen på medelålders herrar.

Schlagervärlden har en liten aristokrat som diktar både muntert, spirituellt och vackert, ja, stundom kan det hända att en schlagerförfattare tröttnar på att försöka hitta flera rimord på sol än fiol och viol, blir led på att sprattla för Hans och för Greta och vig som en stenget klättrar högst upp på Parnassens topp. Så hände med Nisse Ferlin som var för känslig och för stolt för att låta sin begåvning missbrukas. Man skulle önska litet av denna lyriska renlighetskänsla hos de många kända skribenter som nu gömmer sig bakom mer eller mindre tillkonstrade dubbla förnamn. Karl-Gerhard och Karl-Ewert skapade modet – nu vimlar det av Karl-Fredrikar, Per Ewertar och andra personer som för ett dubbelt liv – inte bara i bokstavlig bemärkelse. Och jag förstår dem. Det fordras ett stort moraliskt mod hos exempelvis Erik Zetterström att signera versen:

Jag ville önska till en stjärna att jag vore bortom mörka skyar
där sorger inte finns, dit skorstensröken ej kan nå, lyckan sig förnyar.
Ovan regnbågen fåglar styr sin färd,
varför skulle ej jag en dag finna sagans värld?

Detta är en Kar de Mumma utan kryddsmak som vi inte är så vana vid på Övre Östermalm – lika litet som vi känner igen den kvicke Gösta Rybrant eller den kultiverade Staffan Tjerneld i några av deras mest menlösa och banala schlagertexter. Det är möjligt att konsten att författa en schlagertext helt består i att underordna sig musiken, men om detta innebär att man samtidigt måste göra avkall på normal litterär smakkänsla och vad man helt kort och gott kallar stil – då färdas pegasen mot rött ljus. Det ekonomiska är – Gud och grammofonbolagen må veta – en väsentlig faktor som kan locka den mest sediga och kyska musa på avvägar, men jag råder varje blivande schlagerförfattare att noga begrunda de ord som teaterdirektören och skådespelaren Gösta Bernhard så fint uttryckt:

Ditt bokslut skall göras klart
vad hjälper det att du spart
i himlen kan ingen levnadsskuld
betalas med silver och guld.
Silver och guld
silver och guld och så vidare

Det är silver och guld från grammofonbolagen som i klara strömmar bevattnar ogräset vid Parnassens fot. Hur skulle det vara med en beskattning och kanalisering så att pengarna även kom den riktiga litteraturen till godo?