”Så fanns hon inte längre kvar”

  • 28 apr 2023
  • 16 min

// Foto: Suvad Mrkonjic/TT

”Så fanns hon inte längre kvar”
Staffan Bengtsson

// Foto: Suvad Mrkonjic/TT

Lyssna på artikeln

Några dagar före sin åttioårsdag dog konstnären Ulrica Hydman Vallien. När hennes man sedan sex decennier – Bertil Vallien – gick igenom hennes saker upptäckte han att hon i hemlighet skrivit på boken om sitt liv. Nu har familjevännen Staffan Bengtsson sammanställt materialet.

Jag lever!; Ulrica Hydman Vallien – memoarer ges ut av Norstedts den 28 april. Här följer ett bearbetat förord av Staffan Bengtsson, samt ett kapitel ur boken.


Ur Staffan Bengtssons förord

Regnet och mörkret kom samtidigt. Jag hade knappt hunnit till Jönköping förrän vädret var riktigt pissigt och jag kunde känna hur bilen förlorade lite av sitt grepp i E4:ans asfalt. Efter Jönköping förvandlas ju landskapet dessutom till många monotona mil genom skog och ingenting händer och just den där kvällen i mars blev Småland det mest händelselösa man kan tänka sig.

Jag var på väg i hyrbil till Skåne för att göra utställning.

Jag är inte världens gladaste bilförare och när nu regnet smattrade som tio tusen skrivmaskiner mot biltaket fick jag kämpa med humöret. Lana del Rey och en påse vingummin från Coop – ni vet, en sådan där på 500 gram som kan försvinna i ett nafs när man kör bil.

Några timmar tidigare hade jag hälsat på hos Inger Persson, formgivaren i keramik, som en gång blev så känd för sina färgglada tekannor Pop. I baksätet hade jag en kartong med några inlånade saker av henne. Besöket blev kort, Inger mådde dåligt, hennes vacklande hälsa kände jag till men nu blev jag riktigt orolig. Ensam i en stuga utanför Linköping. Jag tyckte inte om det. När vi skiljdes lovade jag hålla kontakten. Jag brukar säga så.

Om i bästa fall tre timmar skulle jag vara framme, men på grund av regnet fick jag hålla hastigheten nere så det kunde lika gärna rinna iväg någon timme till.

Landskapet söder om Jönköping, åtminstone E4:ans parti, tillhör långtradarna och deras fullständigt orädda chaffisar. Varje gång en sådan långtradare körde om mig, och det gjorde de stup i kvarten, trodde jag att min lilla skalbagge till hyrbil skulle sköljas iväg ut i skogen.

Det kommer en enorm vinge av vatten över bilen och för tre fyra sekunder ser jag inte ett jota framför mig. Det är lätt att bli rädd. Det är lätt att hjärtat börjar slå lite konstigt varje gång man ser ett sådant monster närma sig i backspegeln.

Jag bytte från Lana del Rey till 23-nyheterna i P1.

Mörk manlig röst, lugn och fin.

Formgivaren och konstnären Ulrica Hydman Vallien har avlidit… Vad sa han?

Jag lyssnade och tog in. Ulrica var död. Hon hade avlidit ”i hemmet i Åfors” tidigare på kvällen. Jag stängde av radion och när jag kastade ett öga på hastighetsmätaren var jag nere på 40–50 kilometer.

En kvart tidigare, när regnet smattrat som värst, hade jag funderat på att svänga av från E4:an vid Värnamo och köra bort till Ulrica och Bertil och övernatta där. Komma undan oväder och mörker. Det står en bäddad säng till mig i ett av deras vindsrum, den hade jag nyss sett framför mig.

Så fanns hon inte längre kvar!

Det lyste en liten fattig bensinmack längre fram och jag svängde av. Tre pumpar och ett minimalt tak och halva Smålands svarta skog runt omkring. Rätt öde faktiskt. Mer än lite David Lynch.

Jag hämtade andan och ringde Bertils nummer. Han svarade efter en signal.

”Jag sitter i soffan. Jag kom hem från sjukhuset för en timma sedan. Nu har jag hällt upp en stor whisky. Men jag har inte rört den.”

Mitt i svärtan hans plågade skratt.

Bertil dricker lite, avsevärt mindre än jag och Ulrica, och jag kunde se det klumpiga orörda whiskyglaset framför honom på soffbordet. Han berättade omsorgsfullt hur de hade varit på väg till Folkets Hus i Åfors och hur han stod med rocken på och betraktade Ulrica när hon kammade sitt röda hår framför badrumsspegeln. För att i nästa sekund vända sig mot honom och falla livlös i hans armar. ”Inte ett ljud, Staffan. Inte en blick. Ingenting. Hemskt.”

Jag satt kvar där i Smålandsskogen i det gröna elljuset en stund efter att vi avslutat samtalet. Med regnets tio tusen skrivmaskiner som fullständigt hamrade sönder biltaket.

Jag hade känt Ulrica i närmare tjugo år. Vi hade blivit nära vänner när jag gjorde ett tv-jobb med henne. Det gick inte en vecka utan att vi hördes. Om smått och stort. Hennes död kom som en chock, jag hade knappt någon annan så levande människa i min närhet. Så kom detta: tre dagar före hennes 80-årsdag.

De här memoarerna som jag nu har ”bokfört” återfanns i spridda skurar på skilda håll efter Ulricas bortgång. I kartonger, skrivbordslådor, computer, anteckningsböcker, lösa sidor i buntar bland redovisningar från Kosta och tidningsklipp och teckningar. Bertil samlade ihop, lämnade över dem till mig ungefär som när man går över till sin revisor för bokföringen (tänker jag) och gav mig fria händer att göra något av dem. Som bokförare har jag rätat ut en och annan otydbar siffra och rundat av ett och annat belopp – konsekvent till avsändarens fördel.

Två veckor före hennes bortgång var jag nere i Åfors några dagar och bodde i det där vindsrummet, som en gång tillhört en av sönerna och alla hans djur. Ormskinn och annat kvar.

Ulrica hade bett mig komma för att titta på helt nya målningar som skulle ingå i en kommande utställning till sommaren.

Det var inte den vanliga självsäkra (på gränsen till nonchalanta) Ulrica jag mötte. Hon sa att hon inte visste riktigt vad hon gjort, om det ens var bra eller dåligt. Kanske inte ens värt att visa?

Utmed väggarna i det som var hennes överbelamrade kombo av ateljé och kontor stod ett dussintal målningar, mer eller mindre färglösa. Alla med i stort sett samma motiv. En ansiktslös kvinna med barn. Ansiktslöst, färglöst, livlöst. Inga likheter med det måleri hon annars sysslat med. Det färgstarka och fräcka, i vissa kritikers ögon kitschiga. De nya dukarnas ikoner berättade på ett för henne helt nytt språk.

Vi pratade länge om målningarna. Och vi teg. De förstummade.

Sedan sjönk hon ned på en stol.

”Vad ska jag göra nu? Jag har ju gjort allt. Jag kanske är klar?”

Jag minns inte vad jag svarade, kanske gick jag bara en runda till i ateljén. Någonstans stod en radio på. Det gjorde alltid det i Ulricas närhet.

Hennes efterlämnade papper är bara i undantagsfall daterade. Men lejonparten är skrivna en bit in på 2000-talet, ofta i sommarhuset på Gärdsviken i Stockholms mellanskärgård. Bara enstaka texter, som novellerna, har tillkommit före år 2000. Vissa historier återkommer hon till gång på gång. En av dessa är kärleksäventyret på Bornholm, som jag, om jag inte räknat fel, funnit sju (7) olika versioner av. Sju omtagningar, sju försök att få pusselbitarna på plats för att få komma till en form av avslut, själsro. Samma envisa sanningssökande har jag hittat i texterna om Bertil, som hon visar så mycket omsorg och kärlek.

Sådant som skänkte lycka och sådant som rev upp sår och smärtade och vägrade släppa taget om henne. Uppväxten i lilla Åkersberga och drömmerierna om konst och en större värld.

Tankar kring arbetet med glasindustrin och alla pengar och affärer som kom i schvung. Tävlingsmänniskan som icke ville se sig passeras av någon annan.

Förlusten av sonen Mattias, en sorg vars skugga följde henne genom hela livet och som blev ett återkommande motiv, inte minst i hennes bilder.

Ibland får vi gissa oss till vad det är vi egentligen läser. Någon känner sig kanske kränkt av hennes rättframma tunga, men det visste hon om och det hindrade henne sällan från att säga precis det hon behövde.

Hennes ambition går inte att missta sig på: hon ville publicera sig. Resultatet har blivit dessa memoarer.

Boktiteln behöver för övrigt ingen förklaring. Den är given.


Ulrica Hydman Vallien om Bertil

Vad har vi gemensamt, Bertil och jag? ALLT, svarar jag.

Vi träffades i en passionerad dans på första Konstfacksfesten 1958, trots att vi båda hade sällskap.

För att klara den ohållbara situationen inbillade vi oss eller LÅTSADES att vi bara var vänner.

Bertil och jag, det kom vi snabbt underfund med, hade en stark gemensam bas: samma ålder, båda växte vi upp några mil norr om Stockholm, vi hade många syskon, jag fyra och Bertil sex. Våra föräldrar hade med tiden blivit egenföretagare – Bertils pappa dessutom predikant (det var det som fick honom att flytta hemifrån när han bara var femton).

Efter Konstfack, där vi gick 1960 och 1961 tillsammans, bodde vi i Los Angeles i två år. Jag försörjde mig som sömmerska där, bland annat på en stor fabrik. Jag lärde mig att sy slankiga byxor i underbara färger och mönster. Arbetet var på ackord och jag tjänade bra. Mina arbetskamrater var mexikanare och färgade, ingen annan från Europa.

Jag lärde mig mycket i syfabriken och jag trivdes bra. Bertil jobbade i en keramikverkstad, hos en Fromhold. Först som drejare men han slutade som formgivare. Han hade många utställningar och fick priset YOUNG AMERICAN, vilket förstås var fantastiskt roligt.

Vi åkte hem till Sverige i februari 1963 på ett stormigt hav med den berömda Amerikabåten M/S Kungsholm. Till härliga Småland med sina då tjugosju (27!) glasbruk! Och jag fick min keramikateljé.

Från början har vi haft samma rytm i livet. Vi vaknar ungefär samtidigt, äter gemensam frukost, morgongympa i femton minuter innan morgondoppet. Vi är båda tedrickare.

Båda älskar vi att segla. Sedan 70-talet har vi sommarseglat, från tre till fem veckor, upp från Kalmarsund till Stockholms norra skärgård där jag som liten tillbringade alla mina somrar tillsammans med min familj. Pappa älskade att segla, mamma var mer för motorbåt med alla fem barnen ombord.

Vi tycker båda om naturen. Skridskoåkning. Skidor. Uteliv, gärna med våra söner och deras fruar och barn. Nu sex underbara goa fina barnbarn.

Mer gemensamt? Att arbeta sida vid sida, men inte med samma projekt – då är vi alltför olika. Bertil noga, allvarsam och så genomarbetar han länge och ordentligt. Jag snabb, slarvig och vill bli fort färdig.

Vi har alltid mycket att prata om. Olika idéer om saker och ting, men vi har liksom en gemensam grundinställning i botten.

Svartsjuka är vi båda. Drar snabbt tillbaka varandra vid förälskelser, vilket har hänt då och då under vår väg tillsammans.

Gifta sedan hösten 1963. Hampus föddes 1965. Mattias 1967. Markus 1969. Mattias förlorade vi i en olycka i december 1968. Detta förenar Bertil och mig extra.

närhet

värme

starka känslor

glädje

gemenskap

och en evig sorg efter Mattias

doften av syren och liljekonvalj skär sig vid köksbordet

ateist, men ändå funderat och gör så även nu ibland prova rädslan – finns en gud och i så fall också en djävul

Jag hoppas att i dödsögonblicket få en förklaring på hur sammanhanget i universum fungerar ihop med vårt jordeliv. Och varför? Varför? Jag tror inte på ett liv efter detta men önskar en slags förening med mina jag har kär. Att vi blir en enhet och att ingen rädsla ska finnas

Fler utvalda artiklar