Så flydde ungdomslandslaget från talibanerna
Wida Zemarai är målvaktstränare för det afghanska damlandslaget i fotboll. När talibanerna tog över makten i landet hjälpte hon tjejerna i ungdomslandslaget att fly till Sverige.
// Foto: Nicke Johansson
Lyssna på artikeln
Wida Zemarai är målvaktstränare för det afghanska damlandslaget i fotboll. När talibanerna tog över makten i landet hjälpte hon tjejerna i ungdomslandslaget att fly till Sverige.
”Allt stod på spel på flygplatsen i Kabul i augusti förra året när vi skulle få ut fotbollstjejerna i det afghanska ungdomslandslaget.
Ett avgörande ögonblick skulle också kunna vara när jag var liten och flydde från Afghanistan med min familj. Om jag inte hade kommit till Sverige hade jag inte uppnått alla mina drömmar på det sätt som jag har gjort idag, det kan jag garantera. Jag hade inte varit en fotbollsspelare på den nivå som jag varit, gått alla de här tränarutbildningarna, inte en självständig kvinna.
Men det här med fotbollstjejerna, hade vi inte fått ut dem vet jag inte hur jag hade mått. När Kabuls flygplats stängdes ner och USA:s militär evakuerades den 30 augusti kollapsade allt och fotbollstjejernas förtroende – de hade ju sett ljuset i tunneln – fanns inte längre. Jag mådde personligen skit när de kom med beskedet att flygplatsen var stängd och att vi inte kunde få ut dem. Så vi kontaktade direkt den amerikanska organisationen DeliverFund som vi jobbade med och sa att vi måste göra någonting – de här tjejerna har dag ut och dag in litat på oss. Vi har skickat dem till olika platser mitt i natten bland skottlossningar och bombningar, och de har tagit sig dit och så kommer vi med beskedet att tyvärr, ni får fortsätta leva i Afghanistan.
Den grejen hade jag inte klarat av att bära hela mitt liv.
Efter att flygplatsen i Kabul stängts gick det kanske tre-fyra dagar innan vi fick beskedet att tjejerna skulle flyttas till Mazar-i-Sharif och att vi skulle försöka evakuera dem från flygplatsen därifrån.

De åkte från Kabul till Mazar-i-Sharif i tre minibussar, 94 personer. Det var 20 spelare och resten familjemedlemmar. På vägen stannade de till vid en bensinstation och då kom talibanerna – vi har bilder från det – och sa ’vart är ni på väg?’. Vi hade sagt till tjejerna och deras familjer att de skulle svara att de var på väg tillbaka till Mazar-i-Sharif efter att ha varit i Kabul på en begravningsceremoni. Och vi hade en modig kvinna med som jobbade på fotbollsförbundet som läkare. Hon klev av bussen och pratade med talibanerna. Det är klart, tre minibussar och massa tjejer, då blir man ifrågasatt. Men det var ju mammor och pappor och små barn också, så vi lyckades.
Allt hängde egentligen på mig och Farhkunda (Muhtaj, kapten i A-landslaget och fotbollsproffs i Kanada), det var vi som hade ansvaret för de här personerna. Skulle det hända någonting på vägen till Mazar-i-Sharif skulle alla anklaga oss, ’det var ni som bett dem att ta sig dit’. Som tur var, gick det bra!
När de så skulle ta sig från hotellet i Mazar-i-Sharif till flygplatsen var det som att inte ens presidenten åkt på ett så bekvämt sätt som tjejerna gjorde – ingen som rörde dem, ingenting som hände. Vi sa bara till dem: ’Det här klockslaget, ni har 25 minuter på er, packa era grejer, bussarna väntar utanför.’ Och så hade vi via mobiltelefonen skickat iväg alla papper som de skulle visa vid incheckningen. De hade inga väskor, ingenting, bara en ryggsäck – precis som flyktingarna från Ukraina nu. Så gick de in på flygplatsen och in på flyget till Tbilisi i Georgien. Där hade de en mellanlandning och sen därifrån direkt till Portugal. Allt skedde den 19 september.
När de satte sig på flyget kände de sig ändå inte säkra; nu kommer talibanerna säga: ’Hoppa av!’ Men när de väl lyfte började alla klappa i händerna! Bästa känslan någonsin!
Den andra gruppen fick vi ut i november, den 16:e. Då var det inte bara spelare från ungdomslandslaget, utan också fem-sex stycken som spelade i klubblag och inte hade varit med i landslaget. Det var totalt 15 spelare i den andra gruppen, och 142 anhöriga. Vi försökte verkligen få med alla under 18 år.
Du vet, vi la allt fokus på ungdomslandslaget. Och när vi kontaktade DeliverFund och pratade med Vita Huset i Washington, då sa de att det är ju ungdomslandslaget som är framtiden – det är dem man ska satsa på, egentligen!”
Berättat för Anders Sporsén Eriksson