Så gick det för Pen när talibanerna intog Kabul

När talibanerna kom till Kabul sensommaren 2021 tvingades en av
stadens få frizoner stänga och medarbetarna flydde. I Göteborg försöker nu två män samla ihop spillrorna och skapa en ny mötesplats.

Ramin Naqshbandi ler sorgset där han sitter i ett litet lånat kontorsrum på Litteraturhuset i Göteborg. Han berättar om sin gamla arbetsplats: Pen-centret i Kabul där han jobbade som publicist i nästan tio år. Kontoret liknade det han sitter i nu: där fanns också datorer, konst och böcker från golv till tak. Till huset hörde en stor trädgård och en samlingssal där medarbetarna varje vecka anordnade öppen scen. Vem som helst fick komma och berätta, sjunga eller spela vad de ville. 

–Det fanns till exempel ett bluesband som brukade spela på gatan i Kabul. De sjöng politiska sånger och polisen körde hela tiden bort dem från gatan. De hade ingenstans att spela, så vi lät dem spela hos oss, säger Ramin Naqshbandi.

Han berättar om centrets bibliotek. Det innehöll nästan 3 000 titlar, varav många skrivna på Afghanistans olika minoritetsspråk. Han berättar om skrivarkurserna som centret anordnade för unga. Han berättar om böckerna som centret gav ut. Han berättar om träffarna och utbildningarna som de ordnade i Afghanistans svårtillgängliga byar. Det gick, för mellan 2003 och 2021 rådde ett visst mått av demokrati och yttrande­frihet i Afghanistan.

–Samtidigt var det väldigt känsligt, säger Ramin. Allt var nytt, och det fanns de som tyckte att yttrandefriheten inte var till deras fördel. Talibanerna. Fundamentalisterna. De konservativa, som upplevde att västvärlden dödade och attackerade Afghanistans värderingar och traditioner.

–Vi var också kända som en sekulär organisation. Vi publicerade sådant som inte kunde publiceras någon annanstans. Det var farligt, men vi gjorde det ändå.

Mellan 2019 och 2021 blev situationen värre för var dag som gick. 

–Vi visste att vi på Pen skulle vara måltavlor om talibanerna kom till Kabul. Folk kastade in stenar när vi hade evenemang. Vår direktör blev knivhuggen. Han blev också intervjuad av en ”journalist” som två veckor senare visade sig vara utsänd av talibanerna. Han var hos oss för att kartlägga våra lokaler och vår verksamhet.

Redan 2019 började medarbetarna på Pen sätta ut vakter i lokalerna och visitera sina besökare. De planerade också för att installera skottsäkra dörrar och bygga ett särskilt säkerhetsrum. Men de hann inte. Den 15 augusti 2021 rullade talibanerna in i Kabul och tog över staden.

–Jag satt på kontoret när en vän ringde och berättade det, säger Ramin. Han sa: ”Du måste lämna kontoret med en gång, och åk inte hem!” Jag packade ner min dator och några hårddiskar i ryggsäcken och sprang därifrån.

Rafi Zhakfar stod i en annan del av stan och skulle just hämta ut sin nyfödde sons pass på posten.

–Då såg jag hur människor bara sprang omkring ute på gatan i panik. Jag ringde min chef, som sa att det fanns ett hemligt hus dit alla vi från Pen kunde åka.

Chefen för Pen Afghanistan hade danska resehandlingar sedan tidigare. De andra medarbetarna på Pen-centret fick erbjudande om att åka till Sverige och Norge – en lösning som de båda ländernas utrikesdepartement kom fram till tillsammans med Pen-organisationerna i Sverige och Norge. Efter en månad, och flera misslyckade försök att komma på ett flygplan från Kabul, lyckades de sju personerna och deras familjer ta sig till Norden via Pakistan.

Vi kämpade för en dröm, för något som aldrig kunde bli verklighet.

Ramin minns känslan när han satt i flygplanet över Kabul.

–Kabul är en fantastisk stad. Du vet, vi kunde gå ut efter jobbet, kvinnor och män tillsammans. Vi kunde sitta på kaféer, prata om politik, skratta, gråta. Vi kunde skapa konst. Vi hade en underground-musikscen. Jag känner nu att allt bara var en illusion. Vi kämpade för en dröm, för något som aldrig kunde bli verklighet. 

Han tittar ner i golvet.

–På en sekund kollapsade allt. Kabul lämnades över till mullorna. Jag bara grät, jag tittade inte ut. Jag ville inte se det.

Så småningom hamnade både Ramin och Rafi på svenska västkusten. Ramin bor på Öckerö i Göteborgs norra skärgård, fortsätter att skapa konst och jobbar i en butik. Rafi bor på Hisingen med fru och tre barn, pluggar ekonomi och jobbar extra som Foodora-bud. Trots att de befinner sig 700 mil från Kabul har de hittat möjligheter att fortsätta arbetet med Pen. Många av deras vänner och arbetskamrater har flytt från Afghanistan, men några är kvar. Med hjälp av dem har de lyckats spara och sprida ut de tretusen böckerna som fanns i Pen-biblioteket. Den som känner till kontakt­vägarna kan låna dem. Över Facebook anordnar Pen skrivarkurser för unga afghaner, och för ett tag sedan gav de ut sin första bok på flera år.

–Det är en novellsamling med tolv texter av unga afghaner. Vi samarbetar med ett tryckeri som tryckte den på natten. Sedan hjälpte vårt folk till med att distribuera böckerna, några i taget. Det var ett riskfyllt projekt, särskilt för tryckeriet. De som jobbar där hade kunnat hamna i fängelse, säger Ramin.

Men den största skatten de sitter på är hård­diskarna som Ramin lyckades rafsa med sig i ryggsäcken. På dem finns artiklar, essäer, manuskript och digitala inlagor till de böcker som gavs ut av Pen Afghanistan.

–Vi behöver hitta ett sätt att katalogisera och offentliggöra det materialet, men också de böcker som finns i Afghanistan. Många verk i vårt bibliotek finns bara i ett exemplar, säger Rafi Zhakfar.

I våras togs ett första steg i den riktningen. Då träffades representanter för Göteborgs litteraturhus, Pen Afghanistan och British Museum för en workshop om hur den afghanska litteraturen kan spridas.

–Vårt mål är att digitalisera afghansk litteratur från de senaste hundra åren och göra den tillgänglig för världen. Om det blir av känns det som att allt inte var förgäves – att vårt uppdrag inte slutade när vi flydde. 

Ur Vi Läser #5 2025.

Läs mer:

Så hamnade ryska och ukrainska exilförfattare på Österlen

Athena Farrokhzad och Johannes Anyuru: ”Vittnesmål om det mest otänkbara”