Så läser du Nobelpristagaren: ”Upphäv motståndet och gå in i melankolin”

László Krasznahorkai – bara namnet kan vara svårt att ta in. Cecilia Hansson, som har träffat årets Nobelpristagare, menar att läsaren får både bildning och humor i Krasznahorkais böcker.

Räds inte att namnet ser så svåruttalbart ut, det är det inte. ”László Krasznahorkai”, säg det som det står skrivet, låt bokstäverna glida efter varandra. Det är ingen idé att haka upp sig på ett z eller två, eller några accenter – strunta i dem bara. Och sen är det bara att ta sig an prosan på samma vis!

Visst kan årets Nobelpristagare i litteratur förefalla svår att läsa, hans romanmeningar kan vara väldigt långa och tematiken är ofta invecklad – flera stämmor och trådar vävs ihop samtidigt. I den senaste boken förenar han på ett självklart vis östtysk nynazism och Bach. Och filmerna som inte innehåller mycket dialog, däremot långa svartvita tagningar. Och så titlarna. Satantango, Motståndets melankoli och Herscht 07769. Hur ska man våga sig på det som en vanlig dödlig litteraturälskare?

Mitt tips är att göra som jag gjorde: Upphäv motståndet och gå in i melankolin. Stanna där och upptäck hur underbart rolig den kan vara. Hur man får en dos eller två av Europas historia serverad gratis, men från ett annat håll än man kanske är van. Hyr en film och sedan en till, förfasas över att det knappt händer något i Turinhästen, annat än att vinden viner starkt när två personer, kanske far och dotter ska äta sin dagliga potatis, i stormen som viner i takt med domedagsmusiken. Eller skippa allt detta och låt dig ryckas med och förflyttas till ett annat sinnestillstånd, bortom tid och rum. In i en värld där vad som helst kan hända eller redan hänt.

László Krasznahorkai föddes 1954 i Gyula, i sydöstra Ungern, en plats som han beskriver som ett ingenmansland. Efter ett liv i Berlin och med långa resor till Asien bor han växelvis i Ungern, Wien och Trieste. När jag mötte honom första gången, 2015, var det på ett fint café i Budapest. Vi pratade om hans uppväxt och han betonade hur tiden går långsammare i hans födelseregion, att den nästan är tidlös. Att det inte spelar någon roll vad man gör – inget kan ändå förändras och fattigdomen är fruktansvärd. Att livet pågår utanför tiden och att de officiella gränserna inte spelar någon roll. Den verkliga gränsen finns hela tiden någon annanstans, och människorna lever under ett förtryck som ingen vet vad det egentligen handlar om.

Jag tänkte på hans romaner och filmerna han gjort ihop med vännen Béla Tarr, förresten Ungerns mest namnkunnige filmare, och frågade om ingenmanslandet är en inspirationskälla för honom, men han svarade krasst att det snarare är en anledning till att begå självmord. Kanske måste man då påminna sig om att det ungerska kynnet kombinerar en särskild slags melankoli, humor och sarkasm på ett sätt så att det som sägs i ord inte är alltid är exakt vad som menas.

Man spelade piano och pratade tre språk förutom ungerska: latin, klassisk grekiska och tyska.

László Krasznahorkai växte upp i en borgerlig familj, de judiska rötterna hade man gömt undan, av säkerhetsskäl. Man spelade piano och pratade tre språk förutom ungerska: latin, klassisk grekiska och tyska. Familjen bodde i en liten by, inte i Budapest, och de inskränkta människorna och livet påverkade honom starkt, det var inte någon bra miljö, särskilt inte som tonåring. Men sedan, när han vuxit upp, skulle han göra vad han ville och använda sig av allt han upplevt.

Hans debutroman från 1985, Satantango, utspelar sig under några få dagar när det ständigt regnar. Scenen är ett postapokalyptiskt landskap, en liten by där ett tiotal invånare lämnats åt sitt öde. Alla samhällsfunktioner är nedstängda, det enda som finns kvar är en krog. Där man super, dansar och väntar på räddningen – en messiansk frälsargestalt eller om det är djävulen själv som ska komma?

Och i Motståndets melankoli, från 1989, året när Berlinmuren föll, utspelar sig handlingen i en liten ungersk stad, där en rad märkliga händelser inträffar. Vattentornet börjar svaja, den katolska kyrkans klocka slutar ljuda och kollektivtrafiken upphör. Undergångsstämningen är påtaglig, människorna nedstämda, och känslan av underliggande kaos breder ut sig. Dessutom anländer en underlig och hotfull cirkus till staden.

Den senaste romanen, Herscht 07769, utspelar sig i Thüringen i före detta Östtyskland, där kompositören Johann Sebastian Bach föddes. Men trakten är även ett fäste för nynazister i dag. Från början ville László Krasznahorkai skriva om sin relation till Bach och reste till platser relaterade till den store kompositören. Alla detaljer var viktiga att ta in, även hur vardagslivet sett ut. Men det hela blev inte tillräckligt spännande. Krasznahorkai, som vanligtvis inte brukar skriva uttalat om sig själv, blev i stället tvungen att berätta om sin egen relation till Bach. Sedan råkade det dyka upp en man upp som var mycket mer intressant än allt detta. Så boken fick handla om honom i stället – om Florian Herscht, med postnumret 07769. Som är uppvuxen på barnhem utan föräldrar och blir räddad av en man som är nazist och älskar Bach. Vilket kastar omkull läsarens blick. Kan en nazist alltså även ha goda sidor och älska klassisk musik? Det sätter resonemanget om ont och gott på spel, det är inte så enkelt att nazister enbart är nazister, och Bachälskare bara älskar Bach.

Herscht 07769 är en bok som känns mer samtida än författarens tidigare böcker, som är skriven i det Europa som rör sig i en alltmer nationalistisk och högerpopulistiska anda. Inte bara i Ungern, utan även i grannländerna, som hela tiden står och väger.

När jag mötte László Krasznahorkai för tio år sedan var Fidesz, Viktor Orbáns parti, i full färd med att göra om landet. Lagar skrevs om och inte minst medie- och kultursfären drabbades hårt av den nationalkonservativa andan. Sedan dess har landet fått en mer EU-fientlig agenda, retoriken mot invandrare och flyktingar har skruvats upp och hbtq+-människors rättigheter inskränkts. Krasznahorkais romaner och absurda samhällen blir en spegling, även retroaktivt, av det samhälle som växer fram idag, och det som varit – vilket gör att man som läsare bättre kan förstå sin samtid.

Låter det inte underbart, roman och bildning i ett? Räds inte de långa meningarna eller att böckerna kallas för postmoderna och dystopiska. Kasta er in bara, och ta del av det underbara landskap som enbart den här författaren kan servera på sitt säreget utsökta vis.

Läs mer:

Vi möter Han Kang i Sydkorea

Nobelprisfavoriten Péter Nádas: ”Till minnet hör också glömskan”