Salongsvärdinnorna möjliggjorde svensk kultur under censur

  • 8 mar 2023
  • 22 min

Thekla Knös och Sophia Elisabeth Brenner. I mitten syns Lemonniers målning av en Voltaire-läsning i Marie Thérèse Rodet Geoffrins salong. // Kollage. Målningen i mitten: Anicet Charles Gabriel Lemonnier . Foto: Annie Spratt/Nordiska museet.

Salongsvärdinnorna möjliggjorde svensk kultur under censur
Carina Burman

Thekla Knös och Sophia Elisabeth Brenner. I mitten syns Lemonniers målning av en Voltaire-läsning i Marie Thérèse Rodet Geoffrins salong. // Kollage. Målningen i mitten: Anicet Charles Gabriel Lemonnier . Foto: Annie Spratt/Nordiska museet.

Lyssna på artikeln

Har du hört talas om Thekla Knös? Hon var en av Sveriges bortglömda salongsvärdinnor under 1800-talet. I en tid då författarna kunde kastas i fängelse erbjöd hon en frizon med intressanta samtal, god mat och en och annan flirt.

Den här texten publicerades ursprungligen i Vi läser # 6 2012.


Ofta tänker jag på den scen i Gösta Berlings saga där titelgestalten lovar rädda ”tre små böcker, bundna i rött band” undan skuldtyngda vänners fordringsägare. Volymerna innehåller madame de Staëls ytterst populära roman Corinne och råkar ut för ett värre öde än auktionen. Under en våldsam slädfärd genom den värmländska natten slänger Gösta Berling dem i käftarna på en flock hungriga vargar.

Pessimisten skulle kunna se episoden som en ­illustration av den förfinade franska kulturens öde i Sverige: bums i varggapet med den, bara! Men så var det inte. Det var inte utan orsak som Lagerlöf lät just dessa böcker vara ägarinnans mest älskade egendom – fransk litteratur lästes över hela Europa, och madame de Staëls verk var synnerligen spridda. Genom sin salong – av många ansedd som Europas mest lysande – blev hon också politiskt viktig. Napoleon avskydde henne och tvingade henne i exil – bland annat till Sverige, där hon inte blev jagad av vargar men där­emot av kändisjägare.

Salongerna var ofta en maktfaktor. Där möttes människor av skilda slag och förde diskussioner, där lästes litterära verk och där diskuterades frågorna för dagen. Dessa mötesplatser var halvt informella, och dessutom skedde allt muntligt, så det sagda stannade inom väggarna. Salonger kunde vara stora och inflytelserika eller små och intima. Eftersom Paris var Europas kulturella huvudstad fanns de viktigaste salongerna där, men salongskulturen spreds vida omkring.

Så när Gösta Berlings samtida samlades för att musicera och diskutera litteratur – var det då en salong? Ja och nej. Också i avkrokar visste belästa människor vad som försiggick i kulturens centrum. Erik Gustaf Geijer har berättat hur släktingarna i hans barndom reciterade de franska revolutionärernas brandtal och fascinerades av den språkliga spänsten. Diskussionerna skedde i salongen – i betydelsen ett stort rum – men inte i salongen i betydelsen en mot­tagning med diskussioner, spirituella diskussioner och litterär och musikalisk underhållning. Kanske där fanns en antydan, en fläkt av något större, men en riktig salong krävde större publik än släkt och grannar.

Salongskulturen började som en feministisk manifestation. Något decennium in på sextonhundratalet tröttnade markisinnan de Rambouillet på den grabbiga tonen vid franska hovet och började samla intellektuella hemma hos sig. Efter långvariga religionskrig dominerades hovet av råbarkade militärer (antagligen med blodiga värjor, snoriga näsor och lera på ridstövlarna), vars umgängessätt avvek rejält från det förfinade ton markisinnan vant sig vid under ungdomen i Rom.

På så sätt blev salongen en kvinnlig motpol till den manliga hovvärlden, men också en ny sorts offentlighet. Ute i världen härskade männen. De styrde över hem och familj, stad och land, tanke och religion.

De höll tal och iscensatte segerparader efter vunna fältslag. Deras liv var ute och utomhus, kvinnornas inne och inomhus.

Salongerna blev en värld mellan manligt och kvinnligt. Nästan alltid var det kvinnor som höll dem, men där samlades både kvinnor och män, där kunde alla lufta sin åsikt. Hos madame de Rambouillet umgicks exempelvis kardinal Richelieu och författare som dramatikern Corneille, aforistikern La Rochefoucauld, poeten Malherbe och romanförfattarinnan Madeleine de Scudéry. Den senare blev själv en av seklets mest inflytelserika salongsvärdinnor och utvecklade den förfinade konversationskonst, som var typiska för dem – raffinerad, konstfull och kvick. Vi vet inte hur de lät, men det fanns ett band mellan brevskrivning och konversation. När vi exempelvis läser sjuttonhundratalets lättflytande, lite pratiga brev kan vi säga oss: så här talade de nog. Så här samtalade man i kretsen kring Hedvig Charlotta Nordenflycht eller vid Anna Maria Lenngrens tebord. Visserligen klagade Axel von Fersen över konversationskonstens förfall vid Gustav III:s hov, men hemlandet levde nog inte upp till franska hovet. Möjligen var det också annat än konversation han saknade, han som var älskare åt Marie Antoinette.

Så sent som hundra år senare påstods det för övrigt att Oscar Wilde prövade ut sina aforismer i konversation, och de mest lyckade tog han med i sina pjäser.

Salongerna var inflytelserika, men också lätta att förlöjliga. Att de leddes av kvinnor gjorde dem särskilt tacksamma, och redan i salongernas barndom skrev Molière De löjliga preciöserna (1659), som drev med landsortsflickor som förläst sig på mademoiselle de Scudéry och ville leva salongsliv i Paris. Många salongsvärdinnor och salongsbesökare var skönlitterära författare, men medan männen skrev i prestigefyllda genrer som poesi och dramatik höll sig kvinnorna till romaner eller till och med brev. De skrev för sin tid och var alltså så moderna att de desto lättare blivit föråldrade. Madame de Lafayette, som besökte både Rambouillets och Scudérys salonger, är kanske den mest kända av dem. Häromåret blev hennes roman Prinsessan de Clèves (1678) orsak till ett veritabelt kulturuppror sedan Sarkozy gjorde den till symbol för den onyttiga franska skolan och därmed till 2005 års Pariskravaller. Bland franska intellektuella spreds då knappar med texten ”Jag läser Prinsessan de Clèves”. På så sätt blev denna produkt av sextonhundratalets salongskultur i stället en symbol för vår rätt att läsa vad vi vill – också klassiker.

Salongskulturen spred sig förstås utanför Frankrike. Vid sekelskiftet 1700 höll den produktiva poeten Sophia Elisabet Brenner något som skulle kunna kallas en vitter salong i sitt hem på Söder i Stockholm. Det var en kärv period i Sveriges historia, adeln var antagligen lika råbarkat krigisk som på Rambouillets tid och paret självt var ofrälse, även om maken Elias Brenner så småningom adlades för sitt konstnärskap.

Litterärt utgjorde tiden en svacka efter den tidiga stormaktstidens blomstring, men konstnärsparet Brenner samlade ändå intellektuella, litterära och konstnärliga besökare. Också resenärer från främmande länder tog sig dit, konverserade med poeten och återvände hem med parets namn i sin stambok.

Som ett välformulerat twitterflöde för utvalda.

Åt en dansk resenär tecknade Elias Brenner ett snabbt porträtt av sin ständigt verksamma hustru, och bredvid skrev hon: ”Lyckan förmår mycket när hon vill.”

För den som var på plats hade salongerna mycket att erbjuda: trevligt sällskap, intressant konversation, mat och dryck, men framför allt information om vad som rörde sig i tiden. Det var som ett välformulerat twitterflöde för utvalda. Inte undra på att salongerna blomstrade! Deras halvoffentliga karaktär gjorde som sagt att man kunde vara mera frispråkig än i tryck. Det var viktigt i en tid då censuren var hård, då böcker kunde förbjudas och brännas och deras författare slängas i fängelse. Forskare har talat om sjuttonhundratalets salonger som arbetsplatser, som lånade sin form av nöjet. När upplysningstankarna med sitt krav på förnuft uppstod i början av seklet var det i salongerna de först diskuterades och spreds. När sedan de första böckerna i ämnet trycktes var tankarna redan självklara för de insatta och likasinnade. Där fanns en opinion redan innan myndigheterna fick upp ögonen för det nya.

England hade många salonger på sjuttonhundratalet, och även i Tyskland blev salongskulturen stor. I Sverige möttes som sagt gustavianska författare hemma hos Anna Maria Lenngren. Man kan fundera på hur det lät, med tanke på hur kvick hon kunde vara i sina dikter – som i Reflexion:
Cornelius Tratt är död, (en liten rödlätt man,
gick gärna med Surtout, i går begravdes han)
Jag Kistan såg och Processionen,
Och gjorde denna reflexionen:
”Bror Tratt du levde glatt och kort,
förr bars du alltid hem, nu bärs du äntlig bort.”

Bland gästerna syntes Sveriges två främsta upplysningsmän, historikern Nils von Rosenstein och ­skalden Johan Henric Kellgren – båda medlemmar i Svenska Akademien, och den senare känd för sin rappa tunga och vassa penna. Framåt artonhundra­talet ägde Lenngrens salonger rum på lördagar och kallades ibland för ”akademi”, just för att så många av de aderton samlades där.

Under artonhundratalet blomstrade de svenska salongerna, märkligt nog koncentrerat till den lilla universitetsstaden Uppsala. Där fanns dels Malla Silfverstolpe, dels Alida Knös med dottern Thekla – ofta kallade ”de små Knösarna«. Båda kvinnorna var änkor, Silfverstolpe efter en överste och Alida Knös efter en professor. På Malla Silfverstolpes »fredagar« samlades stadens kulturella elit med Geijer och Atterbom i spetsen, läste högt, reciterade nyskrivna dikter (bland annat Lycksalighetens ö), läste dramatik i roller (däribland Geijers översättning av Macbeth), gjorde charader, sjöng, konverserade – samt lekte och flirtade en hel del. Också sådant hörde till salongernas aktiviteter. »Fredag« kunde det för övrigt vara vilken dag som helst i veckan. Malla ville ha det enkelt, men det bjöds på mat – gärna sådan Geijer gillade, ty han hörde till de män hon särskilt månade om.

Professorsänkan Knös hade det sämre ställt än den adliga Silfverstolpe och bjöd bara på te, men allt var vackert och estetiskt, och drycken serverades i ärvda ostindiska koppar. Samma människor kom dit, men färre åt gången – det blev en sorts minisalong, tilltalande i sin sparsmakade, lätt nötta elegans. I båda salongerna fanns barnen med – ett tecken på tidens tro på det barnsligt naturliga. Dottern Thekla Knös var själv författare, skrev poesi och gjorde översättningar. Många av oss har sjungit hennes översättning av Det är en ros utsprungen. Bland hennes korrespondenter fanns den irländska salongsvärdinnan Jane Francesca Wilde, som svärmade för Sverige och gärna ville att sonen Oscar skulle lära sig språket.

Med några undantag är det männen som blivit kända.

Det var författartäta salonger. Atterbom hörde till de mest framstående romantikerna, Geijer var en monumental­gestalt inom skönlitteratur, historieskrivning och politik, och inte bara Thekla Knös utan även Malla ­Silfverstolpe var författarinna. Inom salongerna odlades en intim litteratur, som passade att framföras muntligt och i små sällskap. Den unge Geijer hade skrivit svulstiga, muskulösa dikter i göticismens anda, fulla av vikingar och hjälte­konungar. Den mogne Geijer skrev dikter där ord och melodi växte fram samtidigt och som
ofta sjöngs i salongen. Där sjöngs rolldikter som Skärslipargossen eller sådant som närmade sig tablåer, exempelvis Slåttern:
Nu går tåget ner till ängen.
Slåtter-Karlar lian svängen!
Flickor! Gräset ansen!
Sedan kommer dansen.
Slåtter-ölet blir i kväll på ängen.
Skön är mödan växlande med nöjen.
Ljuv är sysslan under lek och löjen.

Malla Silfverstolpe publicerade mycket lite i sin samtid. Hennes stora projekt var memoarerna, som hon arbetade om gång på gång och lät vänner läsa. Som stilist är inte Silfverstolpe särskilt stor, men memoarerna fascinerar genom skildringen av en annan tid, alltifrån när flickan Malla dansar på Gustav IV Adolfs bröllop fram till den mogna ­kvinnans ­berättelser om litteratur och erotiska förvecklingar i salongsmiljön.

Även om salongerna ofta hölls av kvinnor är det med några undantag männen som blivit kända. Ibland ses salongsvärdinnorna som lejonjägare, som njöt av att umgås med briljanta män, eller också som förtryckta och osynliggjorda. Båda synsätten är fel. Varken madame de Rambouillet eller Malla Silfverstolpe lever i dag, och deras värld och tankesätt skilde sig från våra. För en fullfjädrad salongsvärdinna var salongen en livsuppgift – eller ett arbete, om man vill se det så. Småsalonger kunde man ha på fritiden, men det finns faktiskt skäl till att det var två änkor som drev de mest kända svenska artonhundratalssalongerna. Att hålla salong var ingen sinekur.

Salongernas kvinnor bidrog till att utveckla den litteratur, vars författare ofta var män. De var inga muser utan en del av litteraturens underbyggnad. Deras funktion var mer lik förläggarens, förlagsredaktörens eller agentens – de stöttade författarna moraliskt och litterärt, förmedlade kontakter och byggde upp nya nätverk. Om de skulle ha släppt in den förlupne prästen Gösta Berling i salongen är dock mycket tveksamt.

Bakom varje framgångsrik man står som bekant en kvinna. Under några århundraden var hon rätt ofta salongsvärdinna. Litteratur uppstår inte ur ett vakuum.

Fler utvalda artiklar