Sara Parkman tilldelas Tidningen Vi:s Taubestipendium 2024

Sara Parkman tilldelas Tidningen Vi:s Taubestipendium 2024
för att hon med lust och nerv förmedlar hopp. 

Den blandning av genrer som skapat Sara Parkmans uttryck är lika spretig som hennes publik, men allt smälter samman i en lycklig känsla av att vara på riktigt, det som så många längtar efter. Det är ingen slump, Sara vill ha det så, och säger:

– Jag vill inte att en konsert ska gestalta, den ska göra. Man ska inte låtsas känna saker, vi ska känna saker.

Hennes uttryck kommer från uppväxten i kyrkans körklanger via folkmusiken till i dag, en genre som kanske helst kan kallas ”Sara Parkmansk”. Att lyssna på henne är som att öppna ett fönster mitt i allt musikbrus, till något självklart som musiken alltid bör erbjuda. Relationen till Taubes visor finns där, som del av en kanon, men framför allt från ensemblerna i kulturskolan och allsångskvällar under barndomen, en uppväxt som präglades av musik.

– Jag kommer från en typisk norrländsk prästgårdskultur och både jag, pappa, farmor och farfar är uppvuxna på prästgårdar i Härnösands stift. Det sjöngs mycket hemma och alla skulle spela ett instrument. Jag började med fiol som 7-åring; Suzuki-metoden med poplåtar och klassiskt. Men så började vi åka till festivalen Urkult och jag upptäckte folkmusiken i sena tonåren. 

Saras musik som ibland varit låtspel på fiol har på senare år glidit över i stora klanger med körer och syntar och är genremässigt svårplacerad. Hon lyfter gärna fram det viktiga samarbetet med musikern Hampus Norén.  

– Vårt motto är ”Gå dit det känns.” Men just mitt musikaliska arv är ju kyrkans musik, så det är nog ett svar på varför det ibland är stora körklanger på inspelningarna. Jag är präglad av kören också som social rörelse, man sjunger ihop och på så sätt kommer vi närmare varandra. 

Finns det en plats där du känner dig mest hemma musikaliskt?

– I kyrkans musik som den var när jag växte upp. Framför allt sånger från när den internationella solidariteten under 70-talet hade kommit in i den svenska kyrkan. Det kunde vara bondemässa från Nicaragua och musik från Sydafrika. Den musiktraditionen är viktig. 

Jag har alltid varit avundsjuk på kyrkans musikverksamhet för ungdomar. Det verkar så härligt med all sång och musik, att det finns replokaler och instrument, och att höra Sara berätta bekräftar den bilden. Det sjöngs och spelades på prästgården och präglar fortfarande relationerna i familjen. 

– När vi sjunger, det är då jag kommer min pappa riktigt nära. Äldre män i Västernorrland kanske inte uttrycker känslor så mycket men när man sjunger tillsammans händer det något.

Hur kommer låtarna till?

– Vi sitter med tramporgel, fiol och sång och provar idéer. Melodierna kommer först medan texterna kämpar sig fram. 

Det låter nästan för bra för att vara sant, som en karikatyr av folkmusiker, att ni sitter och skriver låtar med fiol och tramporgel?

– Ja, och ibland sitter vi med datorn men fastnar ofta, och måste gå tillbaka till spelandet. Vid datorn börjar man gärna tänka på musiken intellektuellt. 

Din publik hänger med även fast din musik förändras?

– En röd tråd i allt jag gjort är lusten att berätta och den folkmusikpubliken jag hade från början gillar att det händer nya saker. Sedan har det fyllts på av publik från ett helt annat håll, så ibland känns det lite som en trojansk häst när jag spelar en polska.

Det kristna och andligheten tas ofta upp i intervjuer med Sara, som har blivit lite av en representant för något som inte syns så ofta i den svenska musikvärlden. 

– Lite har jag mig själv att skylla. När skivan Vesper släpptes skrev vi i ett pressmeddelande att jag var prästbarn, och det är jag ju, och djupt präglad av svensk kyrklighet. Mitt uttryck är också den kristna vokabulären, musikaliskt och språkligt och därför går jag dit när jag försöker greppa det jag inte kan förstå. 

När du säger, ”försöker greppa det jag inte kan förstå”, vad menar du då?

– Som: Varför känns musiken? Men man kommer aldrig fram till ett svar. Se exempelvis på texter från antiken, att vi styrs av fyra kroppsvätskor, där har vetenskapen sedan länge kommit fram till att det inte stämmer, men hur musik beskrevs då gäller fortfarande i dag. Den är inte avförtrollad och vi fattar inte varför den berör. Det finns punkter i ens liv när man kommer nära det som gör ont eller är vackert, och i det finns min gudsrelation, som jag tvivlar på och tycker är svår att prata om, men den har en hemvist i musiken. För mig blir musiken ett sätt att besjunga det jag inte kan sätta ord på. 

Ur Tidningen Vi #10 2024.

Läs mer:

Markus Krunegård: ”Jag körde över mig själv”

Sara Parkman om folkmusikens många ansikten