Sara Recabarren: ”Människor hålls som fångar i Iran”

  • 8 feb 2024
  • 8 min

// Foto: Gabriel Liljevall

Sara Recabarren: ”Människor hålls som fångar i Iran”
Sara Recabarren

// Foto: Gabriel Liljevall

Lyssna på artikeln

I september 2022 dödas en kvinna i Teheran på grund av sin klädsel. Det blir startskottet för en feministisk revolution. Journalisten Sara Recabarrens berättar personligt i den nya boken Irans döttrar om den pågående kampen för att vinna tillbaka kvinnors rättigheter i Iran.

SVT anordnar en egen stödkonsert för demonstranterna i Iran i slutet av oktober 2022. Fotnot: Irans döttrar av Sara Recabarren utkommer den 8 februari på Forum. Jag går dit tillsammans med min TV4-kollega Soraya Lavasani. Soraya är programledare på Nyhetsmorgon och jobbar på en annan redaktion än jag. När vi ses i TV4-huset pratar vi därför sällan jobb. Däremot pratar vi ofta om Iran.

Sorayas pappa är från Iran och under de senaste veckorna har jag och Soraya pratat mycket om maktlösheten man känner när man ser våldet mot demonstranterna. Konserten hålls i Eric Ericsonhallen. Det är en vacker byggnad som tidigare varit en kyrka. När vi kommer in i lokalen står Carola på scenen och repeterar sin tolkning av låten Baraye. Det är ett tag kvar till inspelningen börjar. Vi blir visade till våra platser. Carolas röst fyller varje hörn av den gamla kyrkobyggnaden. Det är rörande att höra en svensk artist sjunga ordet azadi, som betyder ”frihet”. Det är när jag hör det som jag för första gången vågar tro att det som händer i Iran den här hösten faktiskt kan leda till en förändring på sikt. Den kraft som finns i protesterna skapar en länk mellan människosjälar världen över. Därför står nu en svensk artist på scen och sjunger om kvinnors frihet på persiska.

När skådespelaren Ardalan Esmaili får en fråga från programledaren Parisa Amiri om hur det som händer i Iran påverkar honom på ett personligt plan, svarar han med en vittnesskildring från vårdpersonal i Iran:

För två, tre dagar sen kommer en tjugoårig tjej till sjukhuset från ett fängelse eller häkte. Sjukvårdspersonalen vittnar om att hon är trasig på alla sätt; psykiskt, fysiskt, vaginalt, analt, och hon får bara vara där i två timmar för sedan ska de ta tillbaka henne. Så den stress och rädsla hon går igenom … Vad spelar det för roll vad jag känner?

Hans svar sammanfattar vad många som följer händelseutvecklingen känner, tänker jag. Vanmakt och otillräcklighet.

Bland de som arresterats sedan oroligheterna började finns flickor och unga kvinnor. De som släppts har vittnat om våldtäkt och annat sexuellt våld, som elektriska stötar mot könsorgan, beröring av könsorgan och hot om våldtäkt.

Det brutala beteendet mot fångar i Irans fängelser är inget nytt, men vittnesmålen om våld och övergrepp är fler än tidigare. Tusentals människor har arresterats sedan protesterna började. Många av dem som arresteras har ingen tidigare erfarenhet av aktivism eller av att sitta i fängelse, och några av dem riskerar dödsstraff eller långa fängelsestraff. Men en majoritet släpps så småningom, åtminstone villkorligt. Även om fängelseupplevelserna varierar, är rädslan för våld konstant hos de intagna. Många måste hantera riktigt djupa trauman när de släpps. Förutom psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld, vittnar flera om att de misstänker att de blivit drogade före förhören, vilket lett till att de känt sig trötta och desorienterade.

I Eric Ericsonhallen varvas de allvarliga samtalen om människorättsbrott i Iran med framträdanden av kända artister. Blandningen av musik och budskap skapar en atmosfär som är upplyftande men samtidigt dyster. Både Soraya och jag gråter flera gånger under kvällen. Okontrollerat och ärligt. Varje melodi och varje ord väcker känslor, och påminner oss om kampen för frihet och om det pågående förtrycket i Iran.                                                                                                                                                              

En kväll när det är tyst i lägenheten och ett mjukt ljus från gatan sipprar in genom fönstret, kryper jag upp i sängen med datorn i knät. Jag omsluter mig med det mjuka täcket och öppnar en webbsida.

När jag söker efter det senaste om Iran dyker det upp en annan nyhet än om protesterna. Artikeln handlar om en död man på ett flyg från Teheran som hittats vid en rutinkontroll i Frankfurt. Kroppen har hittats i planets landningsställ, det vill säga där hjulen fälls in. Bredvid den livlösa kroppen låg en syrgasbehållare med tillhörande ansiktsmask. Ingen ytterligare information går att hitta om mannen. Jag tänker att orsaken till mannens desperata handling troligen är svårigheten att lämna Iran. Om det gick att fly landet hade många gjort det, men det kan de inte. De iranska myndigheterna beviljar inte utresetillstånd till personer som kan sprida information som ger regimen dålig publicitet. Människor hålls därför som fångar i landet. Värst är det för kvinnorna som även behöver sina mäns eller pappors tillstånd att resa utomlands. Iranska medborgare behöver också visum för att resa till de flesta länder, vilket nästan är en omöjlighet. Visumprocessen är ofta lång och krånglig och det är få som beviljas. Farliga resvägar och färdsätt har därför blivit standard och lett till många människors död genom åren. Den korta texten om mannen på Lufthansaplanet sjunker snabbt ner på nyhetssidorna och ersätts av nya artiklar. Jag söker i flera dagar utan att hitta någon mer information om händelsen.


Läs mer:

Persepolis: En iransk revolution i svartvitt

Ali Abbasi: ”Kommer revolutionen att lyckas?”

Fler utvalda artiklar