Showens stjärnor står bakom scenen

  • 25 jan 2022
  • 14 min

// Foto: Thron Ullberg

Showens stjärnor står bakom scenen
Joanna Górecka

// Foto: Thron Ullberg

Lyssna på artikeln

När föreställningen börjar tjusas publiken av showen. Men det vi ser från åskådarplats är bara sista steget i ett långt arbete. Vi dök in bakom kulisserna och träffade tre personer som skapar magi, men inte själva syns.

Joakim Fjelldal riktade sin första strålkastare som 16-åring. // Foto: Thron Ullberg

Joakim Fjelldal, ljustekniker

Strålkastarna talar sitttydliga språk. Nu är det konsert. Konsert! Inte något mysigt livestreamat vardagsrumsgig i nedskalad tappning. Inga soffor eller virkade mattor och mjuka glödlampor. Nej, när Helen Sjöholm kliver ut på scen ska varje glödtråd, dimmerkurva och rökbeam upplysa om att det här är på riktigt.

Efter 20 år i branschen och hundratals – eller är det tusentals? – shower, blir ljusteknikern Joakim Fjelldal ändå tagen, en känsla av fulländning infinner sig.

– Musiken är där, Helens röst, lamporna. Allting flödar till perfektion. Håret på armarna ställer sig upp. Det är precis därför jag håller på med det här.

Rummet börjar svidas in i ljus redan på morgonen. Att stå på scen är inte Joakim Fjelldals grej, men kulissernas välkoreograferade preludium, det som pågår innan ridåerna hissas upp, kan han som en dans. Allt är uträknat, varje rörelse måste sitta. Det ska riggas, riktas, monteras. Lamporna väger 100-200 kilo. Tricket är att alltid ligga tre steg före. Men det börjar flera månader i förväg. Ljuset ska planeras, formges, ljusbilder målas.

– Människor anar inte hur mycket arbete det är. Att det handlar om flera hundra timmars jobb innan första repet ens.

Kväll 44 av 45 tog monologen tag i mig.

Joakim Fjelldal arbetar både som ljusdesigner och som ljustekniker. På meritlistan står samarbeten med många älskade artister och föreställningar. Orup, Magnus Uggla, Lena Philipsson, Pink, Iron Maiden, musikalerna Hairspray, Så som i himmelen, Saturday Night Fever. Men också teaterpjäser, operor, dansföreställningar, revyer.

– Som ljustekniker är man lite som femte bandmedlemmen. Det handlar förstås delvis om att personerna på scen ska synas för en stor publik, men minst lika mycket om att förstärka känslorna i musiken. Det är ett sätt att visualisera, bära fram känslan.

Favoritlampan är Mac Aura. En liten kompakt ledlampa som ger en ”tvätteffekt”, alltså får ett heltäckande ljus att ligga mjukt över scenen, och som i formen liknar ett duschmunstycke. Sin första strålkastare riggade Joakim som 16-åring. Han gick estetiskt gymnasium men säger att han är praktiskt lagd. Någon måste fixa ljuset, varför inte han? Två dagar innan studenten hade han fått sitt första jobb och sedan dess har det varit vardag för Joakim att belysa stora scenevenemang i Sverige. Det är lätt att bli blasé medger han. Ändå kan han bli berörd in i märgen. Som när han arbetade med föreställningen Jag är min egen fru med Björn Kjellman och plötsligt, under den näst sista föreställningen, blev paralyserad. Orden i pjäsen drabbade honom tvärt.

– Kväll 44 av 45 tog monologen tag i mig. Jag tappade det helt och tappade bort mig. Jag gick in helt i känslan och kom fem-tio sekunder efter med lampan.

Människan behöver bröd och skådespel, citerar han och refererar till pandemins effekter på kulturen.

– Kulturen är den enda branschen som har haft näringsförbud. Nu med återstarten märker man hur viktigt det är för människor. Men det har prioriterats bort helt i nästan två år. Det är galet egentligen, inte ens i krigstid lägger man ner kulturen.

Kicki Ilander älskar epoker, men ofta får hon leta underställ. // Foto: Thron Ullberg

Kicki Ilander, kostymdesigner

Djävulen sitter i detaljerna. Ibland väljer djävulen att inrätta sig i en grön slips som absolut inte får bli blå. Klaffarna styr med järnhand, konstaterar Kicki Ilander och inviger i tv-lingot: inom film är klaffar detaljer från tidigare tagningar som måste stämma vid nästa tagning för att kontinuiteten ska sitta. Det som gör att filmen hänger ihop. Blir den gröna slipsen blå från en scen till en annan bryts förtrollningen, poff. (Eller som i Trollkarlen från Oz när Dorothys hår mystiskt växer flera decimeter under en och samma sång.)

Man måste sila mygg utan att svälja kameler.

– Det är ett petimeterpyssel. Det är mycket konstnärligt, men man är också som en arkivarie ibland.

Det hjälper förstås inte att den flerfaldigt Guldbagge-belönade kostymdesignern jämför sig med en arkivarie – hennes resumé är ändå bländande. Kicki Ilander har gjort Arn, Monica Z, Den allvarsamma leken, Borg, En komikers uppväxt. Hon har förvandlat Jonas Karlsson till Gustav III, Max von Sydow till Lassefar och valt matchställ åt Shia LaBeouf inför drabbningen på tennisbanan i Borg.

Hon är lite trött nu, nyss hemkommen från Arjeplog där hon sedan i maj arbetat med serien Händelser vid vatten i regi av Mikael Marcimain, ett arbete som pågick ”från is till is”. De sista scenerna av deckardramat spelas in i Stockholm. Berättelsen utspelar sig på 70- och 90-talet, något hon går igång på lite extra.

– Jag älskar epoker. Man kan gå direkt på visionen, för ingen bryr sig om jeansen kommer från Gul & Blå eller Algots, bara de är rätt. Det är svårare med nutid, det finns mycket koder att ta hänsyn till och skådespelarna brukar vara petigare, osäkra på vad som passar dem eller deras roll.

Plötsligt satt jag där och åt tårta med Kay.

Trots nästan 60 filmer och 35 år i branschen verkar Kicki Ilander fortfarande nästan förvånad över att det blev en karriär i filmvärlden. Hon föreställde sig ett liv som konstnär, har alltid hållit på med pyssel säger hon. Lera, glas, måleri. Filmvärlden halkade hon in i liksom från sidan, som ung student på Konstfack. Första uppdraget var som scenografiassistent för Kay Pollaks Älska mej 1986, arbetsintervjun ägde rum på hans födelsedag.

– Plötsligt satt jag där och åt tårta med Kay. Kicki från Kumla, som aldrig jobbat med film. Jag sa nästan inget och tänkte att nu är det kört. Men sedan fick jag jobbet.

Debuten som filmkostymör kom något år senare, med Bille Augusts Oscarsbelönade Pelle Erövraren (1987) – och sedan tuggade det på.

Och att det fortsätter att tugga på är påtagligt, inte minst för Kickis garage. Bilen får snällt stå utanför medan garaget erövrats av kostymlådor markerade med färgglada lappar från golv till tak. Där finns avtagbara kroppsdelar, lösmagar och ­tennisstrumpor, liksom fleecetröjor och långkalsonger. Förutom att designa fantasifulla kreationer befinner sig Kicki nämligen i en evig drabbning med människans akilleshäl: kroppstemperaturen.

– Till stor del består mitt jobb av att hantera att människor fryser och svettas. Många tror att kostymjobb är att stryka bort lite damm, addera små spetsar eller halsband, inte att släpa runt på värmedynor och galoscher. Men kostymdesignerns liv består också av att hålla budget, undvika övertider och tvätta smutsiga strumpor. Och det är världens roligaste jobb.

Malin Eriksson peppar, tröstar, lyssnar. // Foto: Thron Ullberg

Malin Eriksson, barnansvarig

Tre barnlag. Sju på scen. 18 barn. Fem barnansvariga. Tio ­månaders repetitioner. Sju sånger. Nio kostym­byten. 66 föreställningar – hittills.

Barnansvariga Malin Eriksson räknar. Tar sig för pannan, säger ordet ”maraton” ett par gånger. Vid ett tillfälle ska det ske ett kostymbyte på 40 sekunder. Barnskådespelarna ska kvickt svida om från vita klänningar och festskrud till rutiga skjortor och lederhosen.

Många är förtrogna med handlingen i Rodgers och Hammersteins musikalklassiker som tar plats på Kulturhuset Stadsteaterns Stora scen: Upproriska nunnenovisen Maria blir guvernant i en familj med sju barn där kaptenpappan är sträng och sluten och musiken förbjuden. Maria bevekar förstås alla med kärlek och sopransång. Pang – vi har The Sound of Music.

Hon grät och ville gå tillbaka.

Bakom scen är det minst lika rafflande. Det är nunnor och barn överallt, vattenflaskor som flyger förbi och unga skådespelare som dansar av sig. Maria von Trapp må basa över barnen på scen men i kulisserna är det Malin som dirigerar den unga truppen (utan sopransång – Malin hävdar bestämt att hon inte kan sjunga). Som barnansvarig är hon, förutom att vara de yngsta skådespelarnas trygghet och stöd, en viktig länk mellan produktionen och barnen som axlar rollerna som von Trapp-skaran.

– Det är många skrattanfall. Jag fixar myggor, hämtar och lämnar, ser till att barnen är varma och att de har värmt upp rösterna. Jag peppar, tröstar, lyssnar. Hur jag mår är irrelevant, det måste jag släppa. De jag jobbar med är skådespelare, men mitt jobb är att aldrig glömma att de också är barn.

Hon ger exempel:

– När de kommer till teatern pratar de om vardagliga saker. Äcklig mat i skolan, problem med kompisarna eller syskonen. Och jag måste lyssna och ta dem på allvar. Förra veckan var det en barnskådespelare som stukade sin fot på scen. Hennes bästa kompis satt i publiken. Vi fick breaka scenen. Hon grät och ville gå tillbaka. Jag är den som är tvungen att förklara att det inte går.

The Sound of Music har varit en speciell produktion att arbeta med, inte minst på grund av pandemin. I tio månader fick barnen repetera, sjunga och dansa i munskydd. En utmanande erfarenhet som sticker ut från tidigare produktioner där Malin arbetat som barnansvarig. Spelman på taket, Stilla liv, Lena Endres The Nether och Lars Noréns sista pjäs Andante.

Malin är född i Sverige och uppvuxen i Dubai. I tonåren flyttade hon tillbaka till Sverige, studerade teatervetenskap och jobbade även ett tag i London. Nu bor hon i Stockholm men det råder ingen tvekan om vad hon ser som sin trygga punkt.

– Jag har varit inslängd i många världar i mitt liv, men jag känner mig otroligt hemma på teatern. Först ville jag själv stå på scen men jag är en jättedålig skådespelare och dessutom tondöv. Min passion är maskineriet bakom, att se hur teaterns magi blir till.

Innan hon var barnansvarig arbetade hon på Dramaten som sufflör och regiassistent. Det viktiga är att befinna sig nära scenen. Och hon ser även framtiden i kulisserna.

– Drömmen är att regissera pjäser. Jag skulle vilja skapa teater, skapa rum där nya historier får berättas. Men jag har ett fantastiskt jobb nu. Jag måste ge mycket kärlek och jag får otroligt mycket kärlek tillbaka.

Fler utvalda artiklar