Hon utmanar de klassiska folkdräkterna och följer ursvenska handarbetsrötter ut i världen.
Konstnären Mariana Silva Varela bär på flera kulturer och låter dem skapa nya uttryck. Hon har dessutom det exotiska och mycket traditionella yrket sidenväverska.

Än så länge ser man bara varp. En av vävstolarna har inte ens det. Men snart kommer bilden förändras. Inom kort väntar utställning på Handarbetets vänner i Stockholm och då ska de tre vävstolarna i ateljén i Hökarängen ha hunnit fyllas av nya alster.

På golvet ligger en träbox med tidigare verk, just hemkommen från avslutade utställningar.

Mitt emellan. Det är inte bara en beskrivning av dagsläget. Det är också en beskrivning av Mariana Silva Varela, textilkonstnär och hantverkare med chilenska rötter. Hon var sex år när hon kom till Sverige.

– Jag har alltid blivit påmind om att jag varken är svensk eller chilensk. Jag växte upp med drömmen om att vi skulle återvända. Med en sådan bakgrund blir man utan kultur. Eller, man blir en tredje kultur. Hela mitt konstnärskap har handlat om att ta sig an olika frågeställningar utifrån den förutsättningen.

Hon stoppar skruvdragarsladden i eluttaget, lägger sig på knä på det nakna ateljégolvet och borrar upp locket till träboxen. Den är skavd efter alla transporter.

Innehållet är en snabbintroduktion till Mariana Silva Varelas textila värld. Lager på lager med skyddspapper emellan ligger vävarna och broderierna samlade. Där finns bland annat två av hennes fiktiva folkdräkter. Genom att mixa gamla mönster-
och formelement med nya material skapar hon klädesplagg som utstrålar lekfullhet och allvar i en märklig blandning.
Hon tar upp en spetsig guldfärgad hatt, prydd av en paljettbroderad fisk.

– Modellen är en kopia av en leksandshatt. Den spetsiga hattformen går igen i en rad folkdräkter. Hos samerna, de turkiska kazakerna, berberna…

Formen är enkel att tillverka, säger hon. Kanske är det därför den blivit så använd. Kanske beror det på dess symboliska innebörd. Hos selknamfolket till exempel, den i dag utrotade urbefolkningen i trakten kring Eldslandet, var konformen symbolen för kosmos.

Till guldhatten hör en rock i ikatmönstrad dubbelväv, en vävteknik som gör tyget liksidigt.

– Jag tänker att den här folkdräkten bärs av ett slags andlig ledare, en budbärare.

Genom att utforska folkdräkten har Mariana Silva Varela gett sig in på ett av den textila traditionens mest minerade ämnen. Folkdräkterna har genom åren varit föremål för allt från vurm till kritik och är i dag mer aktuella än någonsin i rollen som emblematisk outfit för nynationalismens profilnamn.

– Svenskens förhållande till folkdräkten är så intressant. Man pratar om den som ursvensk. Men folkdräkterna är ett hopplock av element och bygger på 1800-talets mode. De användes sällan av vanligt folk. Det var jättedyrt att tillverka en dräkt, man jobbade ett helt liv för att få råd.

Dräkterna var visserligen en del av nationalromantiken. Men de sattes också samman vid en tid då det var fint att visa att man hade influenser utifrån, säger Mariana Silva Varela. Blekingesömmen kommer från Indien. Svartsticket från Mellanöstern.
I lådan på ateljégolvet ligger ytterligare en dräkt bestående av jacka, kjol, bälte och midjeväska. Till dräkten hör en broderad mask att ha för ansiktet.

– När man har mask kan inte så många fråga var man kommer ifrån. Man är enbart en människa.