Vi ska inte påstå att Simone de Beauvoir var stamgäst på Vi-redaktionen under 1940-talet. Men en text skrev hon direkt för Vi. Här är den chica, urbana existentialistens entusiastiska intryck av Sverige i allmänhet och Lappland i synnerhet, sommaren 1947. ”Hon överskattar oss en hel del”, skrev Vi-redaktionen nyktert i ingressen.

Jag har alltid tyckt att det underbara med resor är, att det abstrakta landområde man sett utritat på kartor, den abstrakta historia man läst i böcker, plötsligt får levande drag; den tomma och godtyckliga bilden, den fixerade föreställningen lämnar rum åt förnimmelsens oförutsedda och storslagna nyansrikedom. Visserligen är inte en månads turistresa nog för att lära känna och bedöma ett land, men det är nog för att man ska hinna få några synbilder som är värdefullare än all statistik. Hädanefter är vikingarnas och Karl XII:s, Selma Lagerlöfs och Strindbergs land en levande realitet för mig.

Av alla de minnen jag tar med mig härifrån är kanske det av Vaisaluokta det starkaste. Från Porjus, som ligger tjugofyra timmars järnvägsresa från Stockholm, tar det mer än två dygn att komma dit; det går varken järnväg eller landväg dit, bara en vattenväg längs de av höga fjäll omgivna sjöarna.

Berg och vattenfall bildar en fördämning som avbryter färden – båten stannar, de resande tar sitt bagage på ryggen och besättningskarlarna lastar den anspråkslösa frakten på en tralla, som de skjuter för hand längs en decauvillebana: efter ett par kilometer kommer vi fram till en ny båt. Den anlöper på natten några turiststationer där passagerarna kan ta in.

Mitt under resan stannar den ibland obehindrat på det lugna vattnet: en roddbåt har lagt till för att hämta ett paket, en låda eller en bondgumma, vars stuga man skymtar på den ensliga stranden. När man stiger i land efter femtio timmars resa, frågar man sig oroligt om inte den lugna lilla båten varit camouflage för någon maskin, med vars hjälp man kan utforska tiden: lapplägret reser sig på tusen års, tvåtusen års avstånd.