Simone de Beauvoir om Sverige: Tiden söndrar inte här, den enar

Vi ska inte påstå att Simone de Beauvoir var stamgäst på Vi-redaktionen under 1940-talet. Men en text skrev hon direkt för Vi. Här är den chica, urbana existentialistens entusiastiska intryck av Sverige i allmänhet och Lappland i synnerhet, sommaren 1947. ”Hon överskattar oss en hel del”, skrev Vi-redaktionen nyktert i ingressen.

Jag har alltid tyckt att det underbara med resor är, att det abstrakta landområde man sett utritat på kartor, den abstrakta historia man läst i böcker, plötsligt får levande drag; den tomma och godtyckliga bilden, den fixerade föreställningen lämnar rum åt förnimmelsens oförutsedda och storslagna nyansrikedom. Visserligen är inte en månads turistresa nog för att lära känna och bedöma ett land, men det är nog för att man ska hinna få några synbilder som är värdefullare än all statistik. Hädanefter är vikingarnas och Karl XII:s, Selma Lagerlöfs och Strindbergs land en levande realitet för mig.

Av alla de minnen jag tar med mig härifrån är kanske det av Vaisaluokta det starkaste. Från Porjus, som ligger tjugofyra timmars järnvägsresa från Stockholm, tar det mer än två dygn att komma dit; det går varken järnväg eller landväg dit, bara en vattenväg längs de av höga fjäll omgivna sjöarna.

Berg och vattenfall bildar en fördämning som avbryter färden – båten stannar, de resande tar sitt bagage på ryggen och besättningskarlarna lastar den anspråkslösa frakten på en tralla, som de skjuter för hand längs en decauvillebana: efter ett par kilometer kommer vi fram till en ny båt. Den anlöper på natten några turiststationer där passagerarna kan ta in.

Mitt under resan stannar den ibland obehindrat på det lugna vattnet: en roddbåt har lagt till för att hämta ett paket, en låda eller en bondgumma, vars stuga man skymtar på den ensliga stranden. När man stiger i land efter femtio timmars resa, frågar man sig oroligt om inte den lugna lilla båten varit camouflage för någon maskin, med vars hjälp man kan utforska tiden: lapplägret reser sig på tusen års, tvåtusen års avstånd.

Byggnaderna är torvmausoleer, fisknät i samma färg som vattnet hänger på tork på träställningar, getter betar i det röda eller gyllene gräset; männen, kvinnorna, barnen verkar i sina dräkter i starka men urblekta färger överlevande från en syndaflod, som uppslukat deras värld. Till och med i augusti, i ljuset och solskenet, är skogarnas och fjällens skönhet hård och omänsklig: man föreställer sig vinternätterna som inkarnationer av ångesten.

Dessa kåtor, detta orörliga vatten, dessa jungfruliga skogar, dessa fjälltoppar återkallar i minnet urtidsmänniskans hårda kamp med den omgivande naturen. Jag kände det som om jag sjönk ända ner till botten av det förflutnas sekler, när plötsligt en skugga gled över vattnet: muntert spinnande slog hydroplanet ner på vattenytan och landade nära stranden, och glada men utan all förvåning skyndade lapparna dit, till fots och i båt, och började prata med föraren och utväxla paket.

Plötsligt befann sig den moderna civilisationen med sin industri, sina kemiska produkter, sina maskiner, sina läkemedel på bara en timmes avstånd; ja, den var här, den fanns innanför detta blåskimrande metallskrov.

Detta möte mellan mänsklighetens yttersta åldrar var så mycket mer gripande som det inte ägde rum av en slump; det var just på grund av sin isolering detta avlägsna hörn av jordklotet fick dra nytta av ett instrument, som det i vanliga fall är storstäderna förbehållet att betjäna sig av.

Till platser dit det varken går tåg eller landsväg och som man endast långsamt och med svårighet kan nå vattenvägen är det naturligt att ta sig fram genom luften. Det vackra hydroplanet tillhörde det primitiva lapplägret, och lägret och dess vilda omgivningar tillhörde också den värld där maskinerna tillverkas: motsatsen mellan naturen och civilisationen var upphävd; i maskinen, som besegrat tyngdkraften och avståndet, likaväl som i hyddorna som byggts till skydd mot kölden och natten, manifesterade människan sitt herravälde över naturen.

Denna episod har för mig kommit att stå som symbolen för en av svenskarnas mest beundransvärda egenskaper: jag vet inget annat land, där naturen är så naket och vilt närvarande och ändå så suveränt betvingad, där nutidens glans är så frisk och stark, samtidigt som den bevarar sina gamla skikt.

Under denna himmel, där ofta hemlighetsfulla magnetiska sken strömmar neråt som regn eller stiger uppåt som rök, där det händer att solen lyser vid midnatt och att det är mörkt mitt på dagen, i dessa väldiga skogar nära polarisen, dröjde det länge innan människan började skapa historia: bland de stora vildmarkernas violblå fjäll, björkar och lingonris tror man sig höra Selma Lagerlöfs troll andas; på Stenhammars slott har jag sett svarta och röda bilder, vilda som negerfetischer, vilka bönderna ännu så sent som på sjuttonhundratalet svängde i luften under sina jakter, emedan de tillskrev dem magisk kraft; kristendomen trängde inte hit förrän på elvahundratalet, industrin inte förrän i slutet av artonhundratalet, och ändå råder det i våra dagars Sverige ett socialt jämviktsförhållande och en materiell standard som andra länder kan avundas det: Sveriges fabriker hör till världens bäst utrustade, och det finns ingen stad som har en så modern arkitektur som Stockholm.

Det är inte frågan om kontraster i ordets mera obestämda bemärkelse: det är just därför att utvecklingen varit så sen som fabrikerna och städerna på ett så lyckligt sätt kunnat smälta in i den omgivande naturen; den moderna civilisationen har inte uppstått under de kaotiska förhållanden som följer på nya upptäckter; inte heller har den helt och hållet imponerats från utlandet; den har assimilerats med hänsyn till såväl framtidens behov som det förgångnas anda av ett folk som är framstegsvänligt men ändå stöder sig på långvariga traditioner.

Sålunda har till och med industrin fått en inhemsk anstrykning. Timret som flyter fram över de stora, lugna sjöarna ger ett gripande, poetiskt uttryck åt denna förbindelse mellan jordens mystiska fruktbarhet och den mänskliga verksamhetens starka kraft, där det sakta driver ner från skogarna till sågverken.

På den järnväg som förenar Kiruna med Narvik och som inte har sin motsvarighet i någon parallellöpande landsväg rullar varje morgon och kväll ett slags dressin fram, en bisarr cykel som far med mjölk: rälsen blir en landsväg tvärs över de öde fjällvidderna, och de malmstycken som transporteras med tågen för att bearbetas av människorna för de mest olikartade ändamål har, liksom våra förfäders flintbitar, samma råa friskhet som skogens granar. Gruvarbetarnas bostäder är systrar till bondgårdarna, och i stället för förstädernas asfalt får fabriksarbetarnas barn trampa mossa och lingonris. Städerna är inte inneslutna i svartnande tegelmurar och lock av rök; naturen tränger in i dem; himlen är lika ren, ljuset spelar lika fritt som på de slätter som överlåtits åt träden.

Det är denna lyckliga syntes av natur och civilisation som ger Stockholm dess egenartade charm.

Det är denna lyckliga syntes av natur och civilisation som ger Stockholm dess egenartade charm: vare sig man promenerar omkring i staden eller flyger över den, uppfattar man den som ett landskap: ett landskap av vatten och kullar, vars linjer lyder naturens nycker. Men dessa breda gator, dessa vackra, nybyggda hus bildar en av världens modernaste städer. Arkitekterna har förstånd att utnyttja det vackra läget utan att förflacka det, och man måste beundra deras förmåga att ge sina skapelser en mjukhet och yppighet som tävlar med den orörda naturens prakt.

Det är otvivelaktigt denna naturens ständiga närvaro mitt ibland de skapelser som överträffar den som ger också det materiella livet denna prägel av kvalitet. Under det att i Amerika den konserverade fruktens smak kommer så nära den färska att den verkliga fruktsmaken inte längre återfinns någonstans, bevarar alla föremål här sin ursprungsprägel: kläder, mat­varor, hus, möbler, tyger är inte bara de mänskliga behovens tjänare: liksom inom de gamla hantverket har man respekt för materialets speciella egenskaper och försöker göra dem rättvisa vid bearbetandet; det är snarare denna äkta lyx än överflödet i och för sig som gör intryck i Stockholms affärer, i de hem där jag har varit, i husen, på hotellen.

I de flesta länder är det pittoreska en vansklig relik från det förflutna, och det förflutna utdöms av framåtskridandet: tjusningen med Sverige är bland annat den, att det pittoreska där utgör en integrerande del av vardagslivet, att dess primi­tiva uppenbarelseform inte kommer bort i den moderna civilisationen. Och tvärtom, emedan nu tiden här har samma originalitet, samma djup som de förflutna århundradena, bevarar det förflutna en levande friskhet som man inte
möter någon annanstans.

På Skansen har de gamla apoteken, speceriaffärerna samma poesi och samma verklighet som de gamla gårdar man rekonstruerat ett stycke därifrån; varken de förra eller de senare är museiföremål utan prydnader i en stor park, full av ljus och musik. Och när jag på den gamla Drottningholmsteatern såg en opéra comique av Mozart med dekorationer från den tiden, hade jag ingen känsla av att bevista en retrospektiv föreställning; den var lika tidlös som himlen över våra huvuden.

Det är därför de förtvivlade inskriptioner som politiska fångar under århundradens lopp har ristat in på Gripsholms murar gör ett så gripande intryck; de tycks stå oss lika nära i tiden som de upprorsmän av i dag som inom fängelsets murar lider för sin övertygelse. Det är en och samma värld som sträcker sig mellan seklen: tiden söndrar inte här, den enar.

Öppet mot framtiden utan att förneka sitt förflutna har Sverige kunnat öppna sig mot universum utan att förlora sin egenart. Till detta faktum, som slår en när man läser dess historia, finner man också många gripande illustrationer. Den mest anmärkningsvärda är kanske Stadshuset i Stockholm, där inflytelser från så många håll fått göra sig gällande, och som harmonierar så utomordentligt med Stockholm att det gör intryck av att vara en originalprodukt av dess belägenhet, av dess historia och av dess nuvarande tillvaro.

Det är på det viset Sverige har kunnat bevara sin egenart på alla områden, trots alla lån utifrån. Att föra in naturen i människans arbete, traditionen i framåtskridandet, att smälta samman det universella med det egenartade, det skulle vara en uppgift för en enad värld, en värld, som realiserade sig själv tvärsigenom tiden och avståndet utan att någonsin förneka sig själv: kort sagt, en värld som vore mycket olik vår.

Och det är inte möjligt för något land att sluta sig helt och hållet inom sig själv, utgöra en avskild värld för sig. Så länge fred, lycka, rättvisa, broderskap, inte härskar överallt i världen har de ingen verklig innebörd någonstans: det länder Sverige till heder att det åtminstone ger oss en illusion av dess förverkligande.