Simone och skammen

Bilden är tagen i augusti 1944 och har blivit klassisk. En kvinna med rakat huvud och ett spädbarn i famnen löper gatlopp i den franska staden Chartres. Hon har varit kollaboratör och fått barnet med en tysk soldat. Nu drivs hon mot fängelset – hat, hot och hån haglar över henne. Vem var kvinnan, och vad hände med henne? 50 år efter det att bilden togs åkte Vi till Frankrike för att nysta i mysteriet med ”Den rakade i Chartres”.

Ur Tidningen Vi, september 1994.

– Om det inte hade varit för barnet, så hade de slagit ihjäl henne.

Monique Sicsu var bara nio år när Simone Touseau, med rakat huvud och med sin nyfödda dotter i famnen, löpte gatlopp mellan upphetsade chartresbor. Hämndens stund var kommen. Det var dags att göra upp räkningen med kollaboratörerna. Quislingarna.

Trots att hon var så ung minns Monique Sicsu fortfarande med oerhörd skärpa Simones golgatavandring – de sexhundra stegen mellan prefekturen och fängelset. Hon minns de fyra dagarnas kamp om Chartres nästan minut för minut.

Tisdagen den 15 augusti 1944 var luften över Chartres åsktung och dallrande het. Men åskan bröt aldrig ut. Dånet och mullret som trängde ner i källare och skyddsrum härrörde från bomber och från striderna som pågick i stadens utkanter.

– Den 16 augusti var himlen grå och luften lättare att andas. Och just här såg vi den första amerikanska stridsvagnen. Det var strax efter åtta på morgonen. Vi hade levt som sorkar i flera dygn och var varma, törstiga, hungriga och rädda, när ryktet om amerikanernas ankomst nådde oss. Folk trängde upp ur sina gömslen. Och jublade. Men vi möttes av varningsrop: Tillbaka! Kriget är inte över än.

Tre desperata tyskar med automatvapen hade förskansat sig i ett av katedralens torn.

Vi står på rue Cheval Blanc, mitt i Chartres centrum, bara hundratalet meter från stans berömda katedral. Precis här och just den 16 augusti 1944 fram på eftermiddagen utspelades också det drama som fotografen Robert Capa förevigade i sin världsberömda bild La tondue de Chartres – den rakade i Chartres.

I samband med 50-årsminnet av D-dagen och de allierades landstigning i Normandie har vi sett mängder av Robert Capas bilder. Han var där och han följde de amerikanska truppernas marsch mot Paris. Chartres, som ligger åtta mil sydväst om Paris, befriades på vägen – en vecka tidigare än huvudstaden.

Vi vet inte vad Robert Capa tänkte när han tog bilderna av Simone och hennes baby – Capa omkom i Vietnam 1954 – men för eftervärlden har bilden blivit en genrebild, en dokumentation av ett av hundratusentals liknande öden i andra världskrigets slutskede.

Hur tedde sig ett sådant öde? Vem var La tondue de Chartres? Vad hade hon gjort? Vad hände med henne? Med babyn? Robert Capas bild har fört oss hit till Chartres 50 år senare.

Det var inte svårt att få fram kvinnans identitet.

Roger Joly, motståndsman under kriget, deltog i slutstriderna i hemstaden. Han har just kommit ut med en bok till 50-årsminnet av befrielsen. Den handlar om de fyra dagarna och då handlar den också om Simone Touseau.

Roger Joly är den första vi träffar i vår jakt på La tondue.

Vi tittar i hans bok där Robert Capas bild finns med. Han pekar ut Simone, mannen som går framför henne med ett knyte i handen är hennes pappa.

– Un brave homme – en rejäl karl.

Bakom honom, i höjd med hans nacke skymtar en annan rakad kvinna. Simones mamma. Hon var ett hår av hin – en riktigt dålig människa. Ett omdöme som står sig under vårt fortsatta sökande.

– Vad som hände babyn, vet jag inte. Vill inte veta. Lämna henne ifred. Med henne börjar en ny tid.

Roger Joly vill att det gamla ska vara dött och begravet. Moderns skam ska inte drabba dottern.

I stora drag kan han berätta att Simone hade arbetat som tolk åt tyskarna, att hon hade fått barnet med en tysk och att hon hade angivit fyra grannar – fyra unga män – för att de lyssnat på general de Gaulles radiosändningar från London.

– Det gjorde halva stan, ändå blev de här fyra deporterade till tyska koncentrationsläger. Två av dem återvände aldrig.

Simone dömdes av en domstol i Paris till tio års förvisning från Chartres.

– Hon hade tur, många dödades direkt på platsen. Utan rättegång och dom.

Samtidigt med befrielsen av Chartres och övriga Frankrike började utrensningarna av kollaboratörer. En ohygglig tid, enligt de flesta vittnen vi talat med. Ingen gick riktigt säker och många av de fulaste fiskarna kom undan.

Roger Joly ledde en motståndscell. Vid en aktion tog tyskarna tolv av hans mannar – alla arkebuserades. De hade blivit förrådda av någon. Misstankarna riktades åt olika håll, men förrädaren avslöjades aldrig. Men misstankarna lever kvar. Misstankar och skuldkänslor för de otaliga summariska uppgörelserna med misstänkta är antagligen förklaringen till att de som var med då ogärna talar om den här tiden. När befrielsen kom var inbördeskriget nära. Gamla motsättningar blossade upp och i de uppgörelser som följde miste 10 000 människor livet – många säkert oskyldiga.

Roger Joly är övertygad om Simones skuld och tycker att det var rätt att hon fick sin dom. Men det rättslösa dödandet och den förnedring och skymf som drabbade många kvinnor tar han avstånd ifrån nu. Och han gjorde det då.

Han kände inte Simone. Han träffade henne bara två gånger. När de gick upp i studentmuntan tillsammans sommaren 1942 och så på morgonen den 16 augusti 1944.

– Jag hade varit på uppdrag på natten, när jag fick order att gå till prefekturen för att vakta kollaboratörerna.

Där fanns familjen Touseau. Roger Joly minns hur pappa Touseau protesterade mot behandlingen och hur någon tystade honom genom att slå honom hårt med en gevärskolv mot bröstet.

I samlingen fanns tre män som anklagades för spioneri. De sköts på fläcken av en upphetsad karl inför de övriga fångarnas ögon.

Roger Joly lämnade prefekturen illa till mods. Klockan tolv blev han svårt sårad i striderna som pågick en och en halv kilometer ut från centrum.

Roger Joly har inget att berätta om Simones sinnestillstånd den här morgonen. Men det är väl knappast någon överdrift att tro att hon kände fasa.

Rakningen skedde på prefekturens gård. Sju kvinnor rakades samtidigt, medan mobben ryckte i järngrindarna och vrålade ut sitt hat och förakt.

Några timmar senare startade Simons vandring mot fängelset.

– Vi bodde alldeles intill prefekturen, berättar Monique Sicsu. Pappa förbjöd alla att lämna huset, men mamma struntade i det och hon tog mig med sig.

– Stämningen var uppskruvad och tät. Okvädingsorden haglade över Simone. Folk hånade henne för att hon bar babyn med sig. Trodde hon att det skulle beveka dem?

– Folk njöt av hennes förnedring. Och det är inte så svårt att förstå. De hade själva levt i förnedring, kanske· knutit näven i fickan, men inte vågat mer inför tyskarnas terror. Andra hade funnit sig till rätta och var rädda för att hämnden också skulle drabba dem.

– Inte ens kvinnorna hade någon misskund med Simone. Hon hade utmanat dem under hela ockupationen. Hon hade inga svårigheter att skaffa kläder – jag minns särskilt hur hon stoltserade med sina vackra skor. Hon var utmanande och arrogant.

Vad kände Simone? Om tre dagar skulle hon fylla 23 år. Hon var ogift mamma, fader var en tysk soldat som skickats till ryska fronten och försvunnit där. Då var hon gravid och sökte kontakt med hans föräldrar i Tyskland. De ville inte veta av henne.

På väg mot fängelset passerade hon sitt hem – det ligger bara 50 meter från fängelsemuren.

Trots att flera vi talat med påstår att det var Simones mamma som egentligen angett grannarna, blev mamman inte dömd till något straff. Familjen levde kvar i sitt hus, Simones äldre syster, som var postfröken, tog hand om och uppfostrade hennes dotter. Ingen har något ont att säga om vare sig Simones syster eller hennes far. Ändå isolerades familjen totalt. Ingen talade med dem eller ville ha med dem att göra.

Om Simones dotter vet vi att hon hade en vacker sångröst och att hon emellanåt sjöng i en av Chartres många kyrkor. Hon gifte sig och lämnade Chartres på 60-talet.

Madame Germain Chevallier är 87 år nu och bor på ett servicehem en halv kilometer från sitt gamla hem på rue Dr Fourmestraux, där hon var granne med familjen Touseau. Hon minns familjen, men hon kände dem inte.

– Vi undvek dem.

Madame Chevalliers svåger var en av dem som angavs av Simone.

– Han kom aldrig tillbaka.

Madame X, hon vill varken förekomma med namn eller bild, tillstår först att hon var kusin med Simone, men tar snabbt tillbaka avslöjandet.

– Vi var släkt på väldigt långt håll. Min mamma kände Simones mor och hon hade aldrig ett gott ord att säga om henne.

Och hon brukade säga att det var madame Touseau, och inte Simone, som förådde grannarna. Madame X säger att hennes familj var rädda för Touseaus.

– Mina kusiner, två pojkar som jag växte upp tillsammans med, var med i motståndsrörelsen. De blev båda förrådda. Då var de 20 och 22 år gamla. Den ene blev skjuten och den andre hamnade i Dachau. Han kom tillbaka, men han hade blivit tokig.

Madame X börjar gråta vid minnet. Såren sitter fortfarande djupt.

Mademoiselle Marquiret kände Simone och minns henne väl. Trots att de var nästan jämngamla var Simone hennes elev vid skolan l’Institution Guery.

– Hon såg ganska ordinär ut. Hon var klipsk, men inte särskilt intelligent. Och hon var övertygad nazist.

Också mademoiselle Marquiret vittnar om Simones mamma:

– En fullständigt vidrig människa.

Men Simone var inte dålig hon heller. Det hölls fester till långt in på nätterna i det touseauska huset. Gäster? Tyskar, förstås. Och Simone kom till skolan bakfull och luktade sprit.

– Men det ska jag säga till Simones fördel, hon var ingen vanlig medlöpare. Hon trodde faktiskt på nazismen.

Mademoiselle Marquiret är en stor och frodig kvinna, bullersam och spontan. Hon lämnade Chartres strax före befrielsen. Slog sig ner i en by några mil utanför.

– Där fanns mat och vi slapp bombningarna.

Men det fanns även andra skäl:

– Jag kom från Paris och där var vi mycket fräckare mot tyskarna än chartresborna vågade vara. Därför la jag inte locket på, när jag kom dit. Jag undervisade i historia och jag missade aldrig ett tillfälle att framhålla vårt segerrika förflutna.

Till slut höll det dock på att gå illa för den unga parismamsellen.

– Simone hade ritat ett hakkors på sin skrivbok och skrivit ”Seger åt Hitler”. Jag blev arg och ritade ett Lorrainekors över hakkorset och bytte ut Hitlers namn mot de Gaulle.

Naturligtvis visade Simone ”illdådet” för sina tyska vänner. En vän, en präst, gick emellan och lyckades rädda mademoiselle Marquiret undan straff.

– Det märkliga är att samma ·präst räddade Simones liv.

Simone, som var missnöjd med att läraren kom undan ostraffad, försökte skrämma henne genom att skriva flera hotbrev till henne.

– Och ett av dem hade jag kvar när befrielsen kom och Simone var fängslad. Hade jag lämnat fram mitt brev, hade de arkebuserat henne. Sitt milda straff fick hon för att det saknades bevis mot henne.

Samma präst som räddat mademoiselle Marquiret, bad henne nu att bränna brevet.

– Jag gjorde det – fast motvilligt. Hon fick ju sitt straff till slut ändå.

Ja, Simone fick sitt straff. Hon dog ensam och i misär den 21 februari 1966 – 45 år gammal.

Vi hade fått veta att Simone var död, men hur hennes liv tett sig fram till dess, tycktes ingen vilja berätta. Inte heller var hon slagit sig ner efter kriget.

Av vaktmästaren på den stora kyrkogården i Chartres fick vi veta att varken Simone eller någon annan av familjen Touseau hade sin grav där. Men via folkbokföringen tog han fram uppgifter om Simone. Hon hade levt i Saint-Arnoult-en Yvelines – en liten stad fyra mil från Chartres. Där hade hon också gift sig och fått två barn.

Inte heller på den lilla kyrkogården i Saint-Arnoult stod hennes grav att finna.

Vi vände oss till mairiet. Så fort vi nämnde Simones namn märkte vi att hon fortfarande var ihågkommen, trots att det nästan gått 30 år sedan hennes död. Vi hänvisades till madame Ginette Verger, bokhållare på ett slakteri i stan. Hon hade varit arbetskamrat med Simones man i femton år.

– Han var kontorschef här – en mycket vänlig och fin man. Jag kände framför allt honom.

Madame Verger drar sig för att tala om Simone:

– Hon var mycket intelligent, är egentligen det enda omdöme madame Verger ger om henne.

Simone var illa sedd även i Saint-Arnoult. Alla visste att hon varit kollaboratör. Hon var ensam och föraktad.

Simone bodde i ett stiligt hus vid huvudgatan i stan och arbetade under de tre första åren på det angränsande apoteket. Sedan höll det inte längre. Simone söp, söp ihjäl sig. Söp upp familjens pengar. För att rädda sig och barnen flydde mannen och tog barnen med sig.

Under sina sista år for Simone ofta till Chartres, till sitt föräldrahem. Mamman, som kom från en välbärgad familj, underhöll henne. Men inte ens där fann hon någon ro.

Vi fann Simones grav. Under en tung grå stenhäll ligger hon på en liten kyrkogård utanför Chartres. Ensam, utan familj och släktingar i närheten.

Mor, far och syster överlevde henne, men är nu döda. Huset i Chartres bebos av en dam från Schweiz. Ett vackert hus med en underbar innergård, men den schweiziska damen vill inte posera framför det.

– Då får jag besvär med grannarna.

Chartres vill glömma.

Fotnot: Prefecture kan närmast översättas med länsstyrelse och mairie betyder kommunkontor eller stadshus.