Simons lillebror tog sitt liv

  • 15 feb 2022
  • 5 min

// Foto: Anna Edlund

Simons lillebror tog sitt liv
Lina Norman

// Foto: Anna Edlund

Lyssna på artikeln

Under vinjetten Ögonblicket berättar människor om ett tillfälle i livet då allt stått på spel eller de har förändrats för alltid. Simon Ekstrand berättar om dagen då han förlorade sin lillebror Calle i suicid.

”Jag vaknade av att min fru Sara skrek: ’Jag tror att Calle är död!’. Det var en tidig morgon i mars 2020. Min lillebror Calle som snart skulle fylla 18 år bodde hos oss. Han hade hamnat snett och börjat umgås i kretsar där det förekom narkotika. Han rymde hemifrån och när det blev tal om att placera honom på HVB-hem frågade jag Sara om inte vi kunde ta hand om honom.

Calle började må dåligt när han var 14 år och hade tappat all framtidstro. Han hade mycket ångest men det var ingenting han ville prata om. En gång i veckan skjutsade jag honom till Bup, barn- och ungdomspsykiatrin. Han fick trots allt bra hjälp, det var bara synd att det redan hunnit gå så långt.

Jag gillade att ta hand om Calle. Jag ville att han skulle trivas hos oss och jag tror att han gjorde det. Jag frågade Calle vad han önskade sig på sin 18-årsdag. Han visste inte. Det kändes sorgligt men jag tänkte inte då att han planerade att ta sitt liv. Vi hade många fina stunder under den tid då han bodde här. Hans sista kväll satt vi och kollade på film tillsammans, Calle och jag. I efterhand har jag tänkt på att han satte sig väldigt nära, som om han sökte kontakt. Jag kommer aldrig att få svar på om det var så, men att jag inte såg… När filmen var slut släppte jag ut vår hund och sedan sa jag ’sov gott brorsan, vi ses imorgon’.

Den där marsmorgonen när jag förstod vad som hänt sprang jag med våra två barn till grannarna innan jag rasade ihop på parkeringen. Det var så surrealistiskt. Men jag är tacksam över stödet vi fick. En grannfamilj tog hand om barnen medan en annan granne och hans son gjorde hjärt- och lungräddning på Calle. Hade jag behövt göra det hade jag nog varit helt förstörd i dag.

Att behöva planera Calles begravning och välja kista var surrealistiskt. Men det kändes viktigt göra det på Calles sätt och i slutänden blev det en fin stund. Jag sa till grannarna, som var ett så fantastiskt stöd när Calle dog, att de var välkomna till begravningen. Vi spelade Calles favoritmusik och jag bad Petter, brorsans favoritrappare, om en hälsning som vi också spelade upp i kyrkan.

Jag saknar Calle jättemycket. Det har varit en kamp sedan han dog. Men jag försöker intala mig att vi gjorde vad vi kunde för Calle och jag blir inte längre ledsen av att prata om honom. Jag känner att han är med mig. Jag brukar sitta på en bänk i minneslunden och lyssna på hans favoritlåt Through da storm. Likt mig var Calle intresserad av musik. Han hade alltid hörlurar på sig. Att se Calle leka med våra barn, hur det fick honom att lysa upp… det är nog det jag saknar mest. Men egentligen saknar jag allt – bara att ha honom här. Vissa dagar förstår jag fortfarande inte att han är borta.

Hemma pratar vi mycket om Calle. I början frågade barnen ofta ’Var är Calle?’. Ibland kan man se att vår dotter Julie som är sju år funderar på något. När man frågar vad hon tänker på svarar hon ’Calle’. En dag lekte hon med honom och nästa var han borta. Så många människor runtomkring påverkas… Dagen då Calle skulle ha fyllt 18 år skickade Julie och en grannflicka upp ballonger mot himlen.

Många människor mår dåligt. Det är ett stort problem. Efter Calles död kände jag att jag ville göra något och eftersom jag brinner för att skapa musik skrev jag en låt tillägnad Calle, One man army, som jag producerade tillsammans med en annan kille. Sedan kontaktade jag organisationen Suicide Zero och berättade att jag tänkte donera alla pengar låten genererar till dem. Fast egentligen handlar det inte om pengar utan mer om att få ut budskapet att sånt här händer. Ska man kunna göra något åt problemet så måste det pratas mer om det. Det är heller ingenting att skämmas över, att man mår dåligt.

Att prata om Calle hjälper mig. Jag tror att det är en del i att läka. Jag är väldigt öppen med att jag har en bror som gått bort i suicid. Jag började själv må dåligt när jag var runt 20 år. Jag har lång erfarenhet av samtalsterapi och verktygen jag hade med mig sedan tidigare hjälpte mig när Calle dog. Det känns också viktigt att engagera sig i frågan. Kanske kan det rädda någon annan.”

Fler utvalda artiklar