Ska våldet få sista ordet?

  • 4 jun 2021
  • 19 min

// Foto: Anna Tärnhuvud

Ska våldet få sista ordet?
Axel Kronholm

// Foto: Anna Tärnhuvud

Lyssna på artikeln

Diamant Salihu och Johanna Bäckström Lerneby är båda grävande reportrar som debuterat med hyllade och storsäljande böcker där de försöker gå till botten med det svenska gängvåldet. Vi följde med ut på fältet för att ta reda på hur barndomsvänner kan bli dödsfiender och hur dödsspiralen kan brytas.

Den här texten publicerades ursprungligen i Vi Läser #1 2021.


Gräsmattan har fortfarande märken efter marschallerna som tändes för att minnas den 22-åring som mördades här i augusti 2020. Vi står i en park mitt i Rinkeby, intill orientlivs och mattförsäljare. Barnen på Kvarnbyskolan intill har rast och deras glada stojande ljuder över mordplatsen.

– Mordet skedde mitt framför ögonen på folk som var ute, vid 18-tiden. Våldet har blivit alltmer öppet och ogenerat, man försöker inte dölja det, om man ser en fiende så passar man på, berättar journalisten och författaren Diamant Salihu, som guidar oss runt i det som sedan en tid tillbaka räknas som ett av Sveriges ”särskilt utsatta områden”.

Vi rör oss från mordplats till mordplats som förekommer i hans nya bok om gängkonflikterna här.

– Inne på den här pizzerian satt en 24-årig kille och käkade en pizza när någon plötsligt kom in och sköt ihjäl honom med två skott, ett i huvudet och ett i halsen på nära håll. Det var 2018 och en hämnd för ett annat mord som inträffade här nära.

För mordet på pizzerian skulle senare en pojke, som var 16 år vid mordtillfället, dömas till sluten ungdomsvård i tre år.

Alla de här morden, som ägt rum bara några minuters promenad från varandra, hänger på ett eller annat vis ihop med gängkriminaliteten som Diamant Salihu är här för att försöka skildra. Det rör sig om en av de blodigaste konflikterna i Sverige, mellan ”3MST” (även kallade ”Dödspatrullen ”) och ”Shottaz ”.

– De här killarna som nu är dödsfiender var barndomsvänner en gång i tiden. De växte upp här i området, gick i samma skola, lekte och sov över hos varandra. De gled in i kriminalitet och började begå brott ihop, men sedan skar det sig mellan dem och så startade hela den här mordvågen en sommarkväll 2015, inte långt härifrån.

Konsekvenserna av den osämjan är, i skrivande stund, ett tiotal döda på fem års tid. Den här allt grövre och dödligare gängkriminaliteten seglade under 2020 upp som den största politiska frågan, till och med under pågående coronapandemi. Det är inte första gången som frågan skapat debatt, men den här gången verkar intresset vara större och insatserna högre.

Journalisten Lasse Wierup skriver i sin bok Gangsterparadiset att antalet kriminella konstellationer mer än tredubblats sedan år 2010. I deras konflikter har över 250 mord skett sedan 2013. Hans bok är en av flera i en våg av nya böcker som behandlar gängkriminalitetens utmaningar, såsom Familjen, som vi ska återkomma till, samt Ann Törnkvists Gola, vittna, dö och Fredrik Kärrholms Gangstervåld: Den nya brottsligheten.

Det senaste bidraget till genren är Diamant Salihus kommande bok Tills alla dör, och när vi följer honom hösten 2020 är han inne i slutfasen av sin research. Han tar varje chans han får att prata med folk
i Rinkeby.

– Har det blivit lugnare här sedan den nya polisstationen invigdes i somras? frågar han mannen bakom kassan på ett kafé.

– Jodå, det har blivit mindre av olika grejer, svarar mannen.

– Vad då för grejer? testar Diamant.

– Det vet du. Bra försök.

Under vår rundvandring i Rinkeby möter vi en hel del skepsis och ifrågasättande: folk kommer fram och undrar vad vi håller på med, vilken media vi representerar och vad vårt syfte är. Många är trötta på medierapporteringens fokus på kriminaliteten och upplever att hela området och dess invånare svartmålas.

Diamant Salihu är medveten om att hans bok knappast kommer att förbättra bilden av Rinkeby, men han anser att alternativet är värre: att våldet normaliseras och vi slutar prata om det.

Jag minns rädslan och obehaget.

– Det är inte normalt att tio unga killar mördas inom loppet av några få år! Hade det här hänt någon annanstans i Sverige, i en stad med samma befolkning som Rinkeby, hade vi pratat om det hela tiden, säger Diamant Salihu, som vet vad det innebär att växa upp i ett utsatt område.

Tjärna ängar i Borlänge klassas i dag som ett riskområde av polisen, vilket innebär att det är ett av Sveriges fattigare områden där kriminella påverkar lokalsamhället genom hot, våld eller utpressning. Det var där Diamant Salihu, ursprungligen från Kosovo, växte upp.

– Jag vet hur det är att bo i en stad där unga människor mördas på gatorna. Det handlar om ett fåtal under hela min uppväxt, men det har påverkat mig enormt. Jag minns rädslan och obehaget, hur det kändes att passera den där platsen i centrum där man visste att någon dödats. Tänk då hur det påverkar invånarna här i Rinkeby som har flera sådana mordplatser en kort promenad från sina hem: på restauranger, i ett garage, i en park, nära en kolonilott, och så vidare.

– Med det sagt finns det förstås många goda krafter här, människor som kämpar för förändring och är förebilder, och de har viktiga roller i min berättelse.

Den bok som kanske haft störst inflytande på diskussionen om gängkriminaliteten under året som gått är Johanna Bäckström Lernebys Familjen, i vilken hon granskar en familjs maktställning i Göteborg. I juli, augusti och september var det den bäst sålda fackboken i Sverige.

Den har nominerats till Augustpriset och gett författaren Stora journalistpriset och den tycks ha gått hem inom alla samhällsgrupper. I somras var det den näst mest utlånade boken på Kumla-anstalten, men även kungafamiljen uppskattade boken så mycket att drottning Silvia och kronprinsessan Victoria kallade upp författaren till slottet för att få diskutera den med henne.

– Jag hade aldrig trott att den skulle få ett sådant genomslag. Den här sortens böcker brukar inte sälja i sådana mängder. Det känns otroligt roligt, säger Johanna Bäckström Lerneby när vi träffas i Göteborg.

Det är nu många år sedan hon först fick höra talas om en mytomspunnen familj som sades styra området Angered som sitt eget rike. Ryktena berättade om ett mäktigt familjeöverhuvud som bokstavligen satt på en guldtron och tog emot gåvor från människor som han hjälpte på olika vis.

– Det lät så himla sjukt, och allteftersom den här familjen dök upp i olika sammanhang så blev jag bara mer och mer nyfiken. Många av medlemmarna är ju kriminella, så som kriminalreporter hörde jag talas om dem i förbifarten då och då. Jag tänkte tidigt att här finns en historia att berätta.

Diamant Salihu i samtal med poliserna Thèrése Skoglund Shekarabi och Martin Marmgren. // Foto: Anna Tärnhuvud
Diamant Salihu i samtal med poliserna Thèrése Skoglund Shekarabi och Martin Marmgren. // Foto: Anna Tärnhuvud

Det har länge pratats om ”parallella samhällen ” i debatterna, men få har lyckats konkretisera exakt vad som menas. När Johanna Bäckström Lerneby började gräva i familjens affärer i Angered insåg hon att hon snubblat över ett praktexempel på vad det handlar om: ett samhälle där kriminella upprättat ett eget rättssystem byggt på våld, hot och utpressning, med en utbredd tystnadskultur som följd och en strikt hederskultur och lojalitet till släkten.

– Det var så annorlunda för mig jämfört med det samhälle jag var van vid. Jag ville veta mera: Hur fungerar det? Hur ser hierarkierna ut? Och hur är det att leva där?

Även om Familjen är en mörk berättelse som innehåller mord och våld är det främst i skildringen av parallellsamhällets vardag som problemen framträder allra skarpast.

– Det är egentligen inte någon våldsam eller blodig bok, utan det jag beskriver är ju hur vardagen ser ut, och jag tror att det är därför så många kan relatera till den och haja till. Det är den typen av historier jag alltid själv fastnar för. Jag har också genomgående undvikit att värdera vem som gjort rätt eller fel utan allt beskrivs såsom människorna det handlar om uppfattar saker.

Invånarna har börjat återfå förtroendet för myndigheterna.

Frågan som många läsare av boken ställer sig är hur vi kunnat hamna här, och hur vi kunnat låta det gå så här långt i de utsatta områdena. Varför har inte samhället reagerat tidigare? Johanna Bäckström Lerneby tror att vår välvilja och tolerans är en del av förklaringen.

– Det är ganska populärt att säga att Sverige inte vågat ta tag i problemen, att man haft beröringsskräck. Jag tror inte att det är så enkelt att det är den enda förklaringen. Jag tror mer att det är att vi är så toleranta. Vi vill, i allmänhet, alla väl. Vi respekterar varandra och tror alla om gott. När man då har en familj, som den jag skriver om, som lever i en strikt klankultur så kan man inte föreställa sig att det kan vara så illa, att vi har familjer som fungerar som maffia i Sverige. Det finns en kunskapsklyfta där. Jag tycker förstås att det är bra att vi tror alla om gott tills motsatsen bevisats, det är en styrka, men vi behöver hitta system som folk inte kan lura.

Just när det gäller familjen hon granskat ser det faktiskt ut som att samhället också blivit smartare. Genom en tätare myndighetssamverkan och riktade insatser har man sedan 2017 lyckats försvåra tillvaron för Familjen rejält, vilket Johanna Bäckström Lerneby också skildrar i boken. Bland annat har myndigheterna dragit in närmare 100 000 bidragskronor i månaden för Familjen, som de inte haft rätt till.

– Det är sådant som märks, och som i sin tur gör att invånarna börjat återfå förtroendet för myndigheterna. De kan se att det finns konsekvenser och att Familjen inte står över lagen. Det är ett viktigt steg, säger hon.

I ett mötesrum på Socialtjänsten i Kista, som även har hand om Rinkeby, trycker Diamant Salihu på inspelningsknappen på sin diktafon. I hans försök att förstå de unga gängmedlemmarnas liv är det allt som oftast hit spåren leder: när det handlar om unga kriminella hamnar de förr eller senare på Socialtjänstens bord.

Anna Mattsson, avdelningschef för individ- och familjeomsorgen, har fått Diamants frågor i förväg och kommer direkt med en brasklapp.

 Diamant Salihu pratar med socialtjänstens medarbetare Andrea Castaneda och Anna Mattsson. // Foto: Anna Tärnhuvud
Diamant Salihu pratar med socialtjänstens medarbetare Andrea Castaneda och Anna Mattsson. // Foto: Anna Tärnhuvud

– När vi tittat på dina frågor känns det ibland som att du förväntar dig lätta svar på frågor som är väldigt svåra.
Diamant Salihu försäkrar att han är ödmjuk inför komplexiteten. Tillsammans med sin kollega, utredaren Andrea Castaneda, börjar Anna Mattsson berätta om utmaningarna de står inför.

– Det är inte så annorlunda från andra stadsdelar i stort: det handlar om segregation, fattigdom, alla de här stora välfärdsutmaningarna som till syvende och sist blir Socialtjänstens utmaningar. Sedan ser vi också unga kriminella som vi är oroliga för.

De pratar om alla olika insatser som Socialtjänsten har i sin arsenal. Det kan handla om allt från stöd till familjer till tvångsomhändertagande och placering av ungdomar på olika hem. Utmaningen som de gång på gång återkommer till är vad man kan göra i fallen där ungdomen, eller dennes föräldrar, inte vill ha någon hjälp.

– Man ska inte glömma bort att det finns något som lockar med den kriminella livsstilen, att de får ut något av den. Personer som valt det livet är en väldigt svår målgrupp. Hur ska du behandla någon som inte vill? säger Andrea Castaneda.

Timmen flyger förbi men Diamant Salihu vill inte släppa taget om experterna. Efter att han gått in med »bara en sista fråga« lyckas han få in ett tiotal frågor till, innan de två anställda på Socialtjänsten behöver rusa till nästa möte.

Det här är en av de sista intervjuerna som Diamant Salihu gör i arbetet med Tills alla dör. Trots det är det som att hans kunskapssug bara blir större för varje intervju han gör.

– Jag bara känner ”Vem mer kan jag prata med? ”. Det finns så många intressanta perspektiv och det är lätt att drunkna i jobbet. Jag vill försöka skildra verkligheten så nära som det bara går. Men det viktigaste jag lärt mig i arbetet är hur komplext det är, och att ingen enskild person har hela bilden.

Jag skriver för att de här killarna själva ska läsa min bok.

Just detta tror Diamant Salihu också är förklaringen till att samhället ibland verkar handfallet, eller att insatser inte lyckas.

– Det finns kunskapsluckor, som till stor del bygger på bristande kommunikation mellan de inblandade. Det finns också en misstro, inte minst mellan invånarna och myndigheter som Socialtjänsten, som göds av ryktesspridning på sociala medier och försvårar för insatserna.

Han hoppas att hans bok ska kunna fylla igen en del av dessa kunskapsluckor, och att den ska läsas av personer i gängmiljön.

– Jag skriver för att de här killarna själva ska läsa min bok. Min förhoppning är att de ska få ont i magen, men också lära sig något. Därför vill jag skriva så lättbegripligt jag kan. Jag vill absolut inte glorifiera våldet, tvärtom visar jag hur kall den där världen är och hur lite lojalitet det finns.

För Johanna Bäckström Lerneby har det breda mottagandet av Familjen visat vilken inverkan en enskild bok kan ha på det offentliga samtalet.

– Att det är så många som läst den har gjort att vi fått ett gemensamt språk för att kunna prata om de här frågorna, som vi inte haft förut. Nu vet vi vad vi pratar om när vi diskuterar problemen med kriminella klaner och parallella samhällen, säger hon.

Enligt Johanna Bäckström Lerneby har även reaktionerna från de som bor eller arbetar i Angered varit positiva. Läsare som jobbar inom skola, polis och socialtjänst har berättat för henne hur de själva försökt larma om utvecklingen sedan början av 2000-talet, men inte blivit trodda.

Johanna Bäckström Lerneby
Johanna Bäckström Lerneby. // Foto: Jessica Gow / TT

Samtidigt är Familjen en bok som målar ett väldigt dystert porträtt av en stadsdel som sedan länge kämpar med segregation och dåligt rykte.

– Jag är säker på att min bok befäster fördomar om förorten och de här områdena, men jag känner att jag inte bryr mig om det. Det kan inte hjälpas. Alternativet hade varit att inte skriva om det, och det hade jag inte kunnat gå med på. Det är mycket viktigare att folk får reda på hur det är där, än att undvika att stigmatisera förorten.

Johanna Bäckström Lerneby är också övertygad om att det är genom att konfrontera problemet som man bäst hjälper de som bor i utsatta områden.

– När vi talar om parallella samhällen får vi inte glömma att det är de som bor i dem som far illa. Vi som lever utanför kanske drabbas i längden, men just nu är det invånarna i de här utsatta områdena som lider. Många av dem har flytt från krig, är fattiga, har barn i dåliga skolor, och så vidare. Det är för deras skull vi måste komma till rätta med det här.

I dag har Johanna Bäckström Lerneby lämnat kriminaljournalistiken bakom sig och börjat jobba som nyhetschef på SVT Sport, men hon håller ändå dörren på glänt för en särskild story.

– Om familjens överhuvud skulle höra av sig och säga att han vill vara med i en bok, och att jag får teckna hans livsberättelse, då skulle jag sätta igång i morgon.

Fler utvalda artiklar