Ska vi jämföra Putin med Hitler?

Författaren och historikern Henrik Berggren ser skillnader – men också obehagliga likheter – mellan Hitlers krigsargument 1939 och Putins 2022.

När svenskarna gick till sängs den åsktunga kvällen den 31 augusti 1939 var de en aning förhoppningsfulla. Enligt de sena TT-nyheterna på radion hade den italienske diktatorn Mussolini erbjudit sig att medla i konflikten mellan Tyskland och Polen.

Under sommaren hade Hitler ställt alltmer ultimata krav på att staden Danzig – som var en fristat under beskydd av Nationernas förbund – skulle införlivas med Tyskland. Propagandan hade trappats upp under sommaren och i tyska tidningar beskrevs hur polackerna utövade en brutal terror mot den tyska befolkningen.

Hitler ville inte ha medling, utan krig. Efter att ha fejkat ett polskt överfall mot en tysk radiostation gick den tyska krigsmakten till anfall klockan 04.45 på morgonen den 1 september. Det var för sent för att de svenska morgontidningarna skulle hinna få med nyheten. Många gick till jobbet utan att veta att krig brutit ut. Det blev radion – Sverige var ett av Europas radiotätaste länder – som förmedlade nyheten efter morgonandakten klockan åtta. Under dagen spreds nyheten på arbetsplatser, i mjölkbutiker och på spårvagnar. Två dagar senare förklarade Storbritannien och Frankrike, som lämnat garantier för Polens säkerhet, krig mot Tyskland.

Det är svårare att avvisa Hitlerjämförelserna.

Att det hade brutit ut ett krig i Europa bara 25 år efter första världskriget kändes overkligt och skrämmande. Ändå var de flesta svenskar övertygade om att det neutrala Sverige inte skulle bli indraget. Detta var ännu ett stormaktskrig, även om de flesta ansåg, som Astrid Lindgren uttryckte det i sin dagbok, att ”Hitler ville kriget”.

Dagstidningen Social-Demokraten menade också att kriget inte handlade om Danzig utan om ”ett politiskt system som skapar oupphörlig och outhärdlig oro i världen och icke accepterar de fredliga förhandlingarnas väg vid reglerandet av tvister mellan folken”. Men det fanns även nazister och tyskvänner som hävdade att det bara var rimligt att en stormakt som Tyskland återtog den geopolitiska maktposition som det historiskt var berättigat till.

Det är förstås inte svårt att se likheterna mellan hösten 1939 och vintern 2022:

• En fallen stormakt som vill återta en ledande position i världen.

• En till synes oberäknelig självhärskare som odlar en myt om ”en dolkstöt i ryggen” (i Hitlers fall Versaillesfreden efter första världskriget, för Putin Sovjetunionens sammanbrott).

• En strävan att bryta upp den kollektiva säkerhetsordningen och ersätta den med militär makt.

• Lögnaktiga anklagelser mot ett grannland för brutal repression mot tyska/ryska medborgare (Hitler skulle antagligen ha anklagat polackerna för ”folkmord” om ordet varit uppfunnit).

• Demokratiernas ovilja att gripa till militära motmedel.

Men att okritiskt ge sig hän åt historiska paralleller kan också leda fel. Frankrike och Storbritannien gjorde ett katastrofalt misstag när de angrep Egypten under Suezkrisen 1956 med motiveringen att landets ledare Nasser var en ny Hitler. Ett ännu värre misstag – med enorma historiska konsekvenser – gjorde påskyndarna av det amerikanska angreppet mot Irak 2003 när de hävdade att det skulle bli ett nytt München om inte Saddam Hussein stoppades. Han var förvisso en brutal diktator, men han var inte någon ny Hitler.

Det är förstås svårare att avvisa Hitlerjämförelserna när det gäller Putin, med tanke på de yttre likheterna mellan situationen i dag och 1939. Vi står återigen inför en makthavare ”som inte accepterar de fredliga förhandlingarnas väg vid regleringen av tvister mellan folken”. Men det kan sägas om alla regimer som oprovocerat anfaller andra länder. Om vi ska kunna använda historien på ett konstruktivt sätt måste vi se såväl skillnader som likheter. Historien upprepar sig inte, även om den rimmar ibland.

En bensinmack med kärnvapen.

Den mest uppenbara skillnaden, hur obehagligt det än är att tänka på det, är att dagens Ryssland är en kärnvapenmakt med förmåga att utlösa ett tredje världskrig. Det må vara ”en bensinmack med kärnvapen”, som den amerikanske senatorn John McCain uttryckte det för att understryka den ryska ekonomins svaghet, men vem vill ha en konkursfärdig OKQ8-mack med nukleära stridsspetsar i kvarteret? Det innebär inte att vi bör ge efter för Putins nervkrig men väl att insatserna är större än i kampen mot nazismen.

Om man bortser från kärnvapnen – vilket förvisso är svårt – finns en hel del skillnader som ger anledning till hopp. En viktig faktor är att motståndet mot Putin – för ögonblicket – är starkare än det var mot Hitler 1939. Då fanns det en del av eliten i de demokratiska västländerna som trots överfallet mot Polen var villig att ge honom fria händer österut i förhoppningen att hans expansionsplaner skulle rikta sig mot det kommunistiska Sovjetunionen.

I dag finns det ingen utanför Ryssland som ser något positivt i Putins bisarra drömmar om att återupprätta en blandning av det imperialistiska tsarryssland och det kommunistiska sovjetväldet. Det finns inte några starka kommunistpartier som kan agera femtekolonnare och till och med de nationalistiska dårarna på högerkanten har svårt att jubla över ett nytt ryskt imperium. Den traditionella respekt för tysk kultur som gjorde att många konservativa hade svårt att ta avstånd från Nazityskland motsvaras inte heller av någon entusiasm för rysk kultur, tämligen orättvist med tanke på Tolstoj och Dostojevskij.

Likheterna fördelar sig också mellan det hoppfulla och det nedslående. Likt polackerna kämpar ukrainarna med otroligt hjältemod mot övermakten (att det polska kavalleriet stormade stridsvagnar är dock en myt). Idag, liksom hösten 1939, sätter också många sitt hopp till att folket och/eller delar av eliten i de aggressiva länderna ska göra uppror och avsätta sin despotiske krigsherre.

Det förekom spekulationer om intriger mot Hitler och folkligt missnöje i Tyskland på grund av dåliga ekonomiska förhållanden. Om dessa förhoppningar kommer att infrias denna gång återstår att se, men att bygga sin strategi på dem är sannolikt mycket oklokt.

Den nationella kampviljan är inte betydelselös.

När det gäller Sveriges situation finns också uppenbara paralleller. Sverige hade rustat ner efter första världskriget och hade inte mycket att sätta emot vid ett tyskt anfall. Samtidigt bör man komma ihåg att den militära nedrustningen hade frigjort resurser för välfärdsbygget. ”Sveriges arbetare hade fått ett fosterland värt att försvara”, som socialdemokraten Rickard Lindström uttryckte det.

Sverige borde absolut ha köpt flygplan och stridsvagnar på 1930-talet, men den nationella kampviljan är inte betydelselös. Frankrike var världens starkaste militära landmakt på papperet men var också delat av hårda klassmotsättningar och föll samman på sex veckor sommaren 1940.

Den i mina ögon mest förhoppningsfulla likheten är dock självhärskarnas oförmåga att förstå sig på det motstånd de möter. Likt Hitler föraktar Putin medborgarna i de demokratiska länderna. Han anser att de är bekväma, veka och ovilliga att göra uppoffringar för nationen (det vill säga Putin och hans korrumperade hejdukar). Han har förstås inte helt fel. Det vackra med demokratin är just att den ger medborgarna friheten att ordna sina liv efter eget behag – och att föra anfallskrig ligger lågt på listan av personliga preferenser. Men det innebär också att medborgarna i demokratier har något att försvara.

Men det var förstås inte bara demokratin som besegrade Nazityskland. Hur paradoxalt det än kan låta förstår sig expansiva nationalister sällan på nationalismens – eller fosterlandskärlekens – kraft.

Hitler underskattade de förtryckta sovjetmedborgarnas vilja att försvara sina hem. Och Putin, som ironiskt nog bygger sin krigspropaganda på Röda arméns kamp mot nazismen, tycks ännu inte ha förstått att han fått en ansenlig del av Ukrainas 44 miljoner invånare till dödsfiender. Som Napoleons utrikesminister Talleyrand uttryckte det: Man kan göra allt med bajonetter utom att sitta på dem.

Fotnot: I en trilogi om Sverige under andra världskriget – under samlingsnamnet Landet utanför – har Henrik Berggren utkommit med två böcker, om åren 1939–1940 och 1940–1942. Den tredje delen ska avhandla krigets slut.