”Skriv vad du vill Stina, men svär inte så förbannat”

I kåsörens arbetsliv finns inte mycket att klaga på. Med en dator, ett visst mått av begåvning (man bör i alla händelser kunna stava) och viktigast av allt, en skarp men vänlig läsekrets, kommer man långt.

Nu väntar du väl på ett men efter denna klämkäcka start? Här kommer det!

Men … en yrkesskada som kan drabba en kåsör efter sisådär hundra navelskådande texter är en nästintill patologisk trötthet på sig själv. Allt är skrivet, allt berättat. Skostorlek: 37. Ögonfärg: Blå. Hund: Död. Udda vana: Sover gärna i kalldrag. Konsekvens av udda vana: Sover ensam. Specialintresse: Roliga namn som exempelvis Gjord Petersson Rumpa.
Du ser. Det lyfter inte.

Att skriva för Sveriges smartaste läsekrets är inte bara roligt utan också – för att använda ett lika populärt som larvigt ord – utmanande. Numera säger vi ju utmaning när vi menar att något är rejält svårt. (Även det har jag ägnat ett helt, och säkert gnälligt, kåseri åt … man tar sig för pannan.) Utbränd är inte det ord jag söker. Snarare vidbränd. Ändå älskar jag mitt arbete.

En annan yrkessvårighet är att en kåsör sällan har någon att tala med. Du är så att säga ensam från idé till utförande. Tänk dig ett samtal mellan kåsör och ansvarig redaktör, oftast överhopad med jobb, där en idélös skribent söker mod och inspiration inför nästa text:
– Jag funderar på skoskav, vandrade i helgen …
– … Ja, jo, det drabbar ju många men lite apart ändå. Någon annan vinkel?
– Hur det är att växa upp som mellanbarn då? Ett rent helvete, kan jag berätta. Ett rent helvete.
– Också intressant, men är det inte dags för ett kåseri om något lite mer aktuellt? Något som bränner till? Det var ju ett tag sedan nu.
– Som?
– De ökande klyftorna i samhället, det känsliga läget i Irak, gängvåldet?
– Soppatorsk! Första gången, vilken jävla chock! Jag hade glömt dunken, fick köpa ny, bära tillbaka …
– Stina, jag ser inte riktigt kopplingen?
– Oljan, redaktör´n, kampen om det svarta guldet. Min penna, mitt vapen mot orättvisor!
– Nja, något mindre personligt tänkte jag nog.
– Men en text om att sörja en hund då? Jag lyfter min privata sorg till något universellt.
– Har du inte skrivit en sådan redan? Eller till och med ganska många?
– Ämnet blir aldrig uttömt. Aldrig! Fråga vilken husdjursägare som helst. Ett marsvin kan vara din bästa vän, en undulat din enda samtalspartner. En vandrande pinne, din enda …
– Jo, jo.

Det blir tyst. Inte ett ljud från redaktören.
– Hallå! Sover du?
– Jag blundade för att till fullo kunna koncentrera mig på …
– Du sov!
– … den enorma intellektuella höjd …
– Vad är du för en jävla redaktör? Hur en usel chef förstörde mina chanser till Pulitzerpriset, juvelen bland journalistpriser, det ska jag fan skriva om!

– Whatever, Stina, skriv vad du vill men svär inte så förbannat. Våra läsare gillar inte när du svär, det har du väl lärt dig vid det här laget?