Skulle jag gå i säng med krokodilen?

Agneta Pleijel drabbas av en jätteorgasm, eller ett ögonblick av fullkomlig och munter klarsyn. När Vi:s litteraturbåt fyllde 20 år bad vi några av Sveriges främsta författare att skriva en novell som utspelar sig till sjöss.

Den här novellen publicerades ursprungligen i tidningen Vi 2018.

På en båt finns det ingen flyktväg. Jag borde ha vetat det. Jag är inte en person som tar onödiga risker. Dock får det till mitt försvar sägas att det rörde sig om en stor båt och att det utlovades en hytt med utsikt. Mot vad? Mot universum. Mot alla frågor man inte fått svar på. Enda haken var att hytten var delad och att jag inte tilläts välja hyttkamrat.

Kan inte vara något problem, menade arrangörerna.

Ni är båda artister. Ni sover bekvämt, stjärnkikare finns installerad, ni vaknar utvilade och ni njuter av utsikten över havet, vintergatorna och kosmos. Hyttkamraten är vald efter er egen smak. Filosofiskt, erotiskt och gastronomiskt. Tro oss, upprepade arrangörerna, vi har beprövad erfarenhet. Alla har sina hemliga drömmar. De flesta vill slippa materiens tyngd och alla andra bekymmer. Och allt är gratis och allt står till ert förfogande.

Det enda som krävs är att ni med er hyttkamrat övar in ett nummer och gör ett eller annat framträdande inför publik. Vem var jag att tacka nej till ett så hyggligt erbjudande?

Båten var verkligen gigantisk. Den låg utbredd som en sjöstjärna som parat sig med en igelkott vid den mörka kajen. Medan jag forslades ombord i något som påminde om en gul helikopter hoppades jag att få lämna den trista mekaniska världsbilden i vilken jag – om också motvilligt – hade uppfostrats.

Hytten doftade svagt av läder och rosor. Jag såg en kojplats vid ena väggen och en till vid den andra. Hyttkamraten sov redan djupt under en lampett som kastade ett förföriskt rosa ljus över täcket. Man eller kvinna? Det gick inte att avgöra. Min medresenär höll sig helt dold under sitt täcke. Jag släckte lampetten och somnade nästan omedelbart.

Jag vaknade av skvalpet då min reskamrat hällde upp en kopp te åt sig vid bordet mellan oss. Någon belysning behövdes inte; medresenären var självlysande. Det rörde sig om en krokodil. Av maskulint kön, slöt jag mig till av den mullrande stämman. Klappret som de utdragna käkarna åstadkom och skallret från de vassa tänderna gjorde det visserligen lite svårt att uppfatta orden, men till slut insåg jag att jag av allt att döma erbjöds en kopp te. Jag satte mig upp i kojen och nickade.

Jag visste inte, och vet fortfarande inte, hur man avgör krokodilers kön.

Men det är mest ett problem nu när jag ska skriva ner det här. Guds kön överskrider vår fattningsförmåga och ändå anses Gud helt slentrianmässigt vara ett maskulinum. Kanske är det också av ren slentrian som jag fortsättningsvis väljer att kalla medresenären för han. Hur det i själva verket förhöll sig vet jag inte, men jag måste ju benämna krokodilen med hjälp av ett pronomen.

Han rörde sig en smula mödosamt, den oformliga bakkroppen var i vägen när han kom på fötter och hämtade en tekopp åt mig ur hyttskåpet. Händerna var däremot flinka och välformade, noterade jag, under det att han hällde vatten i min kopp ur vattenvärmaren och sköt fatet med tepåsar åt mitt håll. Som alla förstår kom jag, som är litterärt lagd, genast att tänka på berättelsen av Willy Kyrklund som handlar om mötet med Gud i gestalt av en krokodil.

Och det är väl närmast löjeväckande att jag här uppehåller mig vid frågan om krokodilens kön och vid vilket pronomen jag ska välja och inte vid häpnaden över vem jag delade hytt med. Medresenären som hade valts av arrangörerna efter min smak. Filosofiskt, erotiskt och gastronomiskt, som de försäkrat mig i sina vänliga telefonsamtal.

Men som jag minns det var jag inte nämnvärt häpen.

Jag njöt av det gröna skimret som utgick från hans krokodilskinn som lyste upp hyttens väggar. Och av utsikten från hyttfönstret, som var en stjärnkikare: jag såg ut och vi svävade bland galaxer. Vintergatorna dansade utanför båten. Jag var kvitt den tyngande känslan av materia. Krokodilens ögon var en sorts milda och moderliga strålkastare, lätt fuktiga. När han svalde sitt te lät det som klunket från en skogskälla över en berghäll, fast en smula dovare.

Gud är det vi inte kan veta. Det är genom att påstå detta som jag länge har försökt döva min rastlösa längtan efter att få veta vad som är livets innersta mening. Det finns en otäck gräns för vår kunskap, har jag sagt mig. Det finns alltid något som vi aldrig får reda på. Jag har – kanske lite bekvämt – kallat detta som vi inte vet för Gud.

Men om krokodilen var Gud så var jag under vår testund fullkomligt tillfreds med den saken. Om det förhöll sig på annat sätt skulle jag nog komma underfund med det och vara helt nöjd ändå. Detta ingick i det filosofiska: att vara nöjd med att inte närmare kunna definiera krokodilen.

Teet får stå för det gastronomiska. Jag valde en påse Lapsang souchong och det smakade precis som det, fast ovanligt gott. Allt var tydligt: tekopparna, de svagt upplysta väggarna i hytten och den snurrande utsikten genom stjärnkikaren plus närvaron av hyttkamraten. Jag bekymrade mig visserligen för numret som arrangörerna menat att vi måste öva in och framföra inför publik under båtresan.

Kanske en tango, men skulle inte hans underkropp visa sig vara i vägen? Det var inget jag kunde lösa på egen hand, jag måste givetvis höra efter vad han hade att föreslå.

Och det erotiska? Skulle jag gå i säng med krokodilen?

När jag tänkte denna tanke bullrade ett skratt fram ur hyttkamratens bröst. Det lät ungefär som när sopbilen står nere på gatan och slamrar, eller för att uttrycka det lite vackrare, som ett ras av stora stenar utför en brant klipphäll. En lavin. Mäktigt, med andra ord.

Jag insåg att båten verkligen hade fört mig ut ur den mekaniska världsbild där ett bord ses som ett bord, när det i själva verket består av snurrande partiklar. Vi befann oss i kvantteorin där en punkt på samma gång är en vågrörelse. Och där en partikel kan befinna sig på två ställen samtidigt. Det är bevisat genom experiment att elektroner har motstridiga men simultana beteenden. Av det kan man sluta sig till att det finns många parallella universa.

Och därigenom att inget är vad det ser ut att vara. Jag kan inte sannfärdigt säga att jag tänkte så klart vid tebordet framför krokodilen. Men efteråt kan jag säga att det var vad jag upplevde: en närvaro av samband, vibrationer, svängningar, förflyttningar och outtömliga möjligheter. Jag insåg också att krokodilen mitt emot mig tog del av mina tankar.

Sammantaget skapade allt detta en svindlande frihetskänsla, man kunde utan vidare kalla det för en jätteorgasm. Eller för ett ögonblick av fullkomlig och munter klarsyn. Och det kallar jag, då som nu, för kärlek. Man har inte många sådana ögonblick i livet men genom att berätta om krokodilen har jag försökt ge ord åt ett sådant ögonblick.

På en båt finns det som bekant ingen flyktväg. Man bankade på hyttdörren, och jag måste sno mig för att läsa något inför alla resenärerna med Vi:s litteraturbåt, som dessutom firar 20-årsjubileum. Jag var lite yr i bollen och kunde bara hoppas att publiken skulle vara mig bevågen. Varken krokodilen i min berättelse eller Gud har ett kön. Tänk att det ska vara så svårt att fatta så enkla sanningar.