Våren 2020 har våra liv kantats av små och stora missräkningar när allt roligt ställts in på grund av corona. Men får man verkligen ge uttryck för triviala besvikelser mitt i en dödlig pandemi?

Regnet piskar mot panoramafönstren på Fotografiska i Stockholm. Per Broman, som grundade Fotografiska tillsammans med sin bror Jan Broman, blickar ut över Saltsjöns vatten. Det är början av maj, och vi sitter i det som brukar vara konsthallens livliga restaurang, ett besöksmål i sin egen rätt. I dag är vi ensamma här, det är knappt att det går att hitta mjölk till kaffet i de rostfria restaurangkylarna.

– Titta där, säger Per Broman och pekar mot Gröna Lund. Helt stängt. Jag brukar höra av mig till de andra kulturaktörerna här, till grannarna, och försöka peppa dem, säga ”Kom igen, vi klarar oss igenom det här!”.

”Det här” är såklart coronakrisen. Den som ingen såg komma, den som började med försiktiga men alarmerande rapporter om ett konstigt influensavirus i den för de flesta svenskar helt okända kinesiska elvamiljonersstaden Wuhan. Känslan var ”Det som händer i Wuhan, stannar i Wuhan.” Men det stannade som bekant inte i Wuhan och plötsligt var en hel värld lamslagen och livrädd för att drabbas av den dödliga sjukdomen som fått namnet covid-19. Per Broman tvingades stänga Fotografiska i början av april. Då hade antalet besökare gått ner med 98 procent och det var ekonomiskt ohållbart att hålla öppet. All personal, 105 medarbetare, varslades.

Gröna Lunds vanligtvis blinkande och snurrande karuseller och åkattraktioner står stilla. I gråvädret ser det ut som ett skrotupplag i en Jan Lööfillustration, bara aningen mindre rostigt. En nedstängd nöjespark, ett perfekt monument över alla roligheter som inte äger rum våren 2020.