Små besvikelser i stor katastrof – är det okej att sörja en inställd festival?

Våren 2020 har våra liv kantats av små och stora missräkningar när allt roligt ställts in på grund av corona. Men får man verkligen ge uttryck för triviala besvikelser mitt i en dödlig pandemi?

Regnet piskar mot panoramafönstren på Fotografiska i Stockholm. Per Broman, som grundade Fotografiska tillsammans med sin bror Jan Broman, blickar ut över Saltsjöns vatten. Det är början av maj, och vi sitter i det som brukar vara konsthallens livliga restaurang, ett besöksmål i sin egen rätt. I dag är vi ensamma här, det är knappt att det går att hitta mjölk till kaffet i de rostfria restaurangkylarna.

– Titta där, säger Per Broman och pekar mot Gröna Lund. Helt stängt. Jag brukar höra av mig till de andra kulturaktörerna här, till grannarna, och försöka peppa dem, säga ”Kom igen, vi klarar oss igenom det här!”.

”Det här” är såklart coronakrisen. Den som ingen såg komma, den som började med försiktiga men alarmerande rapporter om ett konstigt influensavirus i den för de flesta svenskar helt okända kinesiska elvamiljonersstaden Wuhan. Känslan var ”Det som händer i Wuhan, stannar i Wuhan.” Men det stannade som bekant inte i Wuhan och plötsligt var en hel värld lamslagen och livrädd för att drabbas av den dödliga sjukdomen som fått namnet covid-19. Per Broman tvingades stänga Fotografiska i början av april. Då hade antalet besökare gått ner med 98 procent och det var ekonomiskt ohållbart att hålla öppet. All personal, 105 medarbetare, varslades.

Gröna Lunds vanligtvis blinkande och snurrande karuseller och åkattraktioner står stilla. I gråvädret ser det ut som ett skrotupplag i en Jan Lööfillustration, bara aningen mindre rostigt. En nedstängd nöjespark, ett perfekt monument över alla roligheter som inte äger rum våren 2020.

Den roligaste helgen på året – och så rök den.

Ett halvår tidigare var Per Broman och hans bror i New York och invigde Fotografiskas 4 000 kvadratmeter stora, nya konsthall på Park Avenue.

– En dröm som gick i uppfyllelse.

Per Broman berättar, inte utan ett visst darr på rösten, att Fotografiska varit en väldigt stor del av hans liv de senaste tio-tolv åren. Dygnet runt har han tänkt på museet, som nästan blivit en förlängning av honom själv. I slutet av maj 2020 skulle de fira tioårsjubileum. Nu, när vi ses i början av maj, är han i stället chef för tre igenbommade och tomma hus ­– i Stockholm, New York och Tallinn.

– När min bror och jag startade Fotografiska var visionen att vi skulle grunda en verksamhet som ska leva i minst 100 år. Då kan vi inte låta det här stoppa oss. Vi ska öppna igen, vi ska ta oss igenom det här. Jag är inte mycket för självömkan egentligen,
men … ja, jag är besviken. Besviken över hur det blivit. Dagen då vi tvingades stänga och varsla alla medarbetare var en av de tyngsta jag varit med om, säger Per Broman.

Han har också ofta känt ilska under våren. Inte riktad mot någon person, utan allmänt.

– Jag blir arg eftersom vi, Fotografiska, var så jäkla bra under hösten. Vi öppnade i New York och hade otroligt mycket bra grejer på gång. Vi gjorde allting rätt, och så kommer den här förbannade pandemin och det är som att någon dyker upp med ett baseballträ och bara drämmer till en över knävecken.

Aftonbladet, 2020-04-10:
Blodet brukar stänka och souvenirförsäljarna gör storvinster. Men i år sätter coronaviruset stopp för den smärtsamma traditionen att iscensätta Jesu korsfästelse på långfredagen i det i huvudsak katolska Filippinerna. 54-årige Ruben Enaje hade hoppats på att bli korsfäst för 34:e året i rad, eftersom han anser att han på så sätt sonar sina synder. ”Jag är besviken”, säger Enaje, som ändå tänker bära ett träkors genom byn.

”Det är friheten, stupid.”

Ungefär så svarar Selin Öz Hult när jag frågar vad det är hon gillar med Sweden Rock Festival. Selin är en 45-årig fotbollsmamma, hustru och hårdrocks-fan som bor i Älmhult och gör karriär inom Ikeas fastighetsbolag. Rockfestivalen är Sölvesborgs enda riktiga claim to fame – förutom Jimmie Åkesson – och Selin Öz Hult har varit där sex år i rad. Hon såg fram emot sin sjunde festival i sommar, där Guns n’ Roses skulle vara huvudakt. Men det blir ingen Sweden Rock i år. Det blir ingenting.

– Nej, det är tomt i kalendern de dagarna . Jag hade tagit semester men drog tillbaka den, så jag jobbar väl på. Jag har en workshop på fredagen ser jag, men i övrigt ingenting den helgen, säger hon.

Hon har älskat rock sedan ungdomen på 80-talet. Hade ständigt Scorpions, Bon Jovi, Alice Cooper och Whitesnake i walkman-hörlurarna. Men hon kom aldrig iväg på några rockfestivaler, inte förrän i vuxen ålder. Som 39-åring blev hon övertalad av en kompis att hänga med till Sweden Rock för att se just Alice Cooper spela.

– Jag trodde inte att det där med festivaler var min grej. Att bo i tält, gå på bajamajor och sånt. Men eftersom det var Alice Cooper hängde jag med. Och Sweden Rock var fantastiskt! Att bo så nära andra människor, umgås med andra rockers, träffa nya kompisar på campingen och festa med dem, all härlig mat, musiken … Stämningen på Sweden Rock är helt otrolig. Jag blev frälst. För mig är det enda helgen på året när jag känner mig helt fri.

Där, på gräsmattorna i Sölvesborg, kan hon lägga sig på en filt, ta en drink, snacka med kompisarna och planera vilka spelningar de ska se under kvällen. Där är hon inte mamma, hustru eller kollega i första rummet, hon är bara sig själv. Och i år är det inställt. I stället för Sweden Rock alltså: workshop på jobbet. Beskedet att festivalen ställs in kom i början av maj.

– Hela våren var det ju grejer som ställdes in, men jag hade ändå gått och hoppats på Sweden Rock. Sedan, när beskedet väl kom, då blev det bara tomt. Jag kände mig inte ens ledsen, utan bara tom. Det här är den roligaste helgen på hela året – och så rök den. Klart jag blev besviken, jättebesviken. Jag förstår hela situationen med covid-19, människor dör och det är inget snack om att det är det värsta, och med förnuftet fattar jag ju att det enda rimliga är att ställa in Sweden Rock, men ändå blev det så tomt. Besvikelsen kring det är isolerad, den är något annat än sorgen över människor som dör.

Svenska Dagbladet 2020-04-08:
Mauro Ferrari, ordförande för EU:s forskningsråd, ERC, avgår omedelbart i protest mot hur medlemsländerna och unionen har hanterat coronakrisen.
”Jag har blivit extremt besviken över EU:s svar på covid-19”, skriver italiensk-amerikanske Mauro Ferrari i ett avskedsbrev publicerat i tidningen Financial Times.

Vi måste fortsätta hoppas, vilja och våga saker.

Sällan har våra kalendrar varit så sysslolösa som 2020. Semesterresor, festivaler, fester, bröllop, studentmottagningar: allt har ställts in. Visst, ett och annat barnkalas har hållits utomhus i snålblåst i någon lekpark, och någon digital bokreleasefest har man väl kunnat se på Facebook, men inte är det samma sak. Våra världar har krympt. Det är tomt i Dramatens stora salong, det är tomt på konsertbolagens och dansbandens sparkonton. Och den känsla som många av oss slitit med under våren, när saker vi sett fram emot ställts in, är mer än någon annan: besvikelse.

Hanna Sahlin är legitimerad psykolog på Karolinska institutet. Hon har skrivit boken Känslor som kraft eller hinder, där ett kapitel ägnas åt just besvikelse.

– Besvikelse är en gren av ledsenhet. Om sorg kommer ur en förlust så kommer besvikelse av att vi inte får något som vi vill ha, eller får något som vi inte vill ha. Men mitt intryck är att besvikelse är en känsla som många av oss har dålig koll på. Den anses vara en lite ful känsla. Tänk till exempel på julafton: du tror att du ska få något som du verkligen vill ha och så får du ett par trista strumpor. I det läget är det ju socialt omöjligt att ge uttryck för din besvikelse, säger Hanna Sahlin.

Och nej, det är inte bra att fastna i besvikelse. En människa som ständigt går runt och är missnöjd och besviken och känner sig förfördelad kommer inte att uppskattas av gruppen. Samtidigt, säger Hanna Sahlin, kan du i stunden inte göra så mycket åt din besvikelse när din semesterresa, din rockfestival eller ditt studentfirande ställs in.

– Om du försöker slå ner din egen besvikelse, låtsas att den inte finns, kan det väcka sekundära känslor som skam och ilska. Du börjar skämmas över dig själv, över att du känner besvikelse. Tricket, menar jag, är att notera och lära känna din besvikelse,
låta den spela ut, och sedan gå vidare, säger Hanna Sahlin.

Tror du att graden av besvikelse ökat i Sverige våren 2020?
– Ja, jag är övertygad om att alla negativa känslor har ökat under våren: rädsla, besvikelse, ilska, osäkerhet. Och det är klart att just besvikelsen ökat starkt: många har gjort planer för bröllop, fester och resor. I år kanske man inte ens får ta avsked av en älskad släkting som gått bort. Klart det leder till vanmakt, besvikelse och rädsla.

Samtidigt kan det ju vara lite tabu att gnälla över en inställd konsert när hundratusentals människor dör av coronaviruset. Får jag vara besviken över det inställda studentfirandet eller konserten?
– Ja, det är klart du får, helt oavsett om många andra har det ännu värre än du. Annars invaliderar du din egen reaktion och det är aldrig bra. Tillåt dig att vara besviken, tillåt dig att sörja det som inte blev. Då kommer din kropp och din hjärna bli klar med det och du kan gå vidare. Det kommer ändå inte hjälpa din besvikelse i stunden att tänka på att andra har det värre.

SVT Sport, 2020-03-04:
Landslagsbacken Linda Sembrant var i München på väg mot Algarve Cup då hon fick beskedet att coronavirusets spridning stoppar henne från att åka. Nu är hon tillbaka i Turin och Juventus för att träna på en öde träningsanläggning.
”Där och då var man less och besviken”, säger hon.

Den grupp i Sverige som mest högljutt givit uttryck för sin besvikelse under coronavåren är studenterna. I lokal- och kvällstidningar har vi kunnat läsa om studentfiranden som planerats i åratal, klänningar som sytts upp speciellt för tillfället, flaklastbilar och festlokaler som bokats och pengar som hamnar i sjön när allt ställs in. I forumet på ungdomsmottagningens sajt, umo.se, finns tråden ”Fler studenter som känner förtvivlan på grund av corona?”.

Emma, 19 år, skriver:

”Det som gör mest ont är studenten, där vi springer ut mot alla våra vänner och familj i vita klänningar och vita mössor med lite för mycket champagne i kroppen, den roligaste dagen i vårt liv, den kanske inte får hållas då vi är så många treor, den svider så mycket. Man har lagt så himla mycket pengar på det här, det brister i mitt hjärta att jag inte får ta del av dessa två roligaste månaderna i mitt liv hittills.”

Hon får svar av Josephine, 19 år, från Göteborg, som berättar att hon är helt förkrossad och gråter varje dag. ”Det känns inte som om någon förstår en, förutom andra 01:or då.”

Studenterna i den driftiga Greta Thunberggenerationen har inte lagt sig utan en fajt: de mejlar ministrar, startar namninsamlingar, skriver insändare och drar igång Facebook-grupper med tio-­tusentals medlemmar. Men studenterna är nog också den grupp som fått mest kritik för sin besvikelse: i sociala medier, poddar och krönikor finns gott om inlägg som handlar om att studenterna är bortskämda, de har ju hela livet framför sig och borde förstå att coronakrisens riktiga förlorare är människor – framför allt äldre människor – som blir allvarligt sjuka och dör.

Psykologen Hanna Sahlin ger inte mycket för jämförelsen:
– Kan det inte helt enkelt vara så att det är synd om både studenterna och de gamla just nu? säger hon.

Samma resonemang har Ebba Kock, 23 år, och ordförande för organisationen Sveriges elevkårer, som samlar elevkårer på gymnasiet. Hon har jobbat extremt mycket med frågan om studentfirandet under våren. Dagligen hör blivande studenter, lärare och rektorer av sig för att få råd och tips på hur de kan agera. Och Ebba Kock blir sur när studenters besvikelse ogiltigförklaras med att de är ”bortskämda”, att de borde tänka på de äldre:

– Olika känslor står ju inte mot varandra. Det är inte så att man antingen får känna att en ung människa som kämpat i tolv år i skolan har rätt att fira sin student, eller att äldre människors liv ska värnas. Båda känslorna är lika sanna och lika viktiga. Det är folks känsloliv vi pratar om och det kan man inte ta ifrån dem. Det är jättelätt för vuxna att säga: ”Det kommer roligare saker sedan”, men innan du har passerat det målsnöre som studenten är, tycker jag inte att man kan förväntas tänka så.

Hon minns sin egen student väl.

– Jag hade det där pirret i magen. Studenten var bara min dag, som en födelsedag när man var liten. Det är få dagar i livet som bara handlar om en själv. Det var högtidligt och jag minns känslan av att stå vid en milstolpe. Alla känslor var förhöjda den dagen: vemodet, förväntan, sorgen och förhoppningarna. Vi hade champagnefrukost och sedan gick hela klassen tillsammans till skolan. Vi sade hej då till varandra, sedan gick vi till aulan och sjöng studentsånger, lärarna delade ut diplom och sedan var det dags för själva utspringet. Då gick vi från det där lite vemodiga till ”Nu jäklar ska vi springa ut!”. Vi hörde hur alla kompisar och familjer stod på skolgården och jublade. Det var väldigt mäktigt. Sedan åkte vi flak, det var inte toppen. Vi fastnade i Söderledstunneln i bilkö och det var rätt kallt.

Och nu i år är allt inställt. Tror du att våren, distansundervisningen och hela coronakrisen gör att studenterna blir ännu mer känslosamma och påverkade av det inställda studentfirandet?
– Absolut. Studenten är en symbol för frihet, tro och framtidsglädje. I år är det kanske svårt att känna de sakerna. Många gymnasieelever blev oroliga när det blev distansundervisning, men tänkte ”Vi får ändå återvända till studenten.” Det har fungerat som en drivkraft under våren, och så pang så kommer beskedet om inställt firande. Tänk dig att som 19-åring gå ut från fordonsprogrammet och inse att hela branschen är permitterad. Och så får du inte ens fira din studentexamen.

Dagens Vimmerby, 2020-05-20:
Det ena evenemanget efter det andra fortsätter att kasta in handduken till följd av coronapandemin. Senast i raden är Eksjö Stadsfest i sommar. ”Vi är både ledsna och besvikna att behöva meddela de tråkiga nyheterna”, skriver arrangören Fiesta Eksjö i ett pressmeddelande.

När detta skrivs är det de sista dagarna i maj. En märklig vår går mot sitt slut. Tegnells flacka kurva har möjligen börjat peka lite nedåt, antalet nya patienter som skrivs in i intensivvård sjunker för tillfället, men tyvärr är det mer barnbacke-lutning än svart pist. Festivalen Way Out West ställer in. UD avråder från utlandsresor in i juli. Men små ljusglimtar går att hitta. I många europeiska länder går smittan ner snabbt, och kulturutbudet i Sverige börjar öppna upp så smått.

Per Broman fick trots allt fira tioårsjubileet genom att öppna Fotografiska igen den 21 maj. Bara för 25 besökare åt gången, och med plexiglas och hand-sprit i entrén. Men ändå, de behövde inte passera tioårsstrecket med ett helt stängt museum. Nu kan de blicka framåt.

Selin Öz Hult mejlar någon vecka efter intervjun och meddelar att hon nu fyllt det Sweden Rockformade hålet i kalendern i juni: hon ska på tjejhelg i Kofsa i stället.

Studenterna går ut gymnasieskolan mot en oviss arbetsmarknad och framtid, men enligt nya bestämmelser får de ändå ha ett utspring, om än i begränsade former, något Ebba Kock och Sveriges elevkårer kämpat för och nu fått igenom.

Hur ska vi tänka kring den närmsta framtiden då: sluta planera roliga saker för att slippa besvikelser?
Tvärtom, det är extremt viktigt att vi inte låter rädslan för besvikelser lamslå oss, säger psykologen Hanna Sahlin med nästan churchillsk beslutsamhet:

– Vi måste välja att fortsätta hoppas, vilja och våga saker. Vi kan inte låta besvikelsen lägga sig som en blöt filt över våra liv. Det är ett val vi kan göra, och det är viktigt för att hålla igång livskraften. Om vi vill ha saker i våra liv som ger känsla av mening, glädje och lust kommer vi helt enkelt att behöva möta besvikelser genom livet.