Sofia Jannok: Livet är en cirkel

  • 6 nov 2020
  • 20 min

// Foto: Elin Berge

Sofia Jannok: Livet är en cirkel
Anna Charlotta Gunnarson

// Foto: Elin Berge

Lyssna på artikeln

Sofia Jannok blandar språk och musikstilar hej vilt, men ut kommer ändå något som är sammanhängande, uppfordrande och helt eget. Hon får Vi:s Taube-stipendium för för sitt skapande, som varken har början eller slut.

Musiken har funkat som ett plåster, säger Sofia Jannok. Jag skrev de nya låtarna på en liten synth i mormors och morfars stuga i skogarna runt Arjeplog, med vårvintern och skaren utanför fönstret. Hjärtat värkte, jag gick ut och åkte skidor, men det var först när jag började komponera som det där onda försvann för en stund.”

Efter en tuff period i livet har Sofia Jannok ömsat skinn, jobbat med albumet LAVV U som släpps nästa år och på nytt visat vilken musikalisk kameleont hon är. Hon har gjort sin röst hörd från scener världen över, hennes diktande trotsar ständigt normerna och nu mottar hon årets Evert Taube-stipendium ”för vidsynt musik-skapande på tre olika språk och en sällsynt förmåga att omsätta politisk drivkraft till popdängor i tiden”.

Jannok behärskar konsten att blanda pop med jojk, visa, hiphop, folkmusik och jazz, och hennes texter glider sömlöst mellan samiska, engelska och svenska. Endast en handfull artister i vårt land pendlar lika ledigt mellan stilarna, men för Sofia är genreöverskridandet själva förutsättningen.

– Musikbranschen blir så rädd när man kliver mellan olika fack. Många har ett behov av att förenkla och dela in världen i rutor, helst rutor som de själva har skapat. Det västerländska samhället är uppbyggt av fyrkanter – kolla bara på byggnader, färdmedel och åkrar – och då blir det väldigt komplicerat om någon försöker passa in en cirkel.

Det är just vad Sofia Jannok gör mest hela tiden. Så kretsar också livet i många urfolkskulturer kring just cirklar, förklarar hon.
– Kåtan formar sig till en rundel, renhagen är rund och på vår flagga finns cirkeln med. Till och med jojken går i cirkel, man kan stiga in var som helst. Det finns ingen given början, inget givet slut.

Rötterna har hon i Gällivare och Luokta-Mávas sameby, men sedan nio år tillbaka huserar hon i Umeå, där hon delar arbetslokal med artistkollegan Annika Norlin. Våren 2020 resulterade vänskapen i duetten Mitt skinn och ben, en av tre låtar Sofia Jannok översatt som hyllning till favoritbandet Bon Iver från USA. Hon är synnerligen välformulerad och sedan barnsben engagerad i mänskliga rättigheter, ett arv från mamma och morfar. Att intervjua denna 38-åring är mer underhållning än hårt arbete, aha-upplevelserna duggar tätt och humorn skiner igenom även i utläggningarna om jämställdhet, rasism, klimatförändringar och inte minst – omvärldens inställning till Sápmi.

– Vet du, varje vecka uppvaktas jag av svenska organisationer som vill att jag ska supporta urfolken i Latinamerika, USA, Ecuador, Amazonas … Klart jag bryr mig, jag har urfolksvänner på de platserna, och oftast ställer jag upp. Men jag undrar ändå hur de tänker. De nämner inte ens samerna.

Det svindlar. Svenskar som kontaktar en representant för landets eget urfolk och som, utan att engagera sig i hennes sak, vill att hon ska hjälpa dem att stödja urfolk på andra sidan jordklotet. Kring denna mentalitet kretsar vårt samtal en stund, varpå min plan att hålla intervjun strikt kring Jannoks musikskapande raskt går i stöpet.

– Men det är ju roligt att prata om sånt! säger hon. Mitt skrivande handlar om att vända, vrida och analysera. Klart vi hamnar där!

Kill the bison, dig out the reindeer’s land
Gold and iron, blood on greedy hands
Drown the lávvu, burn the tipi down

”We Are Still Here”, 2016

För några år sedan tog det ständiga engagemanget och turnerandet ut sin rätt och Sofias krafter sinade. Under den långa vägen tillbaka föddes dock tankarna på en musikalisk omstart, och med tiden vällde det ur henne en ny sorts lyrik, präglad av brustna illusioner och brutna relationer.

– Vid sidan av meditationen och bönen är musiken en sådan där plats där man kan få vältra sig i starka känslor, och just det gjorde jag under min tunga period. Jag hängav mig! Tack vare det har jag varit friare än någonsin i mitt komponerande.
På Sofia Jannoks femte fullängdsalbum varvas därför hennes sedvanliga berättelser om skövling och urfolksrätt med den mest ventilerade poptematiken i världen: kärlek.

– Det har varit en upptäcktsfärd, hur konstigt det än kan låta. Jorden håller på att gå under, men vid 38 års ålder inser jag att hjärta rimmar på smärta…

Det är ganska bakvänt, de flesta artister blir mer politiska med åren. Du går motströms?

– Ja, ha ha, men jag tror nog ändå att de texter jag skriver skiljer sig från mycket annat. Jag är på något sätt alltid representant för min del av världen.

Snälla, lämna mig inte hit, blöder ihjäl
Slit ut hjärtat ur kroppen, håll dem isär

”Blöder ihjäl”, från kommande album

Sofia Jannoks karriär har kantats av priser och internationella uppdrag, men också av naiva arrangörer. I stället för att behandla henne som vilken popartist som helst, har somliga förväntat sig att hon ska uppträda i sin kolt, samernas färgstarka klädedräkt, och som en huldra från vidderna jojka något finstämt medan gästerna lägger upp renfilé i buffékön. Som om någon skulle komma på tanken att kräva vilken färg på scarfen Tomas Andersson Wij ska ha medan han plinkar lite i bakgrunden.

Svenskars förvirrade förhållande till Sápmi märker Sofia även hemmavid. Turister söderifrån besöker fjällen i jakt på autentisk lifestyle och bestiger Kebnekaise som en kroppslig och mental utmaning, som samtidigt erbjuder filtervänliga fototillfällen på väg upp. Berget är en gigant att bemästra. Utan att ta del av regionens historia eller samernas nuvarande situation vänder de hemåt, med säcken full av romantiska minnen.

Sofia Jannok har bekanta som i generationer bott kring Kebnekaise, men aldrig haft ett enda ärende upp till toppen.

– Det är ingen tävling. Mitt folk har inget behov av att erövra berget. Jag har fått lära mig att vi, som mest, är ett med naturen. Eller till och med lägre stående den.

”Mitt folk.” Uttrycket kunde i en annan kontext ha fört tankarna till mörka krafter, men det låter helt okej när hon säger det. När urfolk lyfter fram sina grupper blir markeringen mer existentiell, förstärkandet av banden bakåt kan behövas som en påminnelse om hur expansionspolitik gradvis trängt tillbaka invånare som levt i samma områden i tusentals år. Sofia menar att samerna till en början samsades med nybyggarna, men att välviljan rämnade i takt med att kyrka och stat initierade tvångsförflyttningar och förbud mot jojk på allmän plats.

En av anledningarna till att hon de senaste åren skrivit sina mest samhällskritiska texter på svenska
är för att lättare nå fram till de makthavare som ihärdigast driver kampen om marken.

Deala inte med mig som en rättstvist
Mellan ditt, mitt, rader på vitt
Historiska lögner och påhitt
Antirasist my ass
När du inte ser från vem du snott all din cash
Han, hon, hen, son
Av oss stal du landet en gång

”Snölejoninna”, 2015

Så hur ska vi övriga svenskar kunna närma oss Sápmi på ett värdigt sätt, utan övertramp? Mitt eget favoritexempel på avskräckande majoritetsbeteende syns i ett par virala klipp från 2018. Under en resa till Nairobi och Sydafrika gungdansar Storbritanniens dåvarande premiärminister Theresa May stelare än en fryst fiskpinne till lokala rytmer. Gungdansen
är genant att beskåda.

Samtidigt är situationen komplex, för kanske gör May så gott hon kan. Om hon inte hade dansat kunde hon ha framstått som avståndstagande och von oben. Så hur nära kan man gå när det gäller samisk kultur? Kolten bärs givetvis enbart av samer, men hur är det med jojken? Man får ju feeling när man hör Sofia Jannoks röst. Jag går ofta och trallar med i hennes låtar på hög volym och då min kompis Fredrik såg henne live i Göteborg utbrast han euforiskt: ”Jag vill börja jojka!” Nog var det mest en stundens skämtsamma ingivelse, men frågan är ändå vad som är okej och vad som är appropriering, det vill säga när man medvetet eller omedvetet ”tar över” en central kulturyttring från en minoritet.

– Alltså, jag älskar att han blev så uppfylld att han ville försöka jojka, skrattar Sofia. Det är klart att han får! Allt man gör för egen del är fine. Men det skulle inte kännas bra om han började ge ut skivor och tjäna pengar på att härma jojk. För om det blev tillräckligt populärt så skulle det snart heta att jojken är svensk folkmusik. Det är precis det som har hänt med tennarmbanden …

Tennarmbanden, ja. I dag känner de flesta till de stilrena smycken i skinn och metall som säljs för en femhundring i butiker landet runt. I grunden samisk design, som förvandlats till allmänt ”norrländsk design”; enligt Sofia ett medvetet kommersiellt drag som suddat ut kunskapen om de mönstermakare som borde fått både äran och ersättningen. Hon säger att det är typiskt för västerländsk kultur att inte kunna se något vackert utan att vilja äga det.

Jag trendar i tunnelbanefönster
Folk gör cash på mormors tennarmbandsmönster

”Boom”, 2020

Även musik är som bekant upphovsrättsskyddad, men så har det inte alltid varit. En globetrotter som frikostigt lät sig inspireras av melodier från andra världsdelar var kompositören som instiftade stipendiet till den tonsatta diktens ära: Evert Taube. Under första halvan av 1900-talet var begreppet musikalisk copyright ännu i sin linda, och eftersom det allmänna resandet inte hade tagit fart hade få nordbor koll på hur samtidens argentinska hits lät, vilket gynnade Taube, som kunde införliva en och annan befintlig slinga i sina egna stycken. Men även om diskussionen om historiska låtlån behövs, är det också spännande att tänka på vilken betydande del av vår visskatt som faktiskt grundar sig på musik från Sydamerika, Afrika och Asien. Det svenskaste svenska är i själva verket en mix av hela världen.

När Sofia Jannok fick besked om att hon blivit årets Evert Taube-stipendiat satt hon i en liten skrivstuga vid havet utanför Umeå och trodde knappt på vad hon hörde.

– Jag grät av lycka! När jag läser listan över de tidigare namnen blir jag djupt tagen. Det är fantastiskt att ni ser till hela landet och förstår hur viktigt det är med lyrik som skildrar olika perspektiv. Man kan ju tro att en sak är sanning för alla, men så är det inte.

Just detta visar sig verkligen stämma då Evert Taube själv kommer på tal. I mitt liv utgör han en given folkhemsfond. Jag växte upp på den bohuslänska kusten med en pappa som i tid och otid langade fram gitarren och lekte Rönnerdahl. Det räcker med att någon andas ”Taube” så fylls mitt inre av ett virrvarr av lutor, fartyg, Pampas, oxar, knirr och knarr, liljevita kullar, portmonnäer mellan ögonen, fladdrande nattskjortor och det karaktäristiska hesa vibratot.

Till skillnad från mig har Sofia Jannok ingen som helst relation till vår nationalskald. När jag frågar om hennes förhållande till den stora poeten blir det tyst en stund, sedan ursäktar hon sig med att det var samiska skivor som gällde hemma hos henne. Sällan kunde hon identifiera sig med de låtar som vanligen fick utrymme i svensk radio och tv, så tyvärr har Taube inte spelat någon roll i hennes liv. Hon verkar generad över sin kunskapslucka, medan jag i stället överväldigas av insikten, och konstaterar att inget kunde vara mer talande än detta glapp. Det finns inte bara trädgräns och odlingsgräns, utan givetvis också kulturgränser. Sápmi har sina idoler. Sofia Jannok har sina.

– Skulle jag säga vem som motsvarar Evert Taube i mitt liv är det Nils-Aslak Valkeapää, alltså Áillohaš. Han är som legenden, pionjären inom samisk visa. Om Taube är som han, då fattar jag storheten!

När jag strax därefter förstärker min kolonialistiska fördomsprofil, genom att fråga Sofia vilka låtar av Evert Taube hon över huvud taget känner till, hamnar vi i ett oöverträffat replikskifte:

– Alltså, dröjer hon, han har ju skrivit många klassiker. Som den här … samba … ?

– Deirdres samba? frågar jag.

– Ja!

– Det är Cornelis Vreeswijk, i alla fall den svenska texten.

– Ha ha, just det. Men Underbart är kort, är det Taube?

– Nej, fniss fniss, det är Povel Ramel.

– Herregud! Men den här med rullgardinen … Visa vid vindens ängar?

– Mats Paulson, flinar jag, och sedan tappar vi båda andan under vådliga skrattattacker.

Till slut trumfar Sofia med Calle Schewens vals, för den brukar hon ju höra i Allsång på Skansen.

Puh!

Jag föreslår också Änglamark och nu blir det annat ljud i skällan. Sofia Jannok drar sig till minnes att Evert Taube skrev denna klassiker med Sápmi i åtanke, vilket jag efter lite research konstaterar att hon har rätt i. På Västerbottens museums hemsida läser jag om 1960-talets planer på att bygga ut Laisälven och Vindelälven för vattenkraft. Taube sällade sig till den stora skaran motståndare och skrev ett barskt telegram till statsminister Tage Erlander i vilket trubaduren hotade med att flytta från Sverige om förslagen sattes i verket. 1970 kom beskedet om att Vindelälven skulle förbli orörd och året därpå komponerade Taube sin välkända kampsång för naturen. I dag är Vindelälven nationalälv och Sofia Jannok har tagit över stafettpinnen.

Sweetgrass, sage and cedar trees
are not enough to save you and me
Sweetgrass, sage and cedar trees
are not enough when fires freeze

”Sweetgrass, madness”, 2020

Efter vårt möte googlar jag Nils-Aslak Valkeapää. Under intervjun har jag inte mod nog att tillstå att jag aldrig hört talas om honom och inte kan nämna en enda låt med hans musikaliska alias Áillohaš. Jag kastas nu in i berättelsen om ett otroligt pionjärskap och noterar att Valkeapää fått såväl Nordiska rådets som Tidningen Vi:s litteraturpris.

Också kulturgränser flyttas emellanåt, men tilltaget behöver uppenbarligen upprepas gång på gång. Även i nutid.

Sofia Jannoks låtar har, trots sitt moderna sound, sällan placerat sig på streamingtjänsternas eller radiokanalernas spellistor.

– Kanske har min musik uppfattats som främmande. Därför blev jag så glad när Boom kom in på olika playlists. Jag tänkte genast, de kan inte ha lyssnat på texten, ha ha!

Eller så är det precis det de har gjort.

Fler utvalda artiklar