Sorgen fick Karin att förverkliga sin dröm

För Karin Holmström blev sorgen efter sin pappa en vändpunkt. Hon lämnade det trygga och välbetalda jobbet på H&M för att bli konstnär på heltid.

”Jag har alltid målat, men har inte tänkt att jag skulle kunna jobba som konstnär. Jag kommer inte från en släkt av kulturarbetare; mamma var lärare, pappa jobbade på Scania. När jag växte upp och visade teckningar var de uppmuntrande men det var tydligt att det här inte var ett yrke. Farfar sa till och med rakt ut: ’du är duktig men det kan du ha som hobby’.

Jag hade lätt för mig i skolan och visste inte vad jag ville arbeta med så jag valde brett, ekonomi, och sökte mig fram innan jag kände mig mest hemma i organisation och ledarskap. De sista terminerna fick jag möjlighet att läsa på Handelshögskolan i Stockholm. Det ledde till ett jobb på inköpsavdelningen på H&M, där jag fick ett stort ansvar och trivdes med kollegor och arbetsuppgifter.

2008 var jag föräldraledig med vårt första barn och i samma veva blev pappa sjuk. Det visade sig vara en elakartad tumör. Han fick först amputera ett ben, sedan strålning och cellgifter. Men cancern spred sig och inom ett halvår dog han. Jag hade varit naiv, jag tog för givet att han skulle klara sig. Han som knappt haft en sjukdag i hela sitt liv. Jag föll hårt när han inte överlevde, det var många känslor att hantera.

Där och då hände något i mig.

Samma vecka som pappa dog skulle jag börja jobba efter föräldraledigheten. Jag var känslig, arg och bitter och tyckte att det var så orättvist att han inte fick vara kvar. Han skulle ha varit världens bästa morfar och så fick han bara bli 60 år. Strax före begravningen, en morgon på väg till jobbet, fick jag en panikångestattack. Jag andades igenom attacken, åkte in till jobbet och fortsatte att trycka undan känslorna. Jag upplevde inte att omgivningen förstod mig och vissa vänner klarade inte av att prata om sorg. Jag kände mig ganska ensam i mina känslor och jag kunde för första gången i mitt liv förstå hur det känns att må riktigt psykiskt dåligt.

Några veckor senare skulle vi fira min älskade svärmors födelsedag. Det kändes svårt för mig att vara glad och fira livet just då, så jag stannade kvar hemma medan familjen åkte upp till Norrland. Det var första gången jag var helt själv efter att vi fått barn. Den helgen hände något. Jag plockade fram mina penslar och färger. Penslarna som jag inte hade använt på flera år. Där och då hände något i mig, när jag var i färgerna och skapade tystnade mina jobbiga tankar. Det var som att jag befann mig i en frizon, en parallellvärld där allting upphörde. Jag vet inte om det gick några minuter eller flera timmar. I den skapandebubblan finns inga onda tankar, sorgen efter pappa bleknade när jag var i färgernas närvaro. En känsla av lugn spred sig i min kropp ju mer jag målade. Jag har alltid fascinerats av färger, ljus och skuggor kan forma något som tidigare inte existerat på den vita duken. Jag mådde bra där i stunden och kände att jag ville få in mer av skapandet i mitt liv.

Efter den helgen började jag måla mera och anmälde mig till en målarkurs. Under kursen och när jag målade i ateljén hemma på kvällarna börjar det komma fram saker på dukarna som jag blev förundrad över. Speciellt minns jag en kvinna i en lång klänning, med ostyrigt lockigt hårsvall som var på väg någonstans. Hon blickade över axeln som att säga något innan hon begav sig vidare. Jag minns fortfarande hur en lyckokänsla, som av kolsyra, bubblade upp inom mig. Har jag skapat henne, minns jag att jag undrade. Till sist vågade jag vara med när vår målargrupp skulle ha utställning – och jag sålde min första tavla!

Jag fortsatte jobba 100 procent på H&M, ta hand om barn och stötta mamma. Jag kände ofta att jag inte räckte till. Efter en tid gick jag till en coach och vi började prata om vad jag ville förändra, vad jag drömde om. Då berättade jag om konsten, hur den fick mig att känna och att jag börjat sälja mina tavlor. Jag minns att jag sa: ’Jag vill ha tid att skapa mer men hur ska jag hinna det med heltidsjobb och små barn? Det är omöjligt att leva på sin konst’, sa jag. ’Hur vet du det?’ frågade hon. Innan pappa dog hade jag tänkt att jag skulle måla mer när jag blev pensionär, men insikten slog mig att pappa blev ju inte ens pensionär. Jag har inte heller några garantier. Dessa tankar fick mig att börja ta mitt konstnärkskap på allvar. Jag gick ner i arbetstid, först en dag i veckan, sedan två, tack vare en stöttande chef. 2015 vågade jag ta steget och bestämde mig för att testa fullt ut.

Det är ett stort steg att livnära sig på sin konst och visst var jag rädd. Rädd för om det skulle fortsätta att gå bra, för om jag skulle behålla glädjen i måleriet så att det inte blev för mycket prestation. Jag har valt att hålla nere kostnaderna och har ateljén hemma. Då behöver jag inte betala lokalhyra och jag har nära till konsten. Jag vaknar ofta tidigt och kan börja måla de första timmarna innan resten av familjen vaknar.

Det går upp och ned med inspirationen och kreativiteten, det är ett konstant arbete med att vara sin egen chef. 2020 blev jag riktigt rädd då jag fick ställa in flera utställningar runtom i Sverige och utomlands på grund av pandemin. När rädslan la sig började jag tänka i nya banor och arbeta mer digitalt, jag började sälja den bok som jag precis hade skrivit – Fearless, konsten att leva kreativt. Jag fick många frågor från andra som ville göra min resa och jag startade en webbkurs för att inspirera och hjälpa andra konstnärer att våga visa sin konst. Det har öppnat för nya vägar inom skapandet och jag trivs med mitt liv. Det är inte varje dag inspirationen infinner sig men jag är otroligt tacksam när de kreativa ögonblicken uppstår. Då är det värt allt.

För mig handlar det mycket om att ha tillit. Ena dagen kommer rädslan – det kommer inget, jag kan inte måla längre – nästa dag dansar jag runt och tänker att jag är bäst i världen. Det gäller att låta känslorna passera och inte få panik om jag inte har sålt någon tavla den veckan.

Nu tänker jag att om jag gör saker jag älskar och tror på så kommer det att ordna sig. Det har det gjort hittills.

Jag är säker på att pappa hade tyckt att det var roligt att jag tagit det här steget. Han brukade fota och visa mina målningar för släkten. Han hade varit stolt.

Berättat för Unn Edberg