Southern gothic: No country för kräsmagade

  • 11 feb 2023
  • 16 min

// Foto: Jonas Cramby

Southern gothic: No country för kräsmagade
Klas Ekman

// Foto: Jonas Cramby

Lyssna på artikeln

Southern gothic får ett stort uppsving den här vintern. Klas Ekman återvänder till Savannah för att gå till botten med genrens dödliga attraktionskraft.

Ur Vi Läser #6 2022.


Från trappan utanför Flannery O’Connors barndomshem syns den stora katolska katedralen och parken där stans spökturer startar. Här bodde författaren när hon upplevde det som hon, i efterhand, hävdade var sin största triumf i livet. Inför ett kamerateam visade sjuåriga Mary O’Connor upp en höna som kunde gå baklänges. Inspelningen ägde rum 1932 och det var förstås omöjligt att se att flickan i vuxen ålder skulle bli en av den amerikanska söderns största – och mest hårdkokta – författare.

Flannery O’Connor hade inte kunnat växa upp på en mer passande plats. Om någon stad i den ­amerikanska södern ska stå modell för den genre som kallas southern gothic så är det Savannah. Spansk mossa hänger i ­nästan komiskt överflöd från träden och de pampiga husen i de äldre stadsdelarna ser ut att vara byggda för dramatiska historier och övernaturligheter. Spöktätheten per capita torde vara enorm, för orten marknadsförs som den mest hemsökta i hela USA.

Ett av husen, The Mercer House, ägdes av antikvitetshandlaren Jim Williams. Rättsfallet där han åtalades för mordet på sin älskare Danny Hansford resulterade i John Berendts true crime-skildringMidnatt i ondskans och godhetens trädgård; en atmosfärrik och underhållande bästsäljare från 1994 som återuppväckte staden från de döda – i alla fall som turistmål. Romanens övernaturliga slutknorr är svårförglömlig, säkert har den bidragit till att köerna till de öppna visningarna av huset fortfarande är långa.

För southern gothic-fantaster så levererar Savannah atmosfär i överflöd. Från stadskärnan, via den magiska kyrkogården Bonaventure och vidare ut på landet till den lilla orten Beaufort, känd för att ha varit ett centrum för svartkonst. Det är den sortens hänförande miljöer som gör att man lätt glömmer att se var man sätter fötterna – och plötsligt råkar trampa i hundskit. Något jag själv fått lära mig den hårda vägen. Till och med gamla ruckel ute på landsbygden förfaller vackert här, som om de gamla plankorna i fasaderna bestämt sig för att åldras på ett suggestivt och fantasieggande sätt.

Foto på Emil Bertz och Hans Håkansson.

Det är en sen natt 2011 och festen har, som fester tenderar att göra, flyttat in i köket. Men Emil Bertz och Hans Håkansson står på balkongen med varsin öl och diskuterar favoritböcker. De träffades i korplaget Hoyzer Boyz och det har visat sig att de inte bara gillar brunkiga amatörmatcher i fotboll, de delar även kultursmak. De börjar prata om varför de där författarna som de älskar aldrig får sina böcker utgivna i Sverige. Plötsligt säger Hans: ”Vi borde starta eget.”

Tio år senare sitter Emil, Hans och jag på en krog vid Skanstull i Stockholm. Inredningen påminner om en välstädad ölhall, med andra ord väldigt långt från allt vad sydstatsgotik heter. Det här är första gången Emil och Hans framträder med namn och bild. Tidigare har de varit nästan lika hemlighetsfulla som en av genrens stora, Cormac McCarthy. Jag har haft en del kontakt med dem tidigare genom åren, men aldrig fått reda på vad de heter. Men nu är det på tiden, för hösten 2022 är speciell för Tristero, som deras förlag heter. För åtta år sedan gav de ut Harry Crews Ormfesten. Men siktet var inställt på en annan författare.

– Redan då drömde vi om att ge ut Cormac McCarthy, säger Emil Bertz.

Tristero har specialiserat sig på grit lit, den lilla genre som är en del av southern gothic-traditionen, bara mer hårdkokt och rå. Och om det finns någon samtida storstjärna i den så är det författaren till Vägen, No country for old men och Gräns-trilogin. Men inom grit lit är de verken inte lika intressanta som McCarthys tidigare utgivning. Av romanerna som översatts till svenska är det egentligen bara Blodets meridian och Guds barn som skulle ha passat Tristeros profil. Blodets meridian är en blodig westernhistoria, den senare en sällsynt magstark kortroman där huvudfiguren är en nekrofil.

– Jag tror att Bonniers väljer de där stora böckerna av honom, de som kan bli film, säger Emil Bertz. Vi är inte riktigt lika intresserade av dem.

Mörkret utanför fanns dock inte översatt till svenska. Efter att Bonniers bekräftat att de inte hade några planer på att ge ut boken tog Emil och Hans mod till sig och kontaktade Cormac McCarthys agent Daisy Meyrick. Till sin stora förvåning fick de ett ja.

– Vi var chockade. Att få ge ut McCarthy kändes helt omöjligt, säger Emil Bertz. Vi har inte haft någon direktkontakt med honom, men han har godkänt omslag och så vidare via sin agent.

Cormac McCarthy har inte gett många intervjuer de senaste decennierna. På 30 år rör det sig, om jag räknat rätt, om fyra stycken (inklusive ett besök hos Oprah Winfrey). Själv gör jag ett försök att få tag på Cormac McCarthy via både förlag och agent, men får ett tydligt (och väntat) nej. Några som däremot hade större tur var ett par elever på Catalina Foothills High School, i en förort till Tucson, Arizona. De hade fått i uppgift att läsa Dessa vackra hästar. Den ena elevens pojkvän visade sig bo granne med en av McCarthys vänner. De mejlade frågor till grannen som i sin tur kontaktade författaren. Svaren skrevs ner av grannen och skickades tillbaka till de två tonåringarna, som alltså fick något av ett scoop till sin redovisning inför klassen. Att kalla svaren uttömmande vore en överdrift. På frågan om varför McCarthy använder så få skiljetecken meddelade McCarthy: ”De stökar bara ner sidan.” Roligast var svaret om vilken sorts läsare han tänker på när han skriver sina böcker:

”Jag skriver inte för någon särskild publik. Läsaren jag tänker på är mig själv. Om någon annan skrev de här böckerna kunde jag gå och spela golf.”

En vanlig inkörsport till sydstatsgotiken är genom musiken. Under 90-talet växte alternativcountry-scenen fram i USA, med förgrundsartister som Lucinda Williams, Uncle Tupelo och Gillian Welch, som även var med på det storsäljande soundtracket till bröderna Coens southern gothic-anstrukna komedi Oh brother, where art thou? (samma bröder som gjorde en fantastisk filmatisering av McCarthys No country for old men). Musiken var även ingång i genren för Hans Håkansson och Emil Bertz. I dag undviker de Bokmässan i Göteborg, och säljer i stället sina böcker på musikfestivaler som Sthlm Americana. Dessutom ser de sig mer som ett band än ett klassiskt förlag. Tristero översätter sina böcker på egen hand (under pseudonym). Anledningen har inte med budget att göra, utan bygger på deras idé om hur ett entusiastförlag borde fungera – och för att det både är kul och givande. Då går det inte att överlämna hantverket till någon annan (och här bör det nämnas att resultatet blir bra – läs till exempel Williams Gays Nattliga nejder). Dessutom lär de känna böckerna utan och innan, samt får lära sig en hel del om religiösa spörsmål och skillnaden mellan olika Bibelutgåvor.

– Författaren Harry Crews påstod en gång att i Södern har varje samtal ett raster av religion över sig, säger Hans Håkansson. Det ligger mycket i det.

Vi är alltid lite rädda att vi missat något, för samma sak gäller verkligen inte i Sverige. I en bok som Mörkret utanför finns det en hel del religiösa fallgropar, med både dubbla och trippla bottnar. Det gäller i och för sig de flesta av våra titlar. Enkelheten är skenbar.

Från att länge ha betraktats som en rätt så dammig genre har southern gothic under de senaste två årtiondena fått ett kommersiellt och litterärt uppsving. Främst i USA, men även i Sverige. Förlaget Bakhåll har gett ut Flannery O’Connor på svenska, Carson McCullers har fått plats i Norstedts klassikerserie och Harper Lees Att döda en härmtrast har kommit i nyöversättning. Genren har också uppdaterats och moderniserats, både vad beträffar stil och innehåll. Delia Owens succéroman Där kräftorna sjunger är ett exempel, Colson Whiteheads romaner Den underjordiska järnvägen och Nickelpojkarna två andra. Lägg därtill tv-serier som True Detectiveoch Lovecraft Country. Inom kort kommer även den nya versionen av Anne Rices En vampyrs bekännelse. Det närmaste halvåret kommer dock att bli exceptionellt för genrens svenska fans. Förutom Mörkret utanför kommer Cormac McCarthys två nya romaner Passageraren och Stella Maris ut i en dubbelvolym på Bonniers, i översättning av Niclas Hval.

Så varför detta uppsving, just nu?

En anledning till southern gothic-genrens nyvunna popularitet är att historien hunnit ikapp samtiden. Det förflutna är inte så förflutet som vi tenderat att tro; det lever vidare i våra dagar, med konsekvenser som griper rätt in i samtiden. En annan anledning är att många författare helt enkelt insett vilken bördig mylla som den amerikanska Södern bjuder på. Här finns en stark berättar tradition, här finns de starka ämnena. Ett klassiskt gotiskt element som arvsynd kommer med miljö och historiska grymheter. Platserna är alltid betydelsefulla och laddade, inte sällan lika viktiga för händelseförloppet som huvudpersonernas val och drivkrafter.

Men den främsta anledningen till genrens nytändning tror jag är betydligt enklare än så. Berättelserna är, nästan utan undantag, förbannat bra och genomarbetade. Precis som de gotiska romanerna är de skrivna för en bred och folklig läsekrets. Att vara tråkig verkar vara det enda som är förbjudet. Får jag tillåta mig en matliknelse? Det existerar inte en endaste southern gothic-författare som försöker imponera med ett par vackert korslagda sparrisar på en tallrik från Svenskt Tenn (eller var sparrisfansen nu köper sina tallrikar…). Nej, här bjuder man på mustiga röror, Texas chili och jambalaya. Sparsam elegans och subtiliteter förekommer sällan.

För somliga av oss är det väldigt befriande.

Foto på Klas Ekman.

Om det fanns instrument som kunde läsa av frustration så skulle den mätaren ha gett maximalt utslag i Malmö i början av 2013. Översättaren Ida Jonsson Renman hade aldrig läst Flannery O’Connor när hon fick uppdraget att ta sig an A good man is hard to find. Uppdraget visade sig vara sällsynt komplicerat. I början av arbetet blev hon sittande över datorn med en känsla av tilltagande hopplöshet. I novellerna fanns undertoner och referenser som kändes smått omöjliga att förklara på svenska. Flannery O’Connors böcker är präglade av hennes djupa tro. Den bubblar ständigt under ytan, fast på ett sätt som gör att även hårdföra ateister kan älska hennes verk. Jag, som är uppvuxen med min schartauanska mormors berättelser om domens dag, har nog fått en del gratis där, men i en vanlig svensk kontext är det religiösa inslaget inte lika självklart och begripligt.

– Hennes katolska tro genomsyrar texterna, säger Ida Jonsson Renman. Jag var rädd att jag skulle missa vissa referenser. En vän studerade till präst och fick läsa O’Connor under sin utbildning, i henne fick jag till slut ett perfekt bollplank. Samtidigt var Flannery O’Connor också en rolig, nyskapande och språkligt nyfiken författare, så det får aldrig bli för arkaiskt.

Tack och lov fann Ida Jonsson Renman en stor tröst i slitet.

– När jag började läsa hennes noveller fastnade jag direkt för humorn – hur groteskt och skruvat allting är!

Just ordet groteskt förekommer alltid i beskrivningar av southern gothic. Det är så vanligt förekommande att genren lika gärna kunde ha kallats för southern grotesque. En anledning är att romanfigurerna är så långt från välordnad svensk medelklass som man kan komma; persongalleriet sträcker sig från rara landsortsexcentriker till rena freaks, som nekrofilen Lester Ballard i Cormac McCarthys Guds barn. Är någon skelögd i Flannery O’Connors böcker så är den skelögdheten så grov att dennes blick tycks omringa de andra i sällskapet.

– Eller ta bara en sådan sak som hur A good man is hard to find börjar, säger Ida Jonsson Renman. Farmodern står och slår sin son i huvudet med en hoprullad tidning, och hennes svärdotter ser ut som ett godmodigt kålhuvud!

Litteraturhistoriskt går det att dra linjer tillbaka till verk som Tom Sawyer och Huckleberry Finn, men genren southern gothic är i stor utsträckning en produkt av 1900-talet. Att undvika att nämna William Faulkner är förstås helt omöjligt, men han (och folk som inte håller med) får ursäkta, för den författare som präglat southern gothic-traditionen mer än någon annan är Flannery O’Connor.

Hennes två novellsamlingar är bland de mest magstarka som går att finna. Grymma, extremt obehagliga, rappa och roliga på en och samma gång. Och med tiden har de bara blivit mer och mer populära och fått en betydligt högre status än när de först publicerades.

Flannery O’Connor dog 1964, bara 39 år gammal, men i USA går det inte att överskatta hennes inflytande. En lång rad författare (och Bruce Springsteen) lyfter fram henne som en viktig inspiratör.

I Sverige har hon varit märkligt förbigången fram till Lundaförlaget Bakhålls satsning som inleddes med Ida Jonsson Renmans översättning av A good man is hard to find (En bra karl är svårt att finna) 2013.

Southern gothic-genren handlar mycket om klass. Den tar upp såväl rasism som de svartas situation i den amerikanska södern, men också vit arbetarklass (eller snarare undre underklass). Ett exempel är Dorothy Allisons lätt förklädda självbiografiska roman Horungen, en genomvidrig uppväxtskildring som utspelas i South Carolina. Det är också den roman som Stina Jackson – en av de samtida svenska författare som allra tydligast inspirerats av grit lit – lyfter fram.

– Jag tycker Dorothy Allison beskriver den sortens fattigdom väldigt bra: ”My family’s lives were not on television, not in books, not even in comic books. There was a myth of the poor in this country, and it did not include us, no matter how hard I tried to squeeze us in.” Med sina böcker får hon chansen att beskriva världen så som hon känner den. Ge en röst åt de som hon anser inte haft någon.

Foto på staden Savannah.

Stina Jackson har med sina prisade spänningsromaner Silvervägen och Ödesmark fört in de amerikanska traditionerna i den svenska litteraturen.

Inte så konstigt kanske, eftersom hon sedan lång tid bor i USA (efter många år i Denver har flytten precis gått till New York). I likhet med mig tycker Stina Jackson att dialogen är en av genrens stora styrkor.

– Dialogen spelar en oerhört viktig roll. Just hur de fångar den lokala språkdräkten och humorn – det är väldigt inspirerande.

Det var under collegetiden i USA som Stina Jackson upptäckte genren.

– Det började med att jag läste Vägen av Cormac McCarthy. Att kliva in i hans språkvärld var … ja, kärlek vid första ögonkastet. Snart hade jag dykt djupt in i resten av författarskapet också. Böckerna från hans Tennesseeperiod, Suttree, Guds barnoch Mörkret utanför, styrde mig mot Faulkner och sydstatsgotiken och sedan vidare till den mer samtida grit lit-traditionen, säger Stina Jackson och tillägger:

– Grit lit är inte nödvändigtvis råare och mer mansdominerad än southern gothic, vilket folk ibland påstår. Det finns fantastiska kvinnliga författare inom genren som Bonnie Jo Campbell och Dorothy Allison. Och jag misstänker att vi snart kommer att få se fler.

Läsa om nihilistiska vagabonder.

New Orleans franska kvarter kan fortfarande kännas som på voodoo-drottningen Marie Laveaus tid, vars rytmer letade sig in i den tidiga jazzmusiken. Den unge Louis Armstrong försörjde sig delvis på att sälja tegeldamm från St. Louis kyrkogård, där Marie Laveau är begraven; tegeldamm som än i dag går att köpa för att skydda sig mot besvärjelser. För säkerhets skull plockar jag på mig en näve damm innan jag åker vidare.

Jag passerar Little Zion Missionary Baptist Church, där bluesartisten Robert Johnson sägs ha fått sin eviga vila. Fyrtio minuter senare är jag framme vid den grusiga vägkorsning där Johnson ska ha sålt sin själ till djävulen. Jag möter ingen djävul, däremot slingrar sig en ondskefull svart orm rakt emot mig. Symboliken slår till med full kraft. Ormen kunde ha rymt från någon av Flannery O’Connors eller Cormac McCarthys berättelser.

Att ge sig in i southern gothic-genren är inte riskfritt. Vill det sig illa så kan det gå som för Ida Jonsson Renman.

– Efter Flannery O’Connor blev min litteratursmak aldrig mer sig lik.

Att läsa svensk samtida skönlitteratur har till exempel blivit betydligt svårare för henne. Subtiliteter är inte längre lika intressant, inte heller vardagens små dramer.

– Jag orkar inte läsa fler texter om kulturmänniskor med ångest. Jag vill bara läsa om nihilistiska vagabonder, farmödrar som tyr sig till seriemördare och barndop som leder till tragiska drunkningsolyckor.

Låt mig lägga till ett amen.

Fler utvalda artiklar