Stig Claessons många sidor

Stig Claessons komplicerade livsgärning skildras i en ny biografi. I ett utdrag berättar Fredrik Sjöberg om Slas storhet och författarens son Dodo om hans brister: ”Jag var lycklig när jag hörde hur tangenterna knattrade i huset för då visste jag att han inte söp.”

Det här är ett utdrag ur Håkan Laghers bok Vem älskar Slas? som ges ut den 12 september.

Författaren Fredrik Sjöberg har påverkats starkt av Stig Claesson och menar att författaren trots allt passade bra in i ett svenskt 70-tal.

”Romantiken var lite förbjuden i vänstern”, säger Fredrik Sjöberg. ”Den tidige Ulf Lundell stod inte högt i kurs i vänstern i början och Stig Claesson är precis lika mycket romantiker. Ja, han är en av den svenska litteraturens största romantiker. Men Stig var rätt i vänstern på många sätt genom böcker som Brev till en hembygdsgård och att han till exempel skrev om partisaner i Jugoslavien. Jag uppfattade honom som väldigt läst på 70-talet men i dag vet jag inte om någon läser honom. På antikvariaten klagar man och säger att det inte är samma intresse för honom som det var tidigare. Då hade man alltid en särskild hylla för Stig Claesson och hade honom i skyltfönstren.

Fredrik Sjöberg hade redan i sin ungdom köpt på sig ett Stig Claesson-bibliotek som i dag är synnerligen välfyllt.

”Började läsa honom sent 70-tal och fastnade snabbt”, säger Fredrik Sjöberg. ”Hemma i Västervik hos mina föräldrar hade min pappa ett stort bibliotek och där hittade jag Berättelse från Europa. Osprättad i originalutgåva. Jag är samlare och Stig Claessons böcker var dom första jag samlade på. Jag gick runt på antikvariaten och det kunde ta en hel dag för det fanns många antikvariat på den tiden. När jag flyttade till Stockholm 1983 hade jag bara med mig en skrivmaskin och ett litet resebibliotek bestående mest av Stig Claessons böcker. Han blev en författare som jag köpte på utgivningsdagen och mot slutet av hans karriär fick jag själv recensera de tre, fyra sista romanerna han skrev. Vilket var oerhört hedrande.”

Fredrik Sjöberg säger att det är tack vare Stig Claessons böcker han själv tog steget att börja skriva. Han står i stor tacksamhetsskuld till honom men hade även draghjälp av Ulf Lundell och i någon mån Klas Östergren.

”Men han var lite för bra”, säger Sjöberg och ler. ”Det var lite knäckande när Gentlemen kom. När jag läste den tänkte jag att det här kommer aldrig att gå, jag kommer aldrig att greja det. Men Lundells svada och Claessons minimalism, det skulle kunna gå. Jag fastnade för den här naivistiska stilen för det verkar ju så skenbart enkelt.”

Fredrik Sjöberg kan Stig Claessons författarskap utan och innan och har läst de flesta böckerna flera gånger, några ”oräkneliga gånger”, säger han och nämner Flickor och Allt står i lågor.

”Flickor köpte jag på Bokkaféet i Borgholm, jag var på Öland och tittade på fåglar i mitten 80-talet. I dag kostar den bara 250 spänn i originalutgåva vilket är en kulturskandal. Den ska kosta mer! Men det kommer. Pär Rådström fick en enorm revival och det kommer Stig Claesson också att få. Det här är inte böcker som bara tilltalar gubbar i vår ålder. Dom är tidlösa. Jag har skrivit mycket om miljö och är uppväxt med miljörörelsen. Jag läste Bönder, som kom 1963, och den borde vara en av de kanoniska böckerna i den svenska naturpolitiska prosan. Den är fullständigt enastående. Jag har försökt pusha fram den i olika sammanhang och refererar ofta till den. Det är han och Vilhelm Moberg som höll den fanan högt på den litterära scenen. Stig Claesson hade ena foten i spenaten och den andra foten här”, säger Fredrik Sjöberg och stampar i golvet på sin skrivarlya på Södermalm i Stockholm. Ett fåtal steg bort finns Stig Claessons gamla ateljé och på nästan samma avstånd i motsatt riktning ligger hans sista bostad på Allhelgonagatan.

Jag har svårt att hitta författare som påminner om honom

Trots att Fredrik Sjöberg säger att Stig Claessons böcker liknar varandra intill förväxling och att han ofta återvänder till samma miljöer så anser han att verken är helt unika i sitt slag.

”Jag har svårt att hitta författare som påminner om honom”, säger Fredrik Sjöberg. ”Lars Molin har ett likartat anslag och spelar på samma register i sina romaner och filmer när det gäller den svenska folksjälen. Pär Rådström liknar inte Stig på samma sätt. Om man jämför Stigs litterära stil med hans konst, vilket jag tycker är fruktbart för att förstå den, så är det en slags naivism han odlar som få, om ens någon, på svensk botten har överfört. Konstnaivismen var jättestor, den var en hel generation, och där var Stig den som på sätt och vis gick längst. Dels med barnteckningarna, där han blir den här lille pojken, och dels med dom senare Matisseinspirerade grejerna. Det här överför han i sin litterära stil och med upprepningarna, som han gör till sin gimmick på något vis. Han ska ju läsas högt, det här är högläsningsprosa i allra högsta grad.”

Stig Claesson gjorde avtryck på många fronter på 1970-talet. Sveriges Radios förlag gav ut barnboken Långt vid sidan av vägen i närheten av skogen (1974) med sagor som han läst i tv. Sommaren 1971 sände Sveriges Television filmen Hur avlångt är egentligen detta land? Avsändarna var Lasse Forsberg och Stig Claesson.

Svenska Dagbladet (25.11.71) rapporterade om en tv-serie med text av Stig Claesson, Den yttersta tvärgatan, som sändes under hösten.

Årtiondet innebar även ett prisregn över författaren; 1970 erhöll han De Nios Stora Pris, 1973 Magnoliapriset, 1975 BMF plaketten för På palmblad och rosor, priset delas ut av Svenska Bokhandelsmedhjälparföreningen i syfte att öka läsintresset. 1976 fick han Litteraturfrämjandets Stora Pris och 1977 Gun och Olof Engqvists Stipendium, som delas ut av Svenska Akademien.

Dessutom utsågs Stig Claesson 1974 till filosofie hedersdoktor vid samhällsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet. Han åkte inte till promoveringen för att hämta ut sin doktorshatt.

I mars 1970 gav Bonniers ut novellsamlingen Den ensamme nobelpristagarens vardag och andra iakttagelser. Samlingen innehåller fjorton korta noveller, den drygt trettio sidor långa titelnovellen och boken avslutas med tre korta noveller, där texten om Pär Rådström, Om en vän, är en av dessa.

Den långa titelnovellen Den ensamme nobelpristagarens vardag avviker något från den prosa författaren vanligen ägnar sig åt. Stilen är annorlunda, språket är bitvis rått och okänsligt. Den skrevs sommaren 1969, när Stig och familjen bodde i sommarhuset i Odensala, och publicerades som följetong i Aftonbladet. Att skriva följetong var en gren som författaren inte praktiserat tidigare. Sonen Dodo har starka minnen från den sommaren.

”Stig lyckades totalt sabba min lust att skriva”, säger Dodo. ”Han hade fått ett jobb av Aftonbladet och skulle skriva krönikor var och varannan dag eller åtminstone flera i veckan. Vi var på landet och jag var lycklig när jag hörde hur tangenterna knattrade i huset för då visste jag att han inte söp. Det var underbar musik. Sen en dag så lät det inget från skrivmaskinen. Jag kollade varför och då sa han till mig att han klarade inte att skriva längre. Det finns nåt som heter skrivkramp, sa han. Jag visste att han gömt några backar porter ute i skogen. Men han sa att det var skrivkramp. Sen bad han mig att sätta mig vid skrivmaskinen och så skulle han diktera sin krönika till Aftonbladet och så skulle jag skriva den. Jag var nio år. Jag gjorde det motvilligt, ville vara hygglig mot Stig. Jag hatade skolan och att skriva men jag satt där och försökte trycka ner tangenterna i alla fall. Sen kom tidningen ut och vi fick hem den. Min morsa läste upp krönikan och då hade han skrivit att det kom in nån klåfingrig ungjävel som inte kunde skriva och som satt sig och lekt med hans skrivmaskin. Jag utmålades som en idiot som hade suttit där och lekt med hans arbetsredskap.”

I ett avsnitt av följetongen redovisar författaren några illa stavade rader och skriver sedan ”Ett av barnen måste skrivit det”. Han skriver inte något om att han bett om hjälp att skriva och han skriver heller inte ”klåfingrigt” barn. Men skadan var skedd. Dodo hade fått några av sina felstavade rader uthängda för allmän beskådan, tryckta i en kvällstidning som spreds i hela riket.

”Det där tog mig så hårt att jag från den dagen vägrade skriva något på svenska”, säger Dodo drygt femtio år senare. ”Jag skrev inga uppsatser i skolan. Jag blev sårad och jag är väldigt långsint. Det resulterade i att jag fick gå i obs-klass på svensklektionerna. Jag var rastlös och ville inte vara i skolan överhuvudtaget. Ville bara sticka därifrån. Tills man upptäckte att jag kunde sitta och rita istället och då fick jag göra det på lektionerna. När jag var i 15-årsåldern började jag söka till olika konstskolor och kom in på Gerlesborgsskolan (en avgiftsbelagd utbildning). Stig sa direkt att han skulle betala utbildningen. Det var självklart. Inget snack.”

Läs mer:

Finn fem fel i Taubes Briggen Blue Bird

Johan Norberg: Plötsligt ringde Avicii