Stina Jofs: Äter fåglar filtar? Om tjuvaktiga talgoxar

Jag skulle precishämta in grytan med dotterns bouillabaisse från altanen.

Tänk vad den meningen rymmer, va?

Jag har uppenbarligen tillgång till en altan, minst ett barn som kan laga fransk fiskgryta och jag kan (efter lite efterforskningar ska erkännas) stava till bouillabaisse.

Just när jag skulle öppna altandörren såg jag en liten fågel som mumsade, inte på grytan gubevars, utan på en yllefilt, näbben full, en halvmeter ifrån mig.

Tänk vad den lite trassliga meningen inte rymmer. Vilken fågel? Äter fåglar filtar? Om ja, varför?

Det låg flera filtar på altanen, vi hade glömt dem ute kvällen innan, men den gul-svart-gröna filtförstöraren valde den dyrbaraste, nämligen den min före detta svärmor Nilla vävt för kanske 50 år sedan. Beige-brun, numera ganska trasig men ett av många bevis för det hantverkskunnande hon besitter. Det som jag aldrig kommer att besitta. Mina fläskkorvar till fingrar kan vara en förklaring, men snarare är orsaken en nästan patologisk brist på tålamod. För ett vet jag, handarbete ska inte gå fort. En gång försökte jag lära mig att väva, gick till och med en kurs, men det jag föreställde mig skulle bli en timmes intro och sedan 100 timmar vid vävstolen med P1 i örat och kaffe vid sidan, blev mer 100 timmars intro och inte ens en liten tyglapp. Det var inte fel på kursen, utan på mig.

ti-ty-ti-ty-ti-ty eller ti-ti-ty ti-ti-ty ti-ti-ty

Nå, tillbaka till min yllenafsande altanbesökare. Ur näbben stack en enorm tuss med brunt, en fågel med helskägg hade jag aldrig tidigare sett. Bara det gjorde mig glad.

Parus major heter den enligt faktaboken. En helt vanlig talgoxe, en av Sveriges vanligaste fåglar. Hade jag sett en sådan förr? Självklart, men aldrig att jag hade lärt mig det latinska parus major om den inte hade haft munnen full med min före detta svärmors yllefilt. Det står nämligen, jag citerar:
Talgoxen är hålbyggare och går gärna i holkar. Boet byggs av mossa och fodras med ull och hår.

Nästa gång jag öppnar altandörren kanske den girige flaxaren sätter sig på mitt huvud. Nu frågar du kanske om jag är väldigt intresserad av fåglar? Icke. Däremot är jag extra intresserad av fåglar som tuggar i sig min snart sekelgamla yllefilt. Inte vet jag hur länge en talgoxe förväntas leva, men säkert var inte ullätarens farfarsfarfarsfar född när Nilla bestämde sig för att ge sig i kast med vävningen.

Hur talgoxar låter? Att kunna det verkar tillhöra allmänbildningen, men den bildningen har jag definitivt inte och knappast att dagens altanbesökare kunde demonstrera sitt kvitter eftersom den hade näbben full av stulet gods. Rytmiskt, tvåtonigt ska det vara enligt boken: ti-ty-ti-ty-ti-ty eller ti-ti-ty ti-ti-ty ti-ti-ty. Hur just allt detta ti-tyande låter kan jag dessvärre inte föreställa mig. Varningslätets snabba tsjä-tsjä-tsjätycker jag dock ser irriterande ut, till och med i skrift.

Vad mer då? Talgoxen kan få två kullar på en sommar, åtta till tio ägg per gång. Kanske kommer 20 små talgoxeungar vila på resterna av Nillas filt. Om man räknar människoliv är det nog lika många som somnat tryggt under detta varma, gosiga täcke. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn och nu även fågelungar – det finns något väldigt trösterikt i det.