Stina Jofs: ”Återigen fick jag be mamma om hjälp”

Jag börjar bli som min mamma. Äntligen, får jag väl skriva. Irene fyller 88 men hennes glödande medkänsla för djur och svaga är intakt. Vad lever man för, om inte sjuklingar, haltande jyckar och till och med huggormen som valde att bo på mina föräldrars tomt? Vad är man för människa om hjärtat inte mjuknar inför bilder på frusna barn vid gränsen mellan Polen och Belarus?

Mamma, som var fem år när kriget bröt ut i hennes land, brukar säga om sitt vuxenlivs begränsade vänkrets: ”Jag har nog alltid tyckt mest om barn och djur.” En logisk slutsats kan tyckas, när hon som liten såg vuxenvärldens hunger efter makt, dess omättbara lust att förgöra. Nej, bäst att hålla sig till de små och de fyrbenta. En och annan fågel skulle förstås också räddas, humlor, bin, myror. Och så ormen då, som alla ville jaga bort.

Hur jag kom att tänka på detta? Jo, jag stoppade strumpor. Eller snarare, försökte. Som flicka såg jag ofta mamma sticka yllesockor för att sedan stoppa dem när hålen i hälarna började synas.

Jag var som vanligt för otålig och lat.

Hennes raggsockor har följt mig och mina vänner genom iskalla hus och lägenheter, de har slitits mot kvistiga furugolv och trampat mil i kängor. De har dansat, sovit under kalla täcken och ibland hämtat posten utan skor.

Mitt eget hus är gammalt, kallt. Därför har jag köpt in ett stort antal sockor till gästande barn och vänner. En morgon stannade blicken på högen av gapande hål och jag tänkte: Hur svårt kan det vara?

Hur svårt var det inte!

Återigen fick jag be mamma om hjälp. Hade hon möjligen en stoppnål? Garn? Jag hann misslyckas med fem par och lyckas med ett för att sedan tänka: ”Om alla stoppade sina sockor skulle varenda sockfabrikant få gå från hus och hem, en livsgärning i raggsockebranschen tillintetgjord.” Med andra ord: jag var som vanligt för otålig och lat, en olycksalig kombination jag definitivt inte ärvt efter mamma.

Vi är många med minnen av en mors strävsamma stickande. Akademiledamoten Peter Englund har visat upp sina mammastickade yllestrumpor på Facebook. Författaren Göran Greider skriver så fint i Barndomsbrunnen:

Jag tänkte många gånger
På min mor som en folksång.
Inte bara för att hon ofta sjöng
Utan för att hon skrattade sig fri,
Fri från allt hon måste gått igenom.
Byar och fabriker talade ur henne.
Symaskin och lie, bakplåt och skurtrasa.
En svärm av ungar måste viftas bort.
Katter satte sig vid hennes fötter
och nog liknade hon själv en katt
med sitt hemligt onåbara inre.
Alla bröder går i hennes raggsockor.

Jag hoppas att någon stickar yllesockor till dagens frusna barn, till dem som tvingas leva med vuxenvärldens vansinne, till Greta, Malala, till alla små som ännu namnlösa ska verka för en bättre värld.

Jag hoppas att någon sedan lagar dem. Stoppar om dem, både bildligt och bokstavligt.

Precis som min mamma alltid har gjort.