Stina Jofs: ”Återigen fick jag be mamma om hjälp”

Jag börjar bli som min mamma. Äntligen, får jag väl skriva. Irene fyller 88 men hennes glödande medkänsla för djur och svaga är intakt. Vad lever man för, om inte sjuklingar, haltande jyckar och till och med huggormen som valde att bo på mina föräldrars tomt? Vad är man för människa om hjärtat inte mjuknar inför bilder på frusna barn vid gränsen mellan Polen och Belarus?

Mamma, som var fem år när kriget bröt ut i hennes land, brukar säga om sitt vuxenlivs begränsade vänkrets: ”Jag har nog alltid tyckt mest om barn och djur.” En logisk slutsats kan tyckas, när hon som liten såg vuxenvärldens hunger efter makt, dess omättbara lust att förgöra. Nej, bäst att hålla sig till de små och de fyrbenta. En och annan fågel skulle förstås också räddas, humlor, bin, myror. Och så ormen då, som alla ville jaga bort.

Hur jag kom att tänka på detta? Jo, jag stoppade strumpor. Eller snarare, försökte. Som flicka såg jag ofta mamma sticka yllesockor för att sedan stoppa dem när hålen i hälarna började synas.