Stina Jofs: En arkivaries trista öde

Vi skulle tömmaen gård i Dalarna, röja inför nya ägare. I gamla byggnader blandas seklerna huller om buller, överallt finns reminiscenser från tidigare generationers mödor: ett härbre med rötter i den sena stormaktstiden, det tidiga 1800-talets redskap för skogsbruk, flottning och jakt, 1960-talets självhäftande, färggranna plastbilder som skulle muntra upp kaklet i boningshusets kök. En skattgömma för de ännu levande, som dess värre varken haft tid eller ork att axla ansvaret. Jag vill så gärna få med mig något fint som minne men tiden är knapp och vi kusiner är ju där för att städa, slänga och klippa gräs, inte kapa åt oss.

Med i bilen till Stockholm finns dock en liten trasmatta, en halvkass lingonplockare, en kont, en rund dosa. Ska min son leva fjättrad vid nikotinets bojor kan han i alla fall göra det snyggt tänker jag och tar den lilla reklamburken. Mer då? Jo, Karlsbaderpiller med löfte om ”direktstimulerande effekt på tarmväggen”, inköpta på apoteket i Mora. Vad säger dessa ting? Jo, att någon någon gång har vävt, plockat lingon, burit, mottagit en reklamdosa i mässing samt haft trög mage. Jag borde valt bättre förstås, men skammen över vår oförmåga att vårda det vi fått är större än girigheten.