Stina Jofs: En vit blus är ett bevis på kamp
Stina Jofs

Stina Jofs

Senior Editor

Stina Jofs: En vit blus är ett bevis på kamp

  • 6 apr 2022
  • 5 min

Lyssna på artikeln

På min vind står en resväska, tjock papp i brunt som ska efterlikna läder, på några ställen lagad med kraftig tejp. Väskan var min mammas, en dag för inte så länge sedan sa hon att hon hade sparat den till mig. Nu fick jag göra vad jag ville med den. Att något så tomt och utan praktiskt värde kan vara så fyllt av minnen, tänkte jag. En mycket ung flickas hand, nästan ett barns, hade en gång hållit i handtaget. En flicka på väg mot ett nytt liv i Sverige. Om ensamhet kan beskrivas så är det bilden av min mamma med väskan, men den är också en bild av mod.

Resväskor ska vara tunga, fyllda med kläder, längtan och hopp. Jag kan inte bara låta den stå tom insåg jag, och när jag rensade mina garderober hittade jag annat jag fått av mamma: två klänningar, en dräkt, två blusar, en kjol. Dessa plagg, inköpta
under möda och vårdade som bara fattiga har vett att vårda sina kläder, vek jag omsorgsfullt och lade i väskan. Nu ligger reminiscenser från mammas 1950-, 60- och 70-tal mellan vita, tunna pappersark.

Blusen hon absolut inte hade råd med.

Tillsammans bär plaggen en berättelse om tider som blev bättre, om fattigdom som byttes till välstånd. Jag frågade mamma om hon mindes den pepitarutiga klänningen med styv, veckad underkjol. Nej, svarade hon. Den bruna, båtringade med skärp och tyll i kjolen då? Nej, inte den heller. Men den röda dräkten kommer du väl ihåg? Hon skakade på huvudet. Blusen mindes hon däremot. Vit, ärmlös, handbroderad. Den köptes inte för att mamma behövde den. Nej, den var en viljeakt och ansträngning. Hon, med sitt kolsvarta hår och mörka ögon måste ha varit väldigt vacker i den, tänkte jag. Strax innan mamma köpte blusen hade hon avslutat en kort anställning på Svenska Reläfabriken i Stockholm och ett vikariat på Sound Radio AB för lödning och montering av radioapparater. Tiden som hembiträde hos en sågverksdisponent i Dalarna var över och snart väntade arbete på LM Ericsson. Hennes timlön, står det i pappren hon sparat och visar mig, var ”tvåhundrafyrtionio öre”.

Men nu förlorar jag mig i anställningsvillkor och arbetsuppgifter! Det är blusen, den hon absolut inte hade råd med, som spelar huvudrollen i denna berättelse.

Hösten 1956 gick sovjetiska pansartrupper till anfall mot det ungerska folket. Den ungerska regeringen vädjade till FN att ingripa, men ingen hjälp kom. Efter en vecka hade allt motstånd kuvats, omkring 20 000 människor dödats. Därtill hade 250 000 ungrare flytt ur landet, mot väst. Det var då mamma köpte blusen, trots att hon nästan inga pengar hade.

Köpesumman var ett bidrag till en ungersk sömmerska bosatt i Sverige, från en annan invandrare i en reläfabrik. Blusen var ett ställningstagande hos en mycket ung flicka som själv nästan gått under i det krig som kom att kallas det andra när man tvingades börja räkna katastroferna. Det stora kriget 1914–1918 skulle inte få någon efterföljare, sade man. Krigens tid var förbi. Så fel de hade. Mammas vita blus blev inte ett tecken på uppgivenhet utan ett lika lysande som blygsamt bevis på solidaritet och kamp. Nu ligger den omsorgsfullt hopvikt i en resväska som jag hoppas att mina barnbarn en gång ska öppna.

Fler utvalda artiklar