Stina Jofs: ”Fåfänga driver världen framåt”

Romarna ställde sannerligen till det för oss. Ta bara månaderna: oktober, vår tionde, betyder åtta på latin och september sju. Att augusti heter just så har inget att göra med himlakroppars rörelse utan är sprunget ur ett romerskt storhetsvansinne. I början kallades nämligen månaden sextilis men dåvarande kejsaren Augustus döpte helt sonika om den – efter sig själv. Dessutom gjordes augusti något längre eftersom kejsaren inte kunde tåla att Julius Caesars månad – juli – slog hans i antal dagar. Fåfänga driver världen framåt, sällan logik och ädla känslor.

Och veckodagarna då? Där kan vi dess värre inte skylla på romarna eftersom alla våra dagar utom måndag och lördag är kopplade till Tyr, Oden, Tor, Freja och slutligen Sunna. Den sista kan tyckas ha med islam att göra, men icke. Asaguden Sunna (eller Sol) körde vagnen Alfrödull, dragen av hästarna Arvaker och Allsvinn. Under djuren satt Isarnkol som skyddade dem från solens strålar. Som du ser, det är lätt att tappa fotfästet. Tidevarv komma, tidevarv gå, inte ens namnen tycks bestå.

Alla förbättringsförslag välkomnas

Årtalslogiken ska vi över huvud taget inte ge oss in i. Det spelar nämligen ingen roll hur mycket vi snurrar runt solen och månen kring oss – i alla epoker har härskare helt sonika utgått från sig själva. Jesu födelse som nollpunkt för vår tideräkning är bara ett av många sätt att räkna. Under franska revolutionen bestämde man sig exempelvis för att dela in dygnet i tio timmar med 100 minuter och 100 sekunder. Efter 13 år (exakt hur dessa 13 år räknades vet jag inte) tröttnade Napoleon och återinförde det gamla systemet. System förresten, det låter så vederhäftigt och genomtänkt … men en härva är tiden. Alla förbättringsförslag välkomnas. Även mitt, tänker jag.

Genom att dra ner antalet månader skulle pappersalmanackorna bli tunnare, färre träd skulle stryka med. Bra för naturen, bra för själen. Som en första åtgärd tar vi bort november, en golgatavandring i regn på tvären och klafsande bland geggiga löv. December ryker också, den är som en gråkall novembermåndag fast maskerad i glitter och glögg. Januari och februari, även de skitmånader, i alla fall där jag bor. Jag medger att det här förslaget är egocentriskt gränsande till psykopati, men hittills har ingen hejdat mig. De månader jag garanterat behåller är mars (ljuset), maj (fåglarna och syrenerna) och augusti (de tunga, varma kvällarna, kräftorna). September och oktober slår jag ihop till en enda lång, underbar skördemånad med svamp, jakt och lingon. Vilka har vi kvar? April, juni, juli. Inga favoriter, men de går an. Jag är ju inte dummare än att jag förstår att dessa neddragningar – liksom alla neddragningar – får konsekvenser men allt går att lösa med lite god vilja. Jul och andra religiösa högtider (oavsett religion) kan firas i valfri månad. Det gäller även födelsedagar. Ledigt tar man förslagsvis under sin favoritperiod. Demokratiska val bör fortsättningsvis hållas vart fjärde år – och det i världens alla länder. (Det sista inlägget ligger lite utanför min jurisdiktion, men kanske slinker förslaget igenom.) Nyår firas alltså den sista dagen i denna hopslagna månad och alla vaknar vi upp till ett nytt och ljust år den första mars. Namn på framtidens månader får jag be att återkomma till. Jag ska dock försöka hålla mig från romarna – de verkade ju inte kunna räkna.

Kanske har du några förslag?

Ur Tidningen Vi #10 2023.