Stina Jofs försöker memorera 35 sorters talgoxar

I juninumret berättade jag om en tjuvaktig talgoxe, en som snodde ulltofsar från min gamla filt på altanen. Att det var en talgoxe hade jag ingen aning om då, inte heller hur en sån lät eller varför den prompt skulle ha näbben full med min ull.

Nu vet jag det. Om det är åldern eller pandemin som startat detta ornitologiska intresse vet jag inte, men plötsligt har jag börjat registrera färg, storlek och beteende hos mina flaxande grannar. Hemarbete i den sociala distanseringens tid kan vara stressigt på sitt sätt, men man befinner sig inte ständigt på språng. Som förr. Jag vaknar tidigt, skriver, tittar ut genom fönstret, skriver, tar en tur på altanen, en kopp kaffe, skriver. Björken slog ut i maj, häggen, eken, syrenen … och nu går vi in i sista sommarmånaden. Det har blivit en del stirrande – eller stilla kontemplation om man vill uttrycka sig lite mer sofistikerat. En sak har slagit mig: När du är stationär ser du plötsligt allt som rör sig omkring dig. Det bråkas och tjattras, flygs, brummas – och stjäls.