Stina Jofs: Har 2022 varit bra?
Lyssna på artikeln
Nytt år, snart vår, sommar, höst … och sedan, nytt år igen. Stort och smått, 12 månader som gått. Vad har du tappat, vad har du fått? Du ser, jag tar mig friheten att dikta lite så här på sluttampen. Den rätten kan ju inte bara tillfalla Alfred Tennyson och hans berömda Nyåsklockan, vars första vers förresten lyder så här på transpiranto: Ding, dinka, dong in tuff sülwesternatta al boreal neon et terrans glace; antiko anno kojas quasi kass … ding rekviem sür akva et rabatta.
Fyrtionde året på tronen var inte mycket att fira.
Nu är alltså dags att summera: Har 2022 varit bra? Inte särskilt är svaret om jag får vara lite personlig, men inte heller det annus horribilis som den framlidna drottningen Lilibet av Storbritannien beskrev 1992. Hennes fyrtionde år på tronen var sannerligen inte mycket att fira: tre av de fyra barnen separerade, snaskigheter i kronprinsens äktenskap fick namnet Camillagate. Dessutom brann hennes älskade Windsor Castle, ett slott som hon betraktade som sitt barndomshem. Den nu döda drottningens ännu dödare moder förklarade varför familjen stannade på slottet under andra världskriget i stället för att låta sig evakueras till Kanada: ”Barnen åker inte utan mig. Jag åker inte utan kungen. Kungen kommer aldrig lämna England.” Ganska strongt formulerat av en kvinna som sades dricka en flaska gin om dagen. (Det stämmer säkert inte, drottningmodern blev 101 år.)
På tal om annus horribilis, och för att få lite perspektiv på drottningens ord om händelserna för 30 år sedan: 2022 var ett genomuselt år för miljontals människor, så fruktansvärt att det inte finns plats att räkna upp alla katastrofer. Vore jag religiös skulle jag inte bara börja varje dag på knä i tacksamhet över att jag personligen sluppit krig, svält, torka och översvämningar utan jag skulle också i mycket skarpa ordalag be människans gudar skärpa sig.
Vad tar du med dig in i 2023? Vad vill du ha mindre av, och mer? Med kåsörens rätt till det egocentriska perspektivet kan jag konstatera att jag får med mig ett övermått av gem (jag har inte stulit dem från jobbet utan de lämnades kvar hemma av min dotter scenografen, förvarade i stora tändsticksaskar). Även ett övermått av bläckpennor kommer jag att föra över tolvslaget den 31 december (här har en del pennor av misstag halkat ner i väskan, det medger jag, men jag tänker liksom Aina Erlander återbörda tjuvgodset till rättmätig ägare, det vill säga Tidningen Vi). Vad mer äger jag i övermått? Jo, kilon, och de sitter dess värre häftade vid mig. Hade det varit fulla mjölkförpackningar hade jag med givmild hand lämpat över dem på någon annan, i större behov än jag av kalorier.
Vad har jag mist under året då?
En drös hjärnceller, spänst, en älskad moster som visserligen var mycket gammal och sjuk, men som var min mammas älsklingssyster. Mamma är nu en av två kvar i en systerskara på tio. Därför sörjer jag även min mammas förlust.
Slutligen. Vad önskar jag av 2023?
Jo, fred på jorden, mat på borden, frihet för orden.