Stina Jofs: ”Hur kan tiden ta såna jättekliv? ”

Nyss hade jag blöjbarn. Eller … nyss var jag ett blöjbarn. För inte så länge sedan sade min mamma
”08 765 74 06” när hon svarade i telefonen som stod på en hylla, enbart avsedd för telefoner och telefonkataloger.

Det var alldeles nyss. Det känns faktiskt som nu. Missuppfatta mig inte, jag saknar vare sig blöjor,
kataloger eller fast telefoni, det här är inte en text skriven av sentimentala skäl. Den skrivs i uppriktig förvåning. Ja, chock. Hur i herrens namn blev jag mormor när jag för en sekund sedan – känns det som – fick barn? Ja, själv var ett barn?

Hur kan tiden, vars sekunder är exakt lika långa, ta sådana, till synes oregelbundna jättekliv? Finns det ett Nobelpris vi kan slänga över någon som kan förklara det på ett sätt som till och med jag begriper?

För att få grepp om tidens hisnande gång brukar jag roa mig med en tankelek. Jag tar mitt födelseår och hoppar bakåt lika många år som jag levt.

Så här: Snart är jag 60, född 1959, i november faktiskt. (Presenter och in blanco-checkar kan lämnas utanför min grind. Information till landets samlade musikkårer: jag är patologiskt morgonpigg så ni bör börja tuta redan vid femsnåret, vid sex sitter jag oftast och skriver och vill helst inte bli störd.)

Låt se, 1959 minus 60 … vi hamnar i 1800-talets sista skälvande år. För mig låter det lika avlägset som triasjura, senrenässansen, järnåldern.

Inga världskrig, inga massförstörelsevapen, stora framsteg inom medicinen när Koch hittar tuberkelbacillen, den första apparaten för röntgenundersökningar tas i bruk. När detta händer är min älskade morfar redan tio år, han ska bli sadelmakare i en liten tysk by men också hinna uppleva hur hästar som arbetsredskap och transportmedel försvinner.

Han blir far till tio döttrar, räddar livet på en soldat under första världskriget, blir rikt dekorerad men kommer att hata krig så länge han lever. Min farfar i Dalarna, flottarbasen, kommer att se sitt yrke försvinna under den tid på jorden han tilldelas.

När jag tänker på allt som har hänt blir jag yr av allt som ska ske under kommande 60 år. Minst 100, säkert miljoner, saker som jag absolut inte kan eller vågar förutse. Och som jag aldrig får uppleva. 2019 + 60 =  år 2079. Inte kommer jag att vara med då. Det finns en sorg i det men också en känsla av logik – och kanske befrielse.

Vi ska en gång, som Nobelpristagaren Pär Lagerkvist så insiktsfullt skrev, förenas med allt och alla i döden. Med det skrivet vill jag dock ha med ett tillägg – det är ju ändå min födelsedag, om man inte får önska då så när?

Så länge vi lever ska vi göra det så värdigt och solidariskt det bara går. Vi ska vara extra snälla mot barn, gamla, svaga och djur.

Vi ska helst ha roligt. Dessutom tycker jag att det ingår att göra bort sig rejält några gånger samt att äta glass i mer än måttliga mängder … Därmed ger jag ordet till någon som ofantligt mycket bättre formulerat det som jag så taffligt försökt.

Take it away, Pär!

En gång skall du vara en av dem som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som havet.