Stina Jofs: I väntan på – vad då?

Hur ofta hör man inte någon suckande säga, gärna med blicken fäst i fjärran: ”Människan föds ensam och dör ensam.” Det finns en del varianter, de flesta längre och trassligare. Meningen syftar väl på något slags existentiell ensamhet, men den retar mig likafullt. Är det något vi inte gör så är det väl att födas ensamma? Så länge inget barn avlas, blir till människa i ett laboratorium och lyfts ut till livet av robotarmar måste vi väl ändå medge att någonstans i barnets absoluta närhet borde det finnas en mamma? Det kan vi inte ta ifrån den havande kvinnan. Har ungen tur är dessutom rummet fullt av andra människor. Har ungen ännu mera tur föds den i ett land där det finns en chans att överleva.

Värre än att födas ensam måste väl vara att föda ensam? Jag tänker på unga flickor och kvinnor som i rädsla, smärta och skam föder utan någon bredvid sig. Patriarkat, religion och traditioner gör dessa kvinnor till de ensammaste i världen – och det är verkligen inte mödrarna som ska skämmas. Under 1960-talet var den svenska lagstiftningen så sträng att svenskor for till Polen för att genomföra en abort. I dag är det tvärtom, polskor som inte har rätt att bestämma över sin egen kropp beger sig till andra länder för att slippa riskera livet i klåpares händer. De nya vindarna i USA kommer att göra än fler kvinnor ensamma, tro mig. ”Den som föder ensam riskerar att dö ensam”, skulle kunna vara en variant på inledningens välkända, men i mitt tycke obegripliga citat.

En Golgata-vandring mot döden!

Dör vi ensamma då? Jo, det händer. I valrörelsens sista skälvande dagar stannade min blick på en affisch som visade en kvinnlig undersköterska utan namn – jag har dessutom glömt vilket parti hon representerade. Hon sade: ”Patienter i livets slutskede lämnas ofta ensamma utan tillsyn. Varje gång hoppas jag att de inte behöver dö i ensamhet.”

2022 är året, minns det. Vi reser långt ut i rymden, men lyckas inte hålla oss tillräckligt nära här på jorden. Självklart skulle jag också vilja ha familj och vänner omkring mig om – eller snarare när – jag ligger för döden men jag vill nog ännu hellre ha dem nära under de år jag lever. För värre än ett ensamt dödsögonblick – vem vet, det kan ju vara efterlängtat – är ett liv i ensamhet. Dagligen hör jag om den epidemi som grasserar i vårt land. Då menar jag inte covid utan alla dessa stackars gamlingar som aldrig får besök hemma, som inte får plats på ett vårdhem där det skulle finnas möjlighet att umgås med andra, få vällagad mat och någon som tittar till dem. Och de stackare som redan befinner sig på ett hem men ändå inte blir omhändertagna på rätt sätt. Snacka om en Golgata-vandring mot döden! Är man pessimistiskt lagd, lite som åsnan Ior, skulle man kunna hävda att resan mot döden inleds i samma sekund som man föds.

Alltså livet, en livslång väntan. Eller vänta förresten – väntan? Döden är väl inget att vänta på? Bättre då att leva medan tid är. En mästare i den genren är Iors vän Nalle Puh som alltid har huvudet fullt av klokskap, som den om att bevara vänskap och skapa nya vänner: ”Du kan inte alltid stanna i din egen hörna av skogen och vänta på att andra ska komma till dig. Du måste gå till dem ibland också.”

Gör det.

Gör något tillsammans.

Döden kommer tids nog ändå.