Stina Jofs: ”Jag ska hitta en skatt”

Det finns en egenskap hos mig som jag både tycker om och ogillar, nämligen den att jag är helt förvissad om att jag ska hitta en skatt. Andra har gjort det, en dag är det min tur tänker jag segervisst. I ödmjukhetens namn ska jag väl erkänna att det finns stunder av tvivel, men de är få och varar inte särskilt länge. För hur svårt kan det vara? Går man längs stranden finns en möjlighet att något glimrar till i vattnet, inte sant? Ett guldmynt, en ring. Eller varför inte locket på en kista, fullmatad med diamanter, tiaror, sejdlar i silver. Vid lågt vattenstånd kan allt hända, det vet varenda människa som bor vid havet.

Och är det så fullkomligt omöjligt att någon klistrat ett kuvert under lådan i byrån man köpt på loppis, ett brev daterat 1792 till Jacob Johan Anckarström med uppmaningen att skjuta kungen? Brevet har vandrat genom ­generationer, gömställen förändrats men förblivit hemliga.

Kort sagt, ett livsomvälvande möte.

Och slutligen, borde det inte finnas en liten chans att man i en folksamling råkar fästa blicken på någon och stannar i den? Jag menar inte förälskelse eller passion utan snarare en djup förståelse för en annan människa. Kort sagt, ett livsomvälvande möte.

Ska det vara så jävla omöjligt?

Jag föreställer mig att psykologin har en del att säga om det här personlighetsdraget. Befriad från den sociala fernissa som brukar omge terapeuter, kanske två rejäla motsatser skulle utkristalliseras i journalanteckningarna:

Psykolog 1:
”Patienten lider av en grav oförmåga att nöja sig, har ett ständigt begär efter mer. Namnet Gustav III upprepas många gånger, likaså ord som kistlock och smaragder. Förvirrat tal, upphöjt känsloläge. Not I till nästa behandling: Eventuellt remittera till röntgen av hjärnan. Not II: Knasboll?

Psykolog 2:
”Patienten, kvinna, runt 60 år, tycks ha en ­orubbad tro på slumpens möjligheter, en förmåga att härbärgera drömmar, visserligen av det något barnsligare slaget. Verkar glad. Hoppfull. Not I till nästa behandling: Uppmuntra. Not II: Tipsa om Höga kusten, snabb landhöjning, fyndområde?

Vilken jag väljer?

Tvåan förstås. Han, eller hon, verkar helt enkelt roligare att umgås med.

Har jag då haft turen att hitta en skatt? Inte direkt någon av det mer sensationella slaget får jag erkänna, men när jag renoverade mitt gamla hus fann jag bakom de innerväggar som skulle bytas en mycket gammal porslinskopp, en barnsko, ett bläckställ från 1930-talets Tyskland samt en väldigt smal käpp. Drog man i knoppen visade det sig att käppen egentligen var ett fodral till en liten värja. Ett vapen! En sammansvärjning … mot Gustav III?

Inga svar fick jag, men stärktes i min förhoppning om att skatter faktiskt går att finna. För att hedra den som för mycket länge sedan förstod vikten av hemligheter lät jag plasta in en mobiltelefon och gömde den bakom den nya pärlsponten. Någon dag ska en person, i en tid då mobiler inte längre är ting utan chip inopererade i huvudet, hitta min gamla Nokia och undra varför människor för länge sedan bar omkring på små rektangulära metallådor med knappar.