Stina Jofs kämpar med tålamodet, men närmar sig meningen med livet
Stina Jofs

Stina Jofs

Senior Editor

Stina Jofs kämpar med tålamodet, men närmar sig meningen med livet

  • 24 okt 2019
  • 4 min

Lyssna på artikeln

Kanske gav jag upp för tidigt. Mina universitetsstudier i matematik och kemi blev kortvariga. Nyfikenhet och intresse led jag ingen brist på. Inte intelligens heller, inbillar jag mig. Men tålamodet, herregud. Just det modet har ständigt svikit mig.
Insikten – då menar jag en förståelse djupare än Marianergraven– att talet pi är oändligt får jag nog räkna till mina stora livskriser. Arkimedes konstant eller Ludolphs tal ”representerar förhållandet mellan cirkelns omkrets och diameter”, men de tre siffrorna är bara början. Bokstavligen.

För den intresserade väntar en matematisk Golgatavandring – det anade babylonierna redan 2 000 år före Jesu födelse. Egyptierna, gubben Arkimedes, arabiska, kinesiska och indiska matematiker – alla har de tragglat med talet pi. Någon lyckades räkna fram elva korrekta decimaler men överträffades av x, som överträffades av y, som…
Och så stollen på 1500-talet som fick ihop runt 35. Då hade han vigt hela sitt liv åt detta.

I år – håll i hatten om du har någon – lyckades maskin och människa i ett lyckat samarbete konstatera att pi:s decimaler uppgår till 31,4 biljoner.
Äntligen färdigräknat? Aldrig!
Varför kan man undra. Varför inte är en lika relevant fråga, särskilt med tanke på att vi i dag vet att man bara behöver de första 50 decimalerna för att beräkna det synliga universums omkrets med en noggrannhet av en atomkärnas storlek.
Borde inte det räcka?

Icke.
Det tragglas vidare.
Däri ligger genialiteten och dårskapen hos människan.

Nyfikenhet och tålamod måste vara våra främsta – och ibland mest underskattade – egenskaper. Intelligens då? Nja, ytterst få är exceptionellt smarta och ännu färre har klokskap nog att använda sin begåvning till mänsklighetens bästa. Och förresten, vad är intelligens? Måttet verkar böljande, ibland kulturellt betingat. Nyfikenhet och tålamod däremot tar oss upp i rymden, ner i djupen, får oss att hämta kunskap ur historien och fantisera om framtiden.

En mig närstående, då ung person, grubblade svårt över det vuxenliv som väntade. Vad skulle han bli? Vad ville han, dög han till? Han såg sina klasskompisar självsäkert rusa fram, själv stod han stampande kvar. Ångestriden bad han sin farmor om råd. Hon sa: ”Men lilla vän, ska du inte satsa på att bli upptäcktsresande?”.

Det svaret rymmer allt – nyfikenhet, mod och inte minst, tålamod.

Doktor i pifilologi blir jag aldrig. Ämnet (studiet av minnesregler för talet pi) finns om än mest på skämt. Visst tragglade jag som de andra studenterna, det var en tävling om att komma ihåg så många decimaler som möjligt. Efter att ha lyckats få ordning på ett tiotal började jag emellertid tänka på den lunch som väntade, myggbettet som kliade, pyspunkan på cykeln, sjörapporten, ja, meningen med livet.

Den sista funderingen börjar jag äntligen få kläm på, ett resultat av nyfiket och tålmodigt prövande. Och mod, inte minst.

Fler utvalda artiklar