Stina Jofs: Med åren kom gröten
Lyssna på artikeln
Jag vet vad du tänker. Att efter ovanstående rubrik följer en deprimerande drapa om begynnande glömska, en förvirrad text från en grötig hjärna hos en redaktör som gubevars tituleras senior. Visserligen blandade jag tidigt ihop barnens namn och värre var nog att jag ibland kallade dem Haddock efter hunden, men numera är jycken död så det händer alltmer sällan. Nej, den här texten handlar om att jag kommit till insikt. Om vad? Att gröt är svaret på precis allt. Det visste redan vikingarna som glufsade i sig vattgröt, bjuggröt och ystegröt och nu vet även jag. Insikten mina vänner, står i paritet med den händelse som följdes av orden One small step for man, one giant leap for mankind. Att gå från minnet av barndomens grå sörja till att 50 år senare längta efter dagens tallrik med havregryn, mjölk, vatten, salt, lingonsylt och lite knaprig müsli på toppen. Kan det bli godare, bättre för mage och plånbok?
Smaken hemsk, konsistensen vidrig.
Visst vet jag att gröt var fattigmansmat och kan ärligen säga att jag hatade havregrynsgröt som barn. Bara lukten fick mig att kvälja. Smaken hemsk, konsistensen vidrig. Färgen … herregud. I ren panik såg jag för mitt inre hur smeten som kämpade sig ner genom strupen i vilken sekund som helst skulle komma upp igen. Kalla det två barndomstrauman i ett, om du vill. I dag är det andra bilder som poppar upp: Små havregryn som änglavingar i magen, mjölken en porlande älv, de egenplockade lingonen glänsande rubiner … ja, du ser. Detta är det närmaste jag kommit en religiös uppenbarelse. Om Jesus kunde uppväcka de döda är det gröten som ger mig nytt hopp om liv.
När jag googlar på ordet återkommer ofta frågan: ”Kan man överleva på gröt?” Glädjande nog kan jag meddela att svaret är ja, men även gröt måste förstås handhas med förnuft. Redan 1949 höjde Vilhelm Moberg ett varnande finger när han i Utvandrarna lät lilla Anna föräta sig på kornmjölsgröt. Kloka gumman Berta i Idemo fick i uppdrag att rädda flickan. Nu var nog underliggande svält det grundläggande problemet, inte flickans begär efter just gröt. Du ser, min grötyrande hjärna har ännu inte helt tappat sinnet för proportioner.
När jag skriver det här är det 244 dagar kvar till Grötens dag som alltid infaller den 10 oktober. Så snart höstmörkret lägger sig som en gråkall smet över oss ska jag kräva att flaggan på Kungliga slottet hissas och grötmarschen går genom stan. Även traditioner som förningsgröt, förr i tiden en uppskattad gåva till värdparet, ska återupptas. Glöm vinflaskor, chokladaskar och tulpankvastar, överraska med rykande gröt! Får dina ungar egna ungar, servera den väna modern barnsängsgröt. Och flyttgröten, en gammal kär tradition som för några år sedan byttes mot pizza, bör återinföras.
Även dagens bröllopstårta ska bort, att sleva i sig grädde och maräng när de nygifta för bara drygt hundra år sedan matade varandra kärleksfullt med … just det, gröt.
Sedan 1994 hålls VM i grötkokning. I The Golden Spurtle möts 15 deltagare, uppdelade på tre heat med vardera fem grötkockar i varje. En av de tävlande, svensken Jonas Jonsson, har i en intervju sagt: ”Min största framgång är att jag gick till omkokningen 2005.”
Vackrare än så blir det inte.