Stina Jofs: Med kvasten mot döden

Jag dödstädar. Inte för att det känns som ett akut behov, men vad vet man? Som Tomas Tranströmer så vackert skrev: Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta. Nog knåpas det på min kostym alltid, liksom det nålas och nästas för alla på jorden. Dags alltså att kavla upp ärmarna – för barnens skull inte minst. Ett berg av ting ska fördelas, kastas, säljas. Ett i-landsproblem förstås … men även problem i den rikare världens måste hanteras. Så jag slänger underlag till deklarationer äldre än sex år, dikter jag aldrig borde ha skrivit, brev, trasiga skor, dockor som saknar ben. Uttjänta fönster hamnar på sajter för bortskänkes, jag försöker truga på sonen sparkar som måste renoveras, kläder lämnas till återvinning. Men mitt i detta liksom hejdar sig tiden ett slag …  När jag hittar skilsmässopärmen längst in i skåpet öppnas också dörren till sorgen, minnet av sakerna och pengarna som skulle fördelas, allt gemensamt som byggdes upp under nästan 30 år. En värstalivet-städning var det sannerligen. Men nu? Inte ska barnen behöva trassla sig igenom det här tänker jag, deras pappa och jag är sams sedan mycket länge. Ring in det nya och ut det gamla!  Några sparade saker gör mig fundersam. Som fyra rektangulära vita bitar av hårdplast, kanske 12 x 7 cm, med ett hål i mitten. På en står bland annat Kevyt linkous och Puuvilla, på en annan Strygelet Special. Vet du vad det är? Och kan någon med kunskaper inom psykiatri förklara varför jag har sparat dem? Jag hittade även en VHS-kassett med titeln Brittas, Lottas och Francos 90-årsfest. Vänner som fyllde vardera trettio, för över trettio år sedan. Säkert goda minnen, men inte har jag någon VHS-spelare längre. Den försvann i en pre-dödstädning. Bakom lådor på vinden hittar jag det jag inte kunde förmå mig att kasta för tre år sedan – men heller inte orkade se då – nämligen jyckens koppel och halsband. Om sorgen efter vår border collie var nattsvart då tänker jag nu att någon annan hund kanske kan använda sakerna? Se där, äntligen finns plats för nya hundar, nya kärlekar. Hoppas bara att jag hinner innan skräddaren är färdig med sitt jobb.

Jag läser om fantastiske Carl-Göran Ekerwald i DN. Författaren fyller 100 år dagen före nyårsafton. ”Hela detta som pågår och som är livet på jorden är märkvärdigt, lärorikt, svårförståeligt. Och just därför är det angenämt. Det är fullkomligt obegripligt ju, man kan inte se någon avsikt eller mening eller nånting. Vi måste betrakta oss som växter, som djur, mer är det inte.”  Han som skrivit ett femtiotal böcker röker dagligen cigariller, dricker vin och starksprit, travar en halvtimme upp och ner för en brant backe. ”Fördelen med att bli gammal är att inte ha någon framtid, det är lyckligt. Först nu börjar man känna vad livet är.”  Inte tror jag att Carl-Göran Ekerwald dödstädar. I intervjun får jag veta fördelarna med att bli gammal: Varje dag är en rikedom. Utan förpliktelser, utan tvång. Ett liv i full frihet. Skulle han ändå förmå sig att röja lite grann kanske han – liksom vi andra – kan ta ett rejält tag med kvasten för att städa bort den globala fattigdomen och samtidigt sopa mattan med de galna gubbar som tror sig ha rätten att invadera andra länder. Den dagen utnämner jag härmed till Internationella dödstädardagen – en i sanning glädjens dag.