Stina Jofs: När jag skulle döda en mus
Stina Jofs

Stina Jofs

Senior Editor

Stina Jofs: När jag skulle döda en mus

  • 18 jun 2021
  • 4 min

Lyssna på artikeln

För många år sedan hade jag problem med möss i mitt hus, ett hem som någon händig människa började bygga när 1900-talet var ungt. Med åren har kåken ökat i omfång och modernitet. Jag trivs som fisken i det berömda vattnet, och det gjorde uppenbarligen även mössen för några år sedan. Ibland kunde jag se dem pila mellan skafferi och soppåse, men musfällorna undvek de skickligt. När jag en dag hittade en mus vilande med kinden mot tunnbrödet fick jag nog.

– Det är mitt jävla bröd! skrek jag och slog efter den nyvaknade gnagaren. Inte hjälpte det heller att jag ganska upprört informerade musen om vilka kostnader detta hem var förknippat med:

– Jag har installerat bergvärme för hundratusentals kronor, köpt nya hängrännor, gapade jag mot hålet musen hade försvunnit in i. Tre barn bor här och du har mage att käka upp vårt frukostbröd! Var är solidariteten med en ensamstående mor?

Några veckor senare klev jag in i köket, luckan till diskmaskinen var öppen. På övre hyllan satt en mus och myste. Jag möter ofta den nya dagen glad, men den här gången brann huvudet på mig. ”Musfälla som musfälla. Nu ska den jäveln bada”, tänkte jag och slog igen luckan.

Till mitt försvar kan sägas att jag ändå hade sinnesnärvaro att inte hälla i diskmedel. Dessutom valde jag det korta programmet.

Det var dödsångesten förstås.

Efter ett tag och en kaffe kom ångesten över mig. Så här kan man inte behandla en levande varelse! Jag stängde av maskinen och förberedde mig mentalt på att lyfta ut en visserligen mycket ren, men ändå död mus.

Skämdes gjorde jag. Jag medger det.

Vattnet skummande kring kanterna när luckan öppnades – och där satt musen. Den blicken glömmer jag aldrig. Jag bar ner det blöta knytet till vinbärsbuskarna där den vilade någon sekund för att sedan snabbt kila iväg. Väl tillbaka i köket insåg jag att disken behövde en rejäl omgång efter musbesöket.

Att bo i ettgammalt hus är lite som att leva på en båt, föreställer jag mig. Man lär sig känna igen ljuden: gurglande rör, golv som knakar, element som bubblar och fräser. Diskmaskinen lät inte som den brukade, hörde jag från andra våningen. En bild av rinnande vatten mot trägolv dök upp i mitt huvud – jag såg ett Niagara framför mig – och rusade ner i köket. Det sprutade vatten från maskinen.

När jag öppnade luckan såg jag hundratals små svarta pluppar flyta omkring. Kan en liten mus bajsa så mycket, tänkte jag och skämdes igen. ”Det var dödsångesten förstås, han hade kämpat för sitt liv, tömt sig i total panik.” Ganska snart upptäckte jag emellertid att det inte var muslortar utan bitar av den svarta gummilist som satt kring luckan för att förhindra läckage. Musen hade tuggat sig igenom. Nu sprang han väl som bäst i skogen och tjöt av skratt.

Till reparatören mumlade jag: ”Gummilisten är utsliten och behöver bytas ut.” Han hade den goda smaken att inte kommentera de små märkena av musbett i resterna av den gamla. Det blev ett dyrt, men lärorikt möte med en modig liten mus. 

P.S. Huset är sedan länge fritt från gnagare. Jag hoppas innerligt att min diskmaskinsmus fick ett långt och lyckligt liv. D.S.

Fler utvalda artiklar