Stina Jofs om barndomens brakmiddagar
Stina Jofs

Stina Jofs

Senior Editor

Stina Jofs om barndomens brakmiddagar

  • 27 dec 2022
  • 5 min

Lyssna på artikeln

En meny värd namnet, läs bara: hummer à la daube, brutna ostron och små pastejer, skinka och rostbiff med brysselkål och ärtor, grönsakssoppa och buljong, vol-au-vent på höns, glacepudding, fågel med grön sallad, gelé, maränger, mandelkransar och sylt. Vad är förrätt, varmrätt – och vad i all sin dar gör glasspuddingen mitt i allt?

I somras gjorde jag en ­tidsresa men också en klassresa, bytte slott mot koja. Eller ­snarare, jag bytte ett ­sörmländskt slott mot min barndoms lägenhet där jag delade rum med två bröder. Mina ­föräldrars minimala sovrum med bäddsoffa tjänade också som kontor för pappa ­ingenjören. I hallen stod en extra frys, och en av bostadsrättens verkliga uppsidor var att det till varje lägenhet hörde en stor, riktig matkällare.

Trångt var det sannerligen, men fattigt? Nä, vi åt som grevar och baroner! Ofta trerätters med utsökta smaker: en ­consommé på egenhändigt gjord buljong, älgstek med svamp, blåbärskräm med grädde. Till och med resterna var goda: sopporna, pytten, den stekta spagettin med ägg och riven ost. På morgnarna kunde jag vakna till doften av nybakat matbröd och visste att det i köket också skulle gömmas ett berg av kanelbullar under en handduk, och kakor som kallnade på ett galler. Vi drack saft gjord på vildhallon och blåbär, frossade i hemmagjord sylt och isglass.

Pölsa och hjärna – alla andra dagar njöt jag!

Du ser, jag målar upp rena Bullerbyidyllen, men platsen är 60-tal i ett nybyggt förortsområde med föräldrar som båda hade annat ursprung än det stockholmska, och inga pengar på banken. Det som fanns i skogen utanför lägenheten tog mamma hem, pappas marker i Dalarna gav vilt. Nu kanske du tänker att mamma var hemmafru och hade all tid i världen att skumma buljonger och spritsa mördegskransar? Stod nynnande med rosiga kinder och tre ungar kring benen? Inte alls, hon och pappa hade ett företag, de arbetade visserligen hemifrån men slet gjorde de. När pengarna inte räckte städade mamma trappuppgångar.

Ojämlikt var det så det skrek om det; mamma gjorde allt hushållsarbete samt tog hand om oss barn, hon skötte ­företagets ekonomi och korrespondens. Hur orkade hon? Mamma gjorde oss alla mätta och glada – och mig dess värre lat i köket. Inget lärde jag mig, jag bara glufsade i mig den ena godsaken efter den ­andra. En enda rätt vägrade jag äta – pölsa. När det serverades brukade jag framkalla ett mycket ­illustrativt illamående som gjorde att jag slapp. Soppa gjord på kalvhjärna var heller ingen höjdare, särskilt inte när jag hade den dallrande klumpen i ögonhöjd under tillagningen. Fast det var mormor som stod för den delikatessen, inte mamma.

Pölsa och hjärna – alla andra dagar njöt jag! Inte hade jag vett att förstå mammas enorma arbete bakom allt detta underbara. I dag ser jag en återgång till det hemgjorda och egenplockade, till den varsamt tillagade maten. För smakens, plånbokens och miljöns skull. Det är ren lycka. Och ännu ­lyckligare blir jag av att det i dag är långt ifrån bara kvinnor som står vid spisen.

P.S. Greve Trolle-Bondes 1800-talsmeny består av två förrätter, tre varmrätter och en dessert. Glassen i mitten? Jo, den skulle hjälpa magen att trycka i sig ännu en varmrätt. D.S.

Fler utvalda artiklar