Stina Jofs om barndomens brakmiddagar

En meny värd namnet, läs bara: hummer à la daube, brutna ostron och små pastejer, skinka och rostbiff med brysselkål och ärtor, grönsakssoppa och buljong, vol-au-vent på höns, glacepudding, fågel med grön sallad, gelé, maränger, mandelkransar och sylt. Vad är förrätt, varmrätt – och vad i all sin dar gör glasspuddingen mitt i allt?

I somras gjorde jag en ­tidsresa men också en klassresa, bytte slott mot koja. Eller ­snarare, jag bytte ett ­sörmländskt slott mot min barndoms lägenhet där jag delade rum med två bröder. Mina ­föräldrars minimala sovrum med bäddsoffa tjänade också som kontor för pappa ­ingenjören. I hallen stod en extra frys, och en av bostadsrättens verkliga uppsidor var att det till varje lägenhet hörde en stor, riktig matkällare.

Trångt var det sannerligen, men fattigt? Nä, vi åt som grevar och baroner! Ofta trerätters med utsökta smaker: en ­consommé på egenhändigt gjord buljong, älgstek med svamp, blåbärskräm med grädde. Till och med resterna var goda: sopporna, pytten, den stekta spagettin med ägg och riven ost. På morgnarna kunde jag vakna till doften av nybakat matbröd och visste att det i köket också skulle gömmas ett berg av kanelbullar under en handduk, och kakor som kallnade på ett galler. Vi drack saft gjord på vildhallon och blåbär, frossade i hemmagjord sylt och isglass.

Pölsa och hjärna – alla andra dagar njöt jag!