Stina Jofs: Sagans värld är grym

Plötsligt satt jag upp, i handen papper och penna, en lista skulle färdigställas: nötter, mandlar, vatten, bananer, äpplen, keso, havregryn, smör, salt, potatis. Jag hade vaknat mitt i natten, ensam på en öde ö visade det sig. Hungern grävde hål i magen. Och törsten sedan! Det jag längtade allra mest efter, insåg jag efter gårdagskvällens vinbonanza, var vatten. Kallt och direkt ur kranen, en välsignelse få förunnad.

Drömmens ultimatum malde vidare, trots att jag nu var klarvaken. Tio ingredienser fick det vara, inte fler. Jag behövde visserligen inte tänka på förvaring och sådant praktiskt, upplyste den inre röst som nu satte villkor för de tankar som följt efter en jobbig mardröm. Vi hade läst piratboken, barnbarnets favorit. Jag citerar:

”Den som inte lydde kaptenen lämnades på en öde ö.”

Sagor kan verkligen sätta skräck i en. Och drömmar har sällan någon logik.

Ensam på en öde ö. Vill man över huvud taget leva då? Inga barn, barnbarn, inga vänner? En dag eller två hade jag väl kämpat, men sedan givit upp. Jag skulle dö av sorg insåg jag. Inte hunger.

Klockan hade hunnit bli fyra, vargtimmen.

Men om … jag lät tanken virvla runt ett tag … jag fick möjlighet att ta med mig något att äta när jag slungades upp på den där ön, vad skulle det då bli? Klockan hade hunnit bli fyra, vargtimmen, det var dags att summera mina smaklökars favoriter:

Jag skulle kunna skriva moules frites eller biff Rydberg men de innehåller en väldig massa ingredienser. Jag behövde förenkla, inte tänka hela rätter utan bara det min gom och mage skulle uppskatta mest, satta under svält och i ensamhet:

Nötter, mandlar (räknas de kanske som en enda ingrediens?), vatten, bananer, äpplen, keso, havregryn, smör, salt, potatis. Så slog det mig: jag har ju enbart valt (förutom potatisen då) råvaror som man kan göra kakor och smulpajer av! Ska jag ha kafferep i min ensamhet? Och vad behöver jag offra för att få själva kaffet?

Keson bestämde jag raskt. Den känns i nyttigaste laget, och är inget jag tycker är särskilt gott egentligen. Nej, äppelkaka, dränkt i smör och nötter får det bli! Vaniljglass är ju väldigt gott till, nästan ett måste … ”Då ska något mer bort”, väste rösten i mitt inre.

Ungen bredvid mig sov som om ensamhet och svält inte existerade. Gott så, barn ska inte behöva tänka på sådant vi vuxna borde ta ansvar för.

Jag får klara mig utan salt, bestämde jag. Förmodligen skulle jag, liksom sagans olydiga sjörövare, hamna på en öde ö någonstans i Stilla havet. En avsaltningsanordning kan ju inte vara så svår att sno ihop, lite vatten får dunsta på en sten så har man det dyraste gourmetsalt gourmeter kan tänkas gourmeta sig med.

Tiden gick, natt blev morgon. De första solstrålarna lyckades äntligen jaga undan mardrömmen. Inga fler piratböcker. Ungen får tjata bäst han vill, bestämde jag. Nu är det dags för bok nummer två i högen. Jag hoppas att den är av det något mildare slaget, tänkte jag och läste titeln: Kapten Kalsong och Turbotoans tyranniska vedergällning.

Turbotoalett?

Vedergällning?

Vare sig mat- eller nattro skulle hädanefter vara självklarheter.