Stina Jofs: Stoppa tiden!

Kanske har detmed begynnande ålderdom att göra, detta att jag börjat mäta tiden? Eken på ängen, kan den vara trehundra år? Är koltrasten som väcker mig varje morgon en nestor bland mästersångare eller en nybörjare? Har rosenbusken som blommade när jag flyttade till huset verkligen doftat varje sommar i 30 år?

Kändisen på tv, radiorösten, skribenten, hon som står före mig i kön på Systembolaget, han som kommer efter? Hur gamla är de?

Jag vet av erfarenhet att en 87-åring kan kännas långt mycket yngre än en 25-åring, att skönheten (som jag ser den) sällan har med ungdom att göra.

Men ändå.

Tiden går.

Länge var jag yngst på jobbet, nu nästan äldst. Länge var jag bara jag, nu har jaget blivit både mamma och mormor.

Hur gick det till?

Länge var jag yngst på jobbet, nu nästan äldst.

Du ser – jag famlar efter min plats i en tidräkning som jag allt klarare förstår består av många olika livscykler. Ingen revolutionerande upptäckt, men en psykolog skulle nog hävda att jag fram till 60 års ålder varit uppseendeväckande naiv när det kommer till detta med livets gång.

Och plötsligt sörjer jag: vår älskade hund som jag fick avliva när han skulle fylla nio, alldeles för unga vänner som jag följt från första cancerdiagnos, genom hoppens och förtvivlans dagar, till sista andetaget, barnet som aldrig föddes.

Alla dessa stunder tillsammans som aldrig blev.

I min absoluta närhet föds nya liv, i min absoluta närhet väntar smärtsamma farväl. ”Det är naturligt”, säger min kloka mamma men jag vet inte om hennes ord är så mycket till tröst. Det behövs nya överenskommelser vill jag skrika, förhandlingar med högre makter måste återupptas! För vad ska jag göra med denna insikt om livets ändlighet? Leva fortare, långsammare, mera, mindre, sannare?

Och hur gör man det?

Gustaf VI Adolf, nuvarande kungens farfar, uttryckte det så fint när han fyllde 90 år. ”För mig dalar nu solen mot sin nedgång”, sa han inför en månghövdad, uppvaktande publik. Jag vet, för jag hörde honom. Bara det är en tidsmarkör, en av många som plötsligt snärjer mig i denna eviga kretsgång av liv och död, liv och död.

Vad vill jag med allt detta bludder undrar nog du som orkat läsa ända hit. Inte vet jag! Hela existensen står på spel – och jag vevar runt som en vansinnig.

Nå.

Experter på träd hävdar att en ek kan bli uppemot 2 000 år.

En koltrast är visst mycket senior i tjugoårsåldern.

Genomsnittlig livslängd för hundrasen border collie är 13 år.

En dagslända, särskilt en manlig sådan, kan inte förvänta sig att leva ens en dag.

Världens äldsta, nu levande person (där födelsetiden är verifierad) är fransyskan Lucile Randon, född den 11 februari 1904, för 118 år sedan. Om jag ska slå hennes rekord – varför vet jag inte riktigt, men det kanske klarnar – har jag nästan hela mitt liv kvar att leva.

Men hur?

Det är sannerligen något att grunna över.