Lyssna på artikeln
Jag har aldrig riktigt fastnat för ljudböcker – och då är jag ändå själv skyldig till minst en. När jag fick erbjudande om att skriva skådespelaren Marianne Mörcks memoarer visste jag direkt att de borde höras snarare än läsas, och jag anpassade texten efter det: jag-form förstås, ett språk med yviga associationer, tvärvändningar och en massa utropstecken. Hon talar så nämligen. På grund av pandemin inleddes samarbetet med att Marianne Mörck satt hemma i Malmö och spelade in spridda minnen som jag sedan lyssnade på i Stockholm.
Det blev en vindlande resa i tiden tillsammans med en ibland smått galen människa – och så massa arior insprängda bland obegripligheterna. Ju knasigare hon var, desto tråkigare blev jag. Jag kände mig ganska ofta som en förhörsledare, med siktet inställt på fällande dom. Det frågebatteri som följde på hennes inspelningar var mycket strikta: ”Hände verkligen det där, Marianne? Exakt vad sa han?” Så höll vi på i knappt ett år. En bok blev det, både i text och ljud. Mycket är förstås Mariannes förtjänst, tur att hon orkade och framför allt att hon var sig själv. Nyligen träffade jag min förläggare som berättade att Som ett surr mellan brösten går väldigt bra, särskilt som ljudbok. Det gläder mig mycket.
Mission accomplished.