Stina Jofs: Vad är det med ljudböcker?

Jag har aldrig riktigt fastnat för ljudböcker – och då är jag ändå själv skyldig till minst en. När jag fick erbjudande om att skriva skådespelaren Marianne Mörcks memoarer visste jag direkt att de borde höras snarare än läsas, och jag anpassade texten efter det: jag-form förstås, ett språk med yviga associationer, tvärvändningar och en massa utropstecken. Hon talar så nämligen. På grund av pandemin inleddes samarbetet med att Marianne Mörck satt hemma i Malmö och spelade in spridda minnen som jag sedan lyssnade på i Stockholm.

Det blev en vindlande resa i tiden tillsammans med en ibland smått galen människa – och så massa arior insprängda bland obegripligheterna. Ju knasigare hon var, desto tråkigare blev jag. Jag kände mig ganska ofta som en förhörsledare, med siktet inställt på fällande dom. Det frågebatteri som följde på hennes inspelningar var mycket strikta: ”Hände verkligen det där, Marianne? Exakt vad sa han?” Så höll vi på i knappt ett år. En bok blev det, både i text och ljud. Mycket är förstås Mariannes förtjänst, tur att hon orkade och framför allt att hon var sig själv. Nyligen träffade jag min förläggare som berättade att Som ett surr mellan brösten går väldigt bra, särskilt som ljudbok. Det gläder mig mycket.

Mission accomplished.

Effektiviseringstanken funkar inte.

Så vad är det med ljudböcker jag inte begriper, som privat konsument? Mina ljudbokslyssnande vänner pepprar mig med argument: ”Du kan ju diska samtidigt, vika tvätt, ta en promenad. Tre flugor i den berömda smällen.” Men vem vill vika tvätt över huvud taget tänker jag. Diskar gör ju maskinen och att förstöra en vandring med en massa babbel … Man missar ju fåglarna, vinden, havet, den möjlighet till dagdrömmeri som varje ensam promenad innebär? Nej, effektiviseringstanken kring litteratur funkar inte för mig. Jag vill möta berättelserna i svart text på vitt papper. Gärna ett vackert typsnitt och rejäl kägel. Koncentrerat vill jag läsa, helst hela boken i ett svep.

En ljudlig sak dock som jag faktiskt älskar är att många författare numera lägger ut musiklistor till sina böcker. Peter Englund sammanställde för länge sedan en lista över musik som han gärna lyssnade på när han skrev. Kjell Westö satte ihop flera listor i samband med utgivningen av Tritonus. Det senare exemplet är en helt fantastisk källa till förståelse för bokens karaktärer och ibland andra motiveringar av låtval. I en av förklaringstexterna skriver Kjell Westö: ”Nu lägger jag helt fräckt in ett eget favoritstycke som inte klingar i romanen. Jag älskar musiken Dvořák skrev när han bodde och arbetade i USA: han snappade upp klanger från amerikansk folkmusik och lät dem smälta samman med de centraleuropeiska tongångarna han bar på sedan barnsben. Lyssna gärna också på hans stråkkvartett opus 96, Den amerikanska kvartetten.” Tre listor med allt från rock och pop, till klassiskt och kör. Det är lite Kinderägg-känsla över hela klabbet. I detta fall en bok, musik och förklaringar. Det finns förstås många fler och nyare exempel, bara att googla.